Hur länge bloggar en bloggare?

Gratisbild på tangentbord

Ord, ord, ord i ibland stridande och ibland sinande strömmar

För mig går det upp och ner med bloggskrivandet; det skrivs mer, det skrivs mindre, det är roligt, det är mindre roligt.

Under årens lopp (metabolism startade hösten 2006, och då började jag också läsa bloggar) har åtminstone tre av de bloggar jag följt lagt ned helt eller bara avsomnat, och jag saknar fortfarande Svenskläraren kommenterar, Magistern och Freon.

Om jag ser till mig själv så tror jag att om man har en ämnesblogg kan det vara lättare att tröttna, än när man inte begränsar sig och har all världens teman och händelser att kommentera, fundera över, inspireras av (inte för att vi på metabolism alltid håller oss till de ämnen det är sagt att vi ska hålla oss till).

Att blogga något så när fritt och personligt som (anonym) lärare tycker jag också blir svårare och svårare. Det är jag inte ensam om, minst en lärare på de bloggar jag brukat läsa har helt slutat skriva skolrelaterat och låtit bloggen bli mer privatpersonens, inte lärarpersonens, blogg. Emellanåt känner jag att jag inte kan skriva det jag vill skriva, det som pockar på att komma ut, för risken att bli igenkänd eller risken för vad mina rader skulle innebära om jag blev igenkänd. Dels kan det vara att skriva om min undervisning för att det då är lättare att råka hitta mig på bloggen, särskilt som jag kan ha ungefär samma material utlagt på min skolblogg som vänder sig till mina elever. Dels kan det vara att jag argumenterar, tycker och anser, och inte känner mig bekväm med att kollegor, elever eller föräldrar, nuvarande eller kommande skolledare skulle komma att läsa detta och kanske identifiera mig. Inte för att jag inte står för vad jag skriver, men med många samtalar jag hellre öga mot öga;  inte minst nyanserna blir mer nyanserade i en dialog i ett fysiskt möte, än i en text svart på vitt på nätet.

Gratisbild på Kvinna i slöja

Föreställer inte Janis, illustrerar bara anonymiteten

Som anonym bloggare har jag alltså tre olika val. Fortsätta som hittills. Skippa anonymiteten och slippa bekymret med att bli ”avslöjad” (komma ut ur garderoben). Eller sluta blogga.  Ett fjärde val, som jag tror är mer realistiskt, är att uppstå i ny form (ny blogg) utan skydd av anonymiteten. Då måste förstås alla vi metabolister enas om det, för utan mina med-metabolister vill jag inte vara! Och så måste jag vara säker på att komma ut ur garderoben inte skulle innebära att jag censurerar mig själv – för det vore trist och då skulle bloggandet verkligen bara gå ner och aldrig upp.

Som bloggare måste jag också fundera över om allt prat om anonymitet eller inte bara är en undanflykt – det är kanske så att jag inte har så mycket att säga, och det är där skon klämmer. Samtidigt har jag ju skrivklåda, men det finns ju många slags texter att skriva, och de kanske inte behöver skrivas på en blogg? Byrålådan är kanske undervärderad? Men då måste där ju finnas en man där i byrån, för utan någon som helst dialog, då blir det ju trist. Jag minns när man skrev brev, det var inte så dumt. Ibland precis lika roligt som att träffas på riktigt. Man kanske skulle skaffa sig brevvänner?

Comments
10 Responses to “Hur länge bloggar en bloggare?”
  1. Morrica skriver:

    Det är ett viktigt dilemma du skriver om, särskilt viktigt när man har ett yrke där man inte bara har sin egen integritet att tänka på utan många andras också.

    • Janis skriver:

      Jag försöker alltid komma ihåg att ställa mig frågan: skulle det här vara OK att mina elever läste, att de inte kände sig utlämnade. Den frågan har väl gjort att jag nästintill aldrig skriver om vad som specifikt händer i klassrummet … för jag vet ju inte vad de skulle tycka, var gränsen går. Just därför är kanske också anonymiteten ett problem, ett öppet bloggande skulle betyda att eleverna hade insikt och kunde säga sin mening …

  2. Att skriva eller inte skriva… Du skriver att det blir trist utan dialog och där håller jag med. Det kommer så många nya tankar och uppslag när man släpper ut sina egna och låter dem kollidera med andras. Men skrivandet har också ett egenvärde. Man tänker bättre och ser klarare när man sätter saker på papper. Dessutom har man ju det faktiskt kvar. Man kan bli riktigt förvånad ibland när man tittar i sin byrålåda. 🙂

    • Janis skriver:

      Så sant! När jag varit som klokast så har det nog varit i skriftlig form.

      Problemet för mig med bloggskrivandet är att där publicerar jag texterna mer eller mindre direkt, det ligger i bloggens natur, och ibland blir det välformulerat eller iaf färdigformulerat – men ibland blir det inte så tydligt som man tänkt sig… och då gnager det, och då är det inte så roligt.

      (Inte för att jag inte lyckats skriva saker som jag tycker är både bra och som håller länge här på bloggen, men jag känner inget krav på hur texten MÅSTE vara.)

      Det kan ju åtgärdas genom att inte trycka på publicera så snabbt, men då måste jag dels ändra på ett inrotat beteende, och dels blir då heller inte bloggskrivandet mer av det spontana ”samtal” eller utlopp för det som snurrar i huvudet som jag ser som bloggens stora förtjänst.

      Om så vore så skulle jag t.ex. inte nu kunnat formulera min kommentar och, fastän jag är halvt medveten om att den verkar lite oklart formulerad, trycka på ”skicka” – som jag gör nu. Spontant! 🙂

  3. metabolism skriver:

    En av de svårigheter som jag upplevt, och som du också tar upp, är rädslan att bli igenkänd om man publicerar ett inlägg om något (ett undervisningsmoment, en klassrumssituation) i samma veva som det händer.
    Samtidigt finns det inget som säger att en blogg är en dagbok. Bara för att något händer mig just nu så behöver jag inte publicera det just nu. Jag kan vänta ett tag. Det ger mig möjlighet att tänka igenom händelsen eller tanken. Tiden blir som ett skydd.
    Sen vet jag inte om jag skulle klara offentlighet. Just nu skyddar anonymiteten mig och mina elever även om jag vet att skyddet är bräckligt. Om folk vet vem jag är kommer de ett steg närmre mig, ett steg närmre det jag gör. Då kommer jag att censurera mig. Om jag slutar att vara anonym – hur ska jag då kunna publicera inlägg om lapp- och diskfascister? Var ska jag ventilera ilska över vardagsbekymmer? Om jag slutar att vara anonym – kommer någon att vilja anställa mig?
    /Monica

  4. Monica, ständigt denna rädsla. Det är tungt att hålla koll på vad allt får för konsekvenser dels för ens karriär, dels för ens självkänsla. Jag bloggar öppet och skriver också många artiklar och insändare. Skrivit i tidningar har jag gjort i mer än tio år. Mest har det lett till beröm och uppskattning. Det finns säkert sådana som retar sig men de nöjer sig med att gnälla bakom min rygg och för det mesta märker jag inget av det. Man är ju också ett vuxenföredöme för sina elever och då är det inte helt fel att visa att man har mod, engagemang och fria tankar.

  5. Janis skriver:

    Monica och Helena: Denna rädsla, denna anställningsbarhet!
    Jag brukar tänka att gillar de inte vad jag skriver (eller accepterar min rätt att uttrycka mig) så vill jag ändå inte jobba där … men det är ju enklare sagt än gjort, därav anonymiteten. Jag tror jag skulle vara mycket neutralare, skriva endast om okontroversiella saker (om sådana finns) – och därmed ha tråkigt. Jag gillar ÅSIKTER, inte nödvändigtvis åsikter som diskussionsunderlag, men texter som berör. Det är vad som intresserar mig – bloggar helt utan åsikter eller tankar som inte är åtminstone lite obekväma (för någon slags meningsmotståndare) tycker jag är tråkiga att läsa i längden.

    Och jag tror också på att vara en förebild för mod, engagemang och tankefrihet – det har kanske gett mig de barn jag har, för att jag vågat göra mig hört när jag har ansett att det behövts … Ja, det är ett bra argument för att stå för vem man är på en blogg.

  6. Monica skriver:

    Helena och Janis: Jag vet att jag ibland är väldigt snabb med att måla fan på väggen. Det är klart att jag ser fördelar med att vara öppen och att stå för att man har åsikter. Hela skolvärlden skulle må bra av att alla spelar och diskuterar med öppna kort. Jag tror att alla samtal om skola och pedagogik skulle vinna på det. Och jag vet att man inte ska oroa sig för vad andra tycker, även om det gäller rektorer. Det vore jättehärligt om vi alla var öppna med vilka vi är och varför vi gör som vi gör, verkligen. Jag beundrar alla som går ut med namn och bild.
    Personligen har jag blivit hjälpt av att skriva om de gånger jag har klantat mig i klassrummet, de kommentarer jag har fått har stärkt mig, eller fått mig att se saker i ett annat ljus. Men om jag är offentlig (i brist på bättre ord, det låter som kändis) så blir det mer… ja personligt. Det har varit ganska skönt att kunna klanta sig och vara anonym, och jag vet inte hur jag skulle ställa mig till att skriva om misslyckanden om jag hade namn och bild på bloggen. Inte för att jag inte klarar av att diskutera min undervisning, eller för att jag är för stolt för att säga ”det här blev inget bra, vi gör om”, men det är idén om att allt kommer närmre som jag inte gillar.

  7. metabolism skriver:

    Ja, du har ju också helt rätt, Monica – att slippa ”lämna ut sig” har också många fördelar såväl som det som skrivandet kan ge! Jag kommer att vela om det här i evighet utan att komma fram till någonting alls, är jag rädd. /Janis

  8. Tack för ett häftigt och intressant samtal, Monica och Janis. Det finns både plus och minus, men jag tror att det är bra att lyfta det här på bordet för den feghet och spakhet som har brett ut sig i lärarkåren sedan kommunaliseringen är varken bra för oss eller för eleverna.
    Jag tror att man ska välja sina strider, men när det handlar om viktiga saker måste man försöka våga vara modig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: