Studentexamen eller en helt ny skola? (Eller bådadera?)

Det är så många nyanser av grått mellan ytterligheterna svart och vitt. Överallt och inte minst i skolan. Och i skoldebatten.

Å ena sidan anser Helena von Schantz att det är ”Dags att svenska skolan inför studentexamen” (DN i dag), och

å andra sidan efterlyser Thomas de Ming en helt annan, en i grunden förändrad skola än den vi har i dag i ”Är det dags att ge skollöftet som kan ge vingar år skollyftet” (på Skollyftet).

Å ena sidan har vi det svenska skolsystem där eleverna läser många ämnen och alla ämnen vägs in i slutbetyget (och där de nationella ämnesproven utökas till fler än de tidigare tre kärnämnena), och

å andra sidan har vi andra utbildningssystem där man läser betydligt färre ämnen och där betygen sätts efter stora slutprov det sista året.

Hur ska någon kunna avgöra vad som är det rätta och hur ska en hel lärarkår någonsin kunna enas om hur skolan ska se ut när den är som bäst? När inte ens en enskild lärare (eller i alla fall jag) kan bestämma sig för var på den gråmelerade skalan mellan svart och vitt han eller hon ska placera in sig och sitt ”recept” på hur den ultimata skolan ska se ut.

Jag själv vill ha en i grunden förändrad skola, men har ingen lösning på hur den skulle se ut. Idéer, javisst, men inte konkreta planer på hur en skoldag, en termin, ett läsår, en hel skolgång skulle kunna se ut i praktiken – i den NYA skolan.

Jag undrar om det är därför tankar om en studentexamen ”som verkligen är värd namnet” kan tilltala. För att det är enklare att tro på objektiv och systematisk resultatutvärderande, enklare att tro på något som man tror sig om att kunna hantera, som man kan administrera, som man kan luta sig emot och använda som måttstock. (En måttstock med betydelsen: Så här är det – detta är KUNSKAP – och du har/har inte hållit det mått som vi i en gemensam överenskommelse överenskommit är det mått mot vilket du och din kunskap ska mätas).

Å ena sidan kan vi sitta i kollegiet och diskutera handfasta konkreta normer och ordningsregler, och vikten av hela kollegiets gemensamma orubbliga krav på att alla har med sig läroböcker och pennor till lektionerna, och

å andra sidan kan vi diskutera hur vi ska försöka undervisa i skolan så att det är självklart för eleverna att ha med sig arbetsmaterialet till lektionerna – för att man tänker arbeta; lära, förkovra sig. Och i slutändan ha gått en meningsfull utbildning som gett förmågor som kommer att komma till användning. (Kanske till och med oavsett betygen.)

Uppdatering: Att en ny skola inte behöver utesluta en slags studentexamen (som jag var inne på i rubriken, men glömde bort att orda om) kan man fundera vidare på genom att läsa Helena von Schantz blogginlägg i dag och Tysta tankars Mats inlägg där han apropå studentexamen skriver om IB-programmets examinationer. 

Comments
15 Responses to “Studentexamen eller en helt ny skola? (Eller bådadera?)”
  1. Bertil Törestad skriver:

    Jag tror att det är den här aningslösa idealismen som ligger närmast det jag kallar snällism (en förhatligt men lättbegripligt ord).

    En studentexamen med krav; exakt vad vi behöver. Inga mumlande förskönande idealismer om lärande längre. Vi har avskaffat för många viktiga symboliska portaler här i livet. Människan är en symbolvarelse som vill ha riter. Här skulle en rot återinrättas tillsammans med en rejäl kunskapsprövning i olika ämnen. Vem kan ha något emot sådant?

  2. lindaodn skriver:

    Men vilka krav ska vi ställa på våra elever och vad vill vi att de ska lära sig? Vad behöver de kunna för att klara sig framöver? Jag kan också förstå det lockande med en studentexamen då den troligen höjer statusen på skolan. Gemene man ser det som en tydlighet och tydlighet är bra. Min rädsla är dock att vi går tillbaka till en skola med korvstoppning och utantillärning och en sådan vill jag inte ha. Ja, vissa saker måste automatiseras, men därefter måste kunskaper användas för att befästas.

    Bertil, det handlar inte om ”snällism” utan om en kunskapssyn som bättre i vårt samhälle. Jag vill i alla fall tro att eleverna behöver kunskap som de har nytta av.

    Jag är kluven till en studentexamen och skulle gärna vilja diskutera hur en modern sådan skulle se ut. Ska endast några ämnen testas, som i Finaland och i så fall vilka? Hur ska examensproven kopplas till läroplanens mål? Som det är nu testar de nationella proven inte alla mål, långt ifrån när det gäller svenska, och att helt bedöma en elevs kunskaper vid detta, enda tillfälle är knappast bra. Samtidigt är det viktigt med nationella riktlinjer för att säkra likvärdigheten i landets skolor.

    Ja du, det är mycket å ena sidan och å andra sidan, men kepsdiskussionen hoppas jag ändå att vi kommit förbi nu. Eller vänta nu, det talades visst om att återinföra ordningsbetyg, för visst var det bättre förr.

  3. lindaodn skriver:

    En kunskapssyn som passar bättre i vårt samhälle ska det ju stå Bertil. Jag tror inte att det går att applicera gamla idéer på en ny tid. Därför behöver vi vända och vrida på det. Dessutom bör de som verkligen har kunskap om skolan inifrån vara de som beslutar om eventuella förändringar och inte lockas av förslag som kanske snarare är populistiska än goda.

    • Bertil Törestad skriver:

      Alla tider har tyckt att de är nya och revolutionerande!
      Korvstoppning var verkligen inte typisk för den gamla skolan. När jag själv tog studenten ”kom jag upp” i tre ämnen i examen: hiistoria, ryska och engelska. Jag kan berätta för dig som bara hört propagandamässiga slagord om den gamla skolan att det var stora genomgripande frågor och kunskapsprövning som bestods mig där. I historia skull jag oförberedd berätta om demokratin genombrott i Sverige. Korvstoppning? Nej, du! I språken blev det några långa övningar på de utländska språken och läsprov.

  4. janlenander skriver:

    Suck metabolism, nu tycker jag du är ute på riktiga villofärder. Har inte svenska skolan haft nog av frälsare som kommit med en ”ny skola”? Det borde vara dags för mindre men ständiga förbättringar.

    • metabolism skriver:

      Sucka du, Jan – men då kan jag tala om för dig att också jag suckar och har suckat många gånger!😉

      För inte har vi väl sett ”en ny skola” ännu? Långt ifrån. Skolan har förändrats i mycket – men de stora likheterna består: uppstyckade skoldagar, fragmentiserat lärande, strikt indelade ämnen. Bänkrader. Uniformiteten.

      När jag efter många års yrkesliv kom ut på min första praktik så slogs jag av hur likt sig allting var … inte mycket nytt under solen! Det är kanske mest de inom skolan som känner att det förändras, för det gör det ju onekligen, men sällan mer än på ytan. /Janis

  5. Det finns ingen konflikt här, Janis. Vilka mål vi ställer är en sak. Det jag önskar mig är att vi i likhet med andra länder inför en central och systematisk uppföljning av måluppfyllelsen. Det ska inte få finnas dåliga skolor och skolan måste bli mer likvärdig. Det kommer inte att hända innan vi tar reda på vilka de dåliga skolorna är och var likvärdigheten brister.

    • metabolism skriver:

      Likvärdigheten mellan skolorna är central, och som du beskriver de tänkta examinationerna i ditt blogginlägg som jag länkar till, och så som Mats beskriver IB:s slutprov – så har jag inga (större) invändningar alls. Tvärtom är mycket där bättre än det är i dag.

      Vad jag är rädd för är ”teaching to the test” samt att allt för stort fokus läggs på några få dagars presterande under prov – det vet vi ju alla hur ”dagsformen” kan spela roll – och att mycket litet i livet egentligen presteras/bedöms under liknande former.

      Önskar jag kunde formulera mig bättre, Helena, men det är första semesterdagen och den firas med heavy huvudvärk. /Janis

  6. Morrica skriver:

    En detalj vill jag kommentera på:

    Man säger inte ”detta är KUNSKAP” och tror att man prickat av allt som är kunskap med t ex en studentexamen.

    Man säger ”detta är den kunskap du minst skall ha visat upp att du har för att klara av de studier som följer på högre nivå”

    En semantiskt men betydelsefull skillnad.

    • metabolism skriver:

      Jag var lite oklar; vad jag tänkte på var att skolan menar att det här är den kunskap som någon, oklart vem men som alla rättar sig efter, menar är den kunskap ”som räknas”. Och tänker att ofta upplevs den kunskap som skolan kräver att eleven/studenten ska visa upp som totalt irrelevant för eleven själv, som kan besitta många andra slags kunskaper, minst lika värdefulla.

  7. Monika Ringborg skriver:

    Nyanserat inlägg Janis – ett av få man läser numera.

    Som jag uppfattar debatten finns det många bakåtsträvare i den. Man tar till gammalt som man sen vill lägga in en ny innebörd i, istället för att verkligen se på det här på ett genuint nytt sätt. Nu verkar det som om många går omkring och söker efter en lösning och så finns det någon som tar upp det gamla och många hakar på. Ja, så gör vi. Utan att ens reflektera över att vi lever i en helt annan tid nu än för 50-100 år sen.

    Om man ser många nya frälsare, så är nog Björklund också någon man ser som en frälsare. Det är bara det att han tar upp sådant de flesta känner igen och kan förstå sig på. Därför lyckas han få med sig opinionen. Man skulle kunna se dem som följer Björklund som nyfrälsta.

    Det du tar upp behöver vi verkligen diskutera vidare. Det behövs dessutom en problematisering av det som idag ses som självklart. Varför behöver vi kolla så lärarna har skött sig … bara sättet att uttrycka detta på får mig att undra vad allt handlar om. Vad då skött sig?

    En diskussion jag saknar är – Hur skulle vi kunna ha gått vidare utifrån Lpo94? För i den läroplanen fanns otroliga möjligheter på många plan.

    • metabolism skriver:

      Tack, Monika för ”nyanserat” – jag tycker för varje termin att skolan är alldeles för komplicerad för att för det mesta tycka något säkert om. Detta hör jag sällan av andra – i stället är det oftast starka åsikter som förs fram och inte sällan lyssnas det dåligt på de andras – och undrar om man kan vara och överleva som en sådan velpelle; så nyanserad låter mycket bättre!

      Vi är väl alla överens om att livet inte är lätt eller att det finns ett rätt sätt att leva – och skolan är ju i mångt och mycket en hel livsvärld, så lite mindre av självsäkra åsikter kanske vore på sin plats (säger jag som själv inte aktat mig för att vara benhårt bombsäker nu och då).

      Jag vet inte om någon läroplan kommer att fungera som tänkt så länge vi förväntas förstå och implementera den med så få timmar avsatta för reflektion, samtal och konstruktiv kritik av nuvarande undervisning och diskussion av alla de aspekter som bör diskuteras på djupet, med de snåla timmar som vi, gissar jag, alltför ofta ges. Själv ska jag läsa på den i sommar, för vi har bara hunnit snudda vid den hittills. Men är den i grunden så olik Lpo94? Förklara gärna så ska jag lyssna med intresse!

      /Janis

Trackbacks
Check out what others are saying...
  1. […] även TystaTankar och Metabolism skriver om […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: