Lärare är också dåliga på… läsning!
Få har väl missat undersökningen läsning som Skop har genomfört på uppdrag av Lärarnas tidning (länk kommer när jag loggat in via dator, men är nog inte så svår att hitta).
Sammanfattning: Lärare under 40 år (= unga lärare?) läser för lite.
Undersökningen kommenteras på följande sätt i tidningen av läsivraren och docenten Gunilla Molloy:
Om de [unga lärarna] inte sätter sig in i nyutkommen skönlitteratur, vad gör de i stället? Lärare bör absolut lägga en del av sin förtroendetid på att läsa ny barn- och ungdomslitteratur.
Jag står nog i främsta ledet när det gäller att hävda läsningens vinster, både för lärare och elever, men kan trots detta inte låta bli att tycka att uttalandet är både världsfrånvänt och provocerande.
Det är alltså så att enskilda lärare slösar med sin förtroendetid och felprioriterar? De kanske, till och med, är lata?
Den bild jag har, och som kanske särskilt gäller ”yngre” lärare som av naturliga skäl har kortare tid i yrket, är en annan.
Tre exempel på hur verkligheten kan se ut:
För det första är det inte alls någon självklarhet att man som lärare har förtroendetid i sin tjänst. Som nyexad/”ung” får man ta de tjänster som bjuds och det handlar ofta om osäkra tjänster med rent ut sagt usla arbetsförhållanden. Exempel: 40-timmarsvecka som består av 25-30 timmar undervisning. På resterande 10-15 timmar (utspridda på hela veckan) ska man hinna ha möten, planera och förbereda undervisning, efterarbeta, förbereda och rätta nationella prov, och så vidare i oändlighet.
För det andra står nyexade/”unga” lärare av naturliga skäl inför en arbetsbelastning som på många sätt skiljer sig från den som lärare med många år i yrket har. På många skolor finns dessvärre en kultur av att lärare håller hårt på sin planering och sitt material. Den nya läraren (som ju alla ”vet” har gått en sämre utbildning och är en dålig läsare osv.) misstros även av kollegorna och det är upp till bevis om man själv har något att bidra med. Något lagom, vill säga, visar man sig för duktig kan det förvärra relationen till kollegorna ytterligare. Den yngre läraren står utan ramar, planering, material och erfarenhet – och ibland utan kollegialt stöd i detta.
Lärare som har arbetat ett tag kan dessutom vittna om ökad arbetsbelastning och att förtroendetiden förväntas användas till arbetsuppgifter som egentligen ska ske inom ramtiden.
För det tredje, och det gäller ju alla lärare nu, håller vi fortfarande på att implementera en reviderad kursplan. För en del skolformer har kursplanen inte ens släppts i tid till att den ska börja gälla. Detta tar naturligtvis tid att läsa in sig på.
Så. Härmed framförs en önskan om att se till hur man kan få lärares (och elevers) läsning att öka, kanske genom att börja med att fråga lärarna själva om vad som ligger bakom, hellre än att anta att man helt enkelt inte vill. Som vanligt talar man om lärarna, snarare än med lärarna. Den inställningen är en del av yrkets fall.
metabolism
Janis
Lina
Monica
metabolism 
Hur ska vi kunna göra något åt saken om vi inte pratar om det? Molloy ger ett förslag, hon säger inte att lärare är lata, hon säger inte att lärare felprioriterar, hon ger bara ett förslag till hur förtroendetid kan användas. Det förslaget kan läsas som en uppmaning till lärare själva, och det kan läsas som en uppmaning till skolledningar att faktiskt se till att planera så att det finns utrymme för lärare att, inom förtroendetid eller planeringstid eller hur nu tjänsten ser ut, finns utrymme för att läsa skönlitteratur, precis som det bör finnas utrymme för fortbildning. Att det inte gör så överallt är ett problem som behöver lösas, och en början till lösning är just att sätta ord på problemet.
Du menar att Molloy i n t e ifrågasätter lärares prioriteringar i citatet ovan (”Vad gör de i stället?”)? OM jag nu gör en illvillig tolkning är ju allt finemang. Ingenstans och aldrig påstår jag att lärare inte ska vara läsare, eller att frågan inte ska diskuteras. Tvärtom.
Det jag reagerar på är nog kombinationen av artikelns bristfälliga analys (varför som facktidning beställa en undersökning och sedan inte gå djupare i det än så?) och Molloys uttalande i artikeln som, i den form det står, är en upprepning av den ständiga kritiken ”vad gör lärarna egentligen?”. Det finns fortfarande bristande insikter om hur lärares vardag ser ut i dag, till exempel hur fler arbetar i friskolor och helt utan förtroendetid. Olika ”lärargenerationer” har haft olika förutsättningar att ta sig in i yrket och, ej att glömma, olika bakgrund.
/Lina/Metabolism
Jag ser inget ifrågasättande i hennes ord. Jag ser en uppmaning, absolut, men inget ifrågasättande och inget fördömande. Varför tidningen beställt undersökningen vet jag inte, kanske för att väcka uppmärksamhet kring situationen? Försöka få igång en offentlig debatt kring frågan? Kanske rent av försöka få upp frågan om skolan verkligen är optimalt strukturerad i dagsläget på agendan igen? Kanske är det inledningen på en serie artiklar där man kommer att titta på orsakerna? Jag vet inte, vi får se.
För mig handlar detta också om betydelsen av förtroendetid och att alla skolor eller för den del alla lärare inte har det. Läs gärna mitt senaste inlägg om vikten av förtroendetid och vikten av att behålla ferietjänsten.
http://lararegertie.blogspot.se/2013/01/fortroendetid-och-flexibilitet-gar-hand.html