Stökiga … hm, föräldrar, i skolan, vågar man säga något om det?
Bild från google/Life (klickbar)
Först ros, sedan ris, brukar man ju säga. Så: att Folkpartiet vill öka stödet till elever som mår dåligt genom att anslå en halv miljard kronor till fler skolsköterskor, läkare och psykologer i skolan är bara att applådera. Men: det senaste förslaget rörande ”ordning och reda i skolan” det får mig att baxna. Förslaget som går ut på att föräldrar till bråkiga barn kan tvingas sitta med i klassrummet, och kunna ta ut föräldrapenning när de gör detta har redan diskuterats på många skolbloggar, läs t.ex. inlägget hos Mats på Tysta tankar och den efterföljande diskussionen (här). Där problematiseras ”lösningen”, och jag kunde ha nöjt mig med att hänvisa dit och med att citera Lärarförbundet som menar att förslaget både är naivt och kontraproduktivt.
Men en egen kommentar kan jag inte avhålla mig ifrån: Jag blir så oerhört ställd av att en politiker kommer med sådana här förslag på ”lösningar” – och det gång på gång. Vad gäller det senaste förslaget så finns redan möjligheten att be föräldrar delta i skolan – och den kan utnyttjas om pedagogen ser det som en konstruktiv lösning. Inte behöver vi politiker som tar upp ”radikala lösningar” som dessa, särskilt som de sällan är det. Lösningar, alltså.
Att störande elever varken är samhällets eller skolans ansvar utan föräldrarnas, som Björklund anser, det är att göra svåra saker väldigt enkla. För vi är ju alla samhället. Och om föräldrarna inte kommer, eller om det inte hjälper – vems ansvar är det då? Vi är alla ansvariga, tillsammans, det går inte på något annat vis.
En sak jag undrar över är att Björklund inte tog upp är hur han tror att det alltid skulle fungera bra om föräldrarna kom till skolan. Självklart kan det fungera i vissa fall (och det är väl de gånger vi ringer föräldrarna), men det är ju ingen mirakelkur (även om den presenteras som det). Hur skulle det kunna vara det? Och varför skulle föräldramedverkan vara lösningen? Det kan den bara vara om vi håller med om ansvarsfördelningen här ovan.
Bild från google/Life (klickbar)
Detta med ökad föräldranärvaro får mig att fundera över föräldrar i skolan, rent allmänt.
Hur mycket föräldrar är med i skolan varierar, och sker på mycket olika vis. Det finns de som följer med för att de vill få en inblick i sina barns skoldagar, träffa lärarna, kompisarna, möta undervisningen och se lokalerna. Så att när de pratar om skolan där hemma med sina barn så kan de sätta ansikte till ett namn, se en bild framför sig av rummen o.s.v.
Där finns de som följer med sina barn, intresserar sig och hjälper till om barnet eller klasskompisarna själva ber om hjälp. Och där finns de som tar på sig en självpåtagen roll av auktoritet (-Du är inte min förälder eller min lärare, du kan inte komma hit och skälla ut mig för att du blivit arg!) eller lärare, vilket gör en del elever lite obekväma (- Du är ju faktiskt Olles pappa, jag vill inte att du läser och rättar stavfelen i min berättelse!)
Det finns de som, befogat eller obefogat, är oroliga eller missnöjda med något och kommer till skolan för att kolla upp.
Bland dessa finns de som har en egen bild av hur skolan ska vara och gärna tar upp detta om det de ser inte motsvarar den egna idealbilden. Kanske till och med under pågående lektion. Då kan det bli så att det är föräldern som stör undervisningen, och närvaron av förälderns barn, eleven, gör inte alls att föräldern ”skärper sig”, för att låna Björklunds egna ord.
Jag har lärarvänner som lagt om undervisningen för att de väntar besök och vet att just det här kanske vi tar en annan dag, så tar vi något stillsammare i dag, så inte föräldern får en felaktig bild … Jag har själv stått i samma situation, men valt att köra experimentet jag hade planerat. Det ingår i mitt pedagogiska uppdrag att prova nya vägar, att utvärdera det och kanske utveckla det. Det blev förstås lite stökigare och mer förvirrat än vanligt, förstås. Jag kunde ha kört ett glosför eller hållit en föreläsning, så hade det varit mycket lugnare och tystare – men varför? För att det var föräldrabesök? Inte av pedagogiska skäl, i alla fall.
Bild från google/Life (klickbar)
Jag tvekar mycket innan jag publicerar det här. Det kan ju tas emot hur som helst. Känner att jag måste betona att jag tycker föräldramedverkan i skolan är bra. För det mesta. Men att jag undrar om de skolpolitiska debatterna som förts (och mestadels från ett håll) i media under senare år gjort att det finns många fler skolkännare som känner rätten att döma, fler än det fanns tidigare. Precis som det finns en domare i varje soffa under fotbolls-WM som minsann vet bättre än förbundskaptenen. Och att det är därför som det är fler av självutnämnda skoldomare som gör besök i skolan nu, än tidigare (än intresserade föräldrar)? Om det nu är så, det har jag faktiskt ingen aning om. Men bristande faktakunskaper eller insikter i verkligheten stoppar ju inte vissa skolpolitiker i media och i tal till väljarskarorna, så varför skulle det hindra mig att spekulera om det, i ett litet blogginlägg som läses av kanske hundra personer.
Jag är själv förälder till skolelever och har deltagit som intresserad förälder många gånger. Jag tror på föräldranärvaro och samverkan mellan skola och hem. Jag har till och med drömmar om skolan som ”skolan mitt i byn” där elever och många olika slags vuxna samlas. Jag tror bara att gränserna för vad föräldrar kan, ska eller bör göra i skolan måste tydliggöras, av skolan, och jag tror inte på att skolan, tillsammans med skolhälsovården och annan specialkompetens, någonsin kan avhända sig ansvaret för eleverna.
Comments
8 Responses to “Stökiga … hm, föräldrar, i skolan, vågar man säga något om det?”Trackbacks
Check out what others are saying...-
[…] Stökiga … hm, föräldrar, i skolan, vågar man säga något om det? […]
metabolism
Janis
Lina
Monica
metabolism 
Janis, jag läste ditt inlägg med intresse, men jag reagerade helt annorlunda på förslaget. Kanske för att det är något vi redan gör på min skola, men det känns orättvist att kostnaden för föräldern blir så stor. Svårt att förklara för arbetsgivaren också. På det här sättet blir det mycket lättare för föräldern att göra en insats.
Ingen behöver använda den här åtgärden om man inte tror på den, men det är verkligen inte fel att få fler verktyg i lådan.
Jag har skrivit om det här i en artikel på Newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2010/08/10/skolpolitikens-dagsl-ndor-och-myror
Det blir en stor kostnad för samhället också, med alla föräldralediga föäldrar, vilket Johan Croneman så roligt formulerade i DN ”Många föräldrar blir det, Mycket pengar blir det” (tack Lina för lästipset!) :
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/johan-croneman-alla-som-har-gatt-i-skolan-vet-att-det-finns-minst-en-kalle-i-varje-klass-da-har-vi-1.1151191
Min invändning, eller en av mina många invändningar, även om jag som redan uppgett inte helt säger nej till föräldranärvaro, är att det är inte ett nytt verktyg i lådan – möjligheten finns ju redan! Varför behöver skolministern slå in redan öppna dörrar? Det ser jag som ett uttryck för politik, inte pedagogik/skolutveckling/-förändring.
Jag läste din artikel via mobilen i morse så jag minns den tyvärr inte riktigt i detalj, men jag tycker det är synd att du menar att ”dagssländorna” agerar på flummig känsloideologi (min formulering/tolkning) – när pedagoger som ser problem med Björklunds retorik i själva verket utgår ifrån pedagogiska teorier och grundad erfarenhet. Det är inte ”arbetsmyrorna” förbehållet.
Jag har sett föräldrar på skolan många gånger under mina år där, det är alltså inget nytt som Björklund kommer med, ibland är det bra och ibland löser det ingenting. Jag tror att vi måste ha i åtanke att alla föräldrar vill sina barn väl, även om vi ibland tycker att de resonerar och agerar märkligt, jag vill kunna samarbeta med ”mina” föräldrar och det kan jag inte göra om jag bara kommer med pekpinnar och är beskäftig. Frågan borde vara hur vi ska åstadkomma det goda samarbetet.
Många föräldrar har redan ett ansträngt förhållande till skolan, de minns sin egen skolgång, desto viktigare att vi arbetar tillsammans;, kan läka gamla sår och inte skapa nya. /Janis
Janis, när man utgår ifrån verkligheten är man en myra. Jag menade verkligen inte att man är dagslända bara för att man inte tycker som Jan Björklund. Det jag beskrev var skillnaden mellan en problemlösningsinställning som bygger på dialog, försök och misstag och en ideologiskt grundad skolpolitik. Jag tycker att det är så tråkigt att man inte kontrollerar resultaten av det man gör i skolan. Vi har haft en katastrofal gymnasiereform och en usel språkreform och det tar 15 år innan man inser det. Det menar jag beror på att man utgår ifrån ideologi och önsketänkande. På liknande sätt är det med friskolereformen. Inte heller där letar man efter facit.
Det Jan Björklund försöker komma åt är att lärare ägnar allt mer tid åt kurators- mentors och föräldralika uppdrag, något som ger oss för litet tid för undervisningen. Det handlar förstås också om att göra något åt den brist på arbetsro svenska elever klagar över.
Hans förslag är främst viktigt genom den signal det sänder: Föräldrar har ansvar över sina barns uppförande även när de är i skolan. För även om det finns fall när det här är en förträfflig lösning är skolan en mycket komplex värld. Det behöver finnas nästan lika många lösningar som det finns elever.
Helena: När du säger att Fp och Björklund utgår ifrån verkligheten tänker jag att ”verkligheten” – liksom sanningen – är svår att beskriva eller ta patent på.
Det blir som när Göran Hägglund beskriver ”verklighetens folk”: ”Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel. Som tycker det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på Så ska det låta på TV”. Det är G.H:s verklighet/sanning – men när jag, som tycker familj är OK, arbete och semester, fredagsmys och Så ska det låta (fastän jag nu tröttnat på programmet, det har hållt på för länge och blivit sämre) skrivs på näsan att vänstern tycker det är fel, så undrar mitt vänsterhjärta varför inte jag får höra till vänstern, enligt Göran.
När du menar att myrorna står för problemlösning utifrån dialog, försök och misstag och vänsterns skolpolitik enbart utifrån ideologisk grundad skolpolitik tänker jag att det är inte min verklighet, eller hur jag uppfattar verkligheten. När alliansen t.ex. förändrar gymnasieskolan modifierar de den inte och satsar mer på yrkeslinjerna – utan de försämrar radikalt möjligheten för dem som väljer en yrkeslinje att i framtiden kunna gå vidare med högre studier (skomakare bli vid din läst, ditt val i tonåren blir ett livslångt val, du har bara en chans). Det blir en antites i st för en syntes, och anledningen till detta – är inte den ideologisk?
Du förklarar: ”Det Jan Björklund försöker komma åt är att lärare ägnar allt mer tid åt kurators- mentors och föräldralika uppdrag, något som ger oss för litet tid för undervisningen.”
Hur kommer det sig att jag då inte förstår hans intentioner, vad han menar (förutom föräldrauppdraget), innan du förklarar dem för mig? Jag hinner tyvärr inte läsa allt som skrivs i dagspressen, men jag läser kanske ändå mer än ett tvärsnitt av svenska skolföräldrar. För mig står Fp för (burka-) förbud, tvång(sinkallning av föräldrar, för att lösa skolans problem vilka till stor del skulle kunnas förklaras av för få pedagoger i skolan) , skolkrapportering (som de som främst berörs skiter högaktningsfullt i och därför är verkningslöst).
Dagsländan som skapat sig en bild av skolan i huvudet och myran som ser problemen för vad de är och åtgärdar. En flummig teoretiker och en jordnära praktiker? Ytterligare en tes och en antites. Eller mer ett svart-vitt motsatspar. Och man glömmer att talet om belöningar och beteenden också är en teori. När blev behaviourismen helt oproblematisk och oideologisk? Och varför sägs ett förhållningssätt vara grundat på en teori för verkligheten medan andra förhållningssätt, grundade på andra teoribildningar, för flum? För att det är politik och valår? Pga ideologi? På skolorna måste vi väl ändå diskutera utifrån många teoribildningar, och inte tro att vi kan hitta EN lösning, ETT förhållningssätt.
Att Björklund är den som sitter på lösningen med de två problemen du beskriver – föräldrar som tar elevens parti och föräldern som abdikerat som fostrare – har jag mycket svårt att förstå. Att föra in skolktimmar i betygen och tvångskommendera föräldrar som ”skolpoliser”, HUR hjälper det, i grunden och långsiktigt? Kanske för ordningen, men kanske bara tillfälligtvis – men för kunskapandet?
Får föräldrarna större respekt för skolan genom den symboliska ”skämsstruten”, och har föräldrar som inte har förmågan till föräldraansvar den genom att skolan kräver att de kommer till skolan och är övervakande föräldrar? Du skriver själv att skolan är komplex och lösningarna måste vara många – varför talar då Björklund alltid om EN slags lösning?
Good website! I really love how it is simple on my eyes and the data are well written. I am wondering how I could be notified when a new post has been made. I have subscribed to your feed which must do the trick! Have a great day!