Skolchock: Dubbla dåliga planeringar sämre än en okej

Posted by Monica on april 16, 2012 · 3 kommentarer 

Bild av Bloodgod616. Via Flickr.com, CC-by-nd.

Under lovet planerade jag nästan ingenting. Jag jobbade för lite för att känna mig stark och stabil inför de här veckorna fram till sommarlovet. Jag vilade heller inte tillräckligt för att kompensera upp min (i mitt tycke) skakiga planering med ett glatt humör och utvilat sinne. Således återvände jag till jobbet något motvilligt.

Det som slår mig när jag sitter här och tänker ut (meningsfulla) uppgifter som eleverna kan göra på en vecka eller så för att köpa tid medan jag planerar de lite större delarna är att jag fastnar vid ganska tråkiga saker. Nyttiga, förvisso, men tråkiga. Det spelar ingen roll vad dessa övningar innebär, utan det är resultatet jag blir besviken på. Diskussionerna i klassrummen saknar spänst och när jag har kört slut på eleverna med många korta övningar blir de trötta och oengagerade. I de lägena är jag inte någon bra ambassadör för varken svenskan eller lärarkåren.

Istället för att köra igång med det jag vill göra så hittar jag på något hafsigt som tråkar ut alla inblandade och i slutändan innebär det att vi, trots att köpa-tid-övningarna ändå bar frukt, har förlorat en vecka. Och så har jag mage att sitta och tjata om att jag inte har tid! Att jag saknar tid. Inte så konstigt när den går åt till fel saker. Istället för att påbörja ett ämnesområde och låta början vara skakig så skjuter och skjuter jag på det jag vill göra. Mina planer är så grandiosa att jag anser mig behöva lägga ner mycket tid på idéer, tankekartor, listor och flera högar med böcker som ska pluggas.

Som jag ser det är det två stora käppar som jag själv kör in i mina hjul. Det ena är min duktighet. Om jag inte tycker att något är bra eller genomtänkt eller gott nog så gör jag det inte. Då väntar jag hellre ett par veckor så att jag hinner planera. Det gör att jag sitter med två planeringar, en för det stora roliga projektet vi ska göra sen och en för de kommande veckorna. Den uppmärksamma läsaren har säkert redan ställt frågan ”Men om du vägrar göra något som inte är bra och genomtänkt, hur förklarar och försvarar du då de ihoprafsade övningarna ni gör istället för det du vill göra?”. Det har jag inget svar på.

Käpp nummer två är kärleken till ämnet. Det finns ämnesområden som jag tycker är så viktiga och roliga och spännande att jag inte klarar av att inte göra dem rättvisa. Jag vill ju att – och jag förstår orimligheten – eleverna ska tycka lika mycket om ämnet som jag gör. Det är ett ädelt mål, ett högt mål men inte särskilt verklighetsförankrat. Man tycker om det man förstår, så det är där jag måste börja. Det är som att jag kommer med förlovningsring innan man ens börjat flörta.

 

Vet ni. Jag skrev precis till mig en idé! Nu vet jag hur jag ska lösa introduktionen till litteraturhistorien, få alla att läsa allas texter, lära sig dem, fördjupa sig och redovisa kunskaperna. Tänk att jag alltid glömmer sådana lätta knep som dessa. Jag lovar att avslöja hur det gick sen när det är klart. Nu ska jag bara planera lite.

 

Arkiverad under Bakom skolkulisserna, Monica