Skrivprocessen av Siv Strömquist

”Pianoläraren spelar piano och hushållsläraren bakar förvisso en och annan bulle… Självklart skriver också den som ska lära andra att skriva.”

Jag sväljer lätt där jag sitter i pappas gamla ungkarlsfåtölj. Jag tänker på alla skrivprojekt som stannat vid idéstadiet, på den här bloggen och alla andra texter jag skulle vilja skriva eller har halvfärdiga i någon mapp någonstans på datorn.

”Det finns ytterligare ett skäl till att vi som lärare ska skriva själva. Vi skall så ofta som möjligt skriva i klassrummet, tillsammans med våra elever. Vi kommer då att utgöra förebilder…”

Siv Strömqust har rätt. Vad har jag egentligen att visa upp för mina elever? Bloggen är hemlig. Något annat blir det inte. Det är nästan lite skämmigt. Men: till lärarnas (och mitt) försvar ska sägas att om det inte vore för bloggarna skulle färre lärare skriva. Strömquists bok kom ut 2007, precis innan bloggandet exploderade, och vem kunde då ana hur många lärare som skulle börja dela med sig av sitt arbete, sina tankar och sin kunskap?

Skrivprocessen”Skrivprocessen” läser jag av flera anledningar. För det första är jag en skrivande människa, men skriver inte på det sätt jag vill. Det är möjligt att bloggandet har bidragit till mitt förfall som skribent, eftersom bloggen mer är av ögonblickskaraktär (jag vet, jag generaliserar) är gediget genomarbetat. Från början hade jag inga sådana krav på mig själv. Släng iväg texten bara! kunde jag tänka. Nu tycker jag att jag måste ha eftertanke. Om jag – som RIKTIG LÄRARE och allt – ska uttala mig är det nu mer i rollen som ett slags expert. Då kan man inte längre gissa. Sen är jag den första att hålla upp ”man blir aldrig färdig som lärare”-plakatet. Ja, jag har hamnat i en skrivmässig identitetskris.

För det andra så drillar jag mina elever hårt i skrivande. Dels för att det är så förbankat kul att skriva och undersöka saker, dels för att de nationella proven kräver det. Det är viktigt att kunna olika typer av texter, ju fler textmönster man kan, desto bättre blir man som skribent, skriver Strömquist. Skulle jag hålla på med essäer om det inte var för att den texttypen kommer på nationella? Sannolikheten är låg. Men när jag nu ska traggla texttyper och skrivprocess så vill jag veta både att jag gör rätt och att jag tänkt rätt. Skrivprocessen är, enligt Strömquist, en grundsyn – inte en metod. Om vi tänker på den som en metod finns det risk för att vi fokuserar för mycket på enstaka delar. Strömquist tar exempelvis upp kamratbedömning och omarbetning som ett ovärderligt arbetssätt för att få elever att få syn på sig själva som skribenter men varnar samtidigt för att låta kamratbedömningen och omarbetningen vara målet med texten. Om eleverna blir för beroende av andras ögon riskerar de att bli utelämnade vid salsskrivningar. Skrivprocessens alla delar måste övas in.

För det tredje vill jag få konkreta råd. Hur sjutton gör man? Efter att ha läst ”Skrivprocessen” ser jag vad jag behöver jobba mer på. Jag behöver bli bättre på att träna eleverna i stoffinsamling, att planera texter och att förstå varför en text behöver bearbetas. Mina elever tror att vi skriver om och gör flera versioner av en text för att jag vill ha flera versioner, inte för att de ska förbättra och koncentrera texterna. Strömquist kommer dessutom med flera bra tips på hur man kan göra i klassrummet.

Det är en idévänlig bok. Under läsningen får jag en massa idéer till övningar och uppgifter man skulle kunna jobba med. Det är så många moment man skulle kunna lyfta ut och träna lite extra på, att hitta kärnmeningar, att klippa isär en text i stycken för att se om man kan hitta den röda tråden och att skriva inledningar och avslutningar. Enkla grejer som funnits hur länge som helst, men som jag tappat bort.

Ett av målen med att bemästra och jobba med skrivprocessen är att skapa självständiga skribenter. Skribenter som har fått strategier för att gå från tanke till text, som vågar dela med sig, prova och som är fullt medvetna om att det är mödosamt att skriva. De modelltexter som jag själv skrivit och gett till eleverna har varit färdiga. De har inte fått se version 1. Om jag ska vara en skrivande förebild måste jag börja bete mig som en sådan. Ändå är jag glad att jag under min utbildning sedan grundskolan tränats in i skrivprocessen, för jag tycker mig göra en del saker per automatik. Andra saker behöver jag fortsätta träna. Men oj, vad mycket bättre jag skulle vara som lärare i skrivande om jag haft den här boken under lärarutbildningen.

*
Här kan man provläsa boken.

Här är bokens hemsida.

Comments
5 Responses to “Skrivprocessen av Siv Strömquist”
  1. Anna Kaya skriver:

    Hm, nu blir jag alldeles förvirrad här men jag är tämligen säker på att jag läste Skrivprocessen under min lärarutbildning och jag gick 1992-1995. Den kan inte kommit ut 2007? Är det en omarbetad version, kanske? Jag minns att jag gillade boken och hennes tankar. Nu med lite erfarenhet i bagaget kan jag tycka att cirkelmodellen och genrepedagogiken ger ännu mer matnyttigt när det gäller att utveckla elevernas skrivning i alla olika skolgenrer.

    • metabolism skriver:

      I det exemplar jag har står det bara 2007, men på Wikipedia står det faktiskt att Skrivprocessen kom ut första gången 1988, så det har du rätt i. Märkligt nog är det först nu jag kommit i kontakt med boken även om jag läst en del annat av Strömquist tidigare.

      Det jag fastnat mest för är att man bör hålla ihop skrivprocessen och att inte stanna för länge vid ett moment. Mina skrivprojekt med eleverna har (trots deadline och omarbetningar och utkast osv.) en tendens att börja och luta ganska skakigt.

      Som jag skrev i inlägget så är jag glad att jag jobbar med skrivprocessen nästan per automatik, och det måste ju bero på att mina lärare läst boken sedan 1988🙂 Man kan ju bara hoppas att ens eget arbete får samma effekt.

  2. Det här med att göra förarbete och efterarbete på en text är lätt att motivera i verkliga livet. Jag menar, vem skickar iväg en jobbansökan eller ett kärleksbrev utan att ha skrivit om och skrivit om? Problemet med skrivprocessen i skolan är att det är svårt att motivera eleverna att skriva om och skriva om när slutprodukten stannar i lärarens mapp eller i ens egen. Därför tror jag att man borde satsa på skoltidning eller klassblogg eller något annat som får en större läeskrets. Skriva är kommunikation och belöningen är respons på det man kommunicerar – inte en guldstjärna eller synpunkter på språkbehandlingen.

    • metabolism skriver:

      Absolut! Det jag tycker är jobbigt är att man inte har tid. På två timmar i veckan ska man hinna med så väldigt mycket. Jag har svårt att få ihop det så att man får tid att verkligen jobba med sina texter.

  3. Linda O skriver:

    Åh, en klassiker! Tror dock att det är viktigt att variera. Att arbeta väldigt mycket med vissa texter, men låta andra förbli skisser. Att hitta en balans mellan att få igång flytet och producera bra och bearbetade texter. Det tycker jag att jag lärt mig sedan jag var ny. Och som Helena säger, texter med ett syfte och en publik bearbetas naturligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: