Bakgrunden väger allt tyngre i betyget. Eller ”McDonald´s kompensatoriska uppdrag.”

”Ungefär hur många böcker har du hemma?

Svara mig på det, och jag ska tala om för dig hur bra dina barn kommer att klara sig i skolan.”

”För tio år sedan var den svenska skolan en av världens bästa på att ge alla barn samma chans oavsett hemförhållanden. Nu är den inte ens genomsnittlig”, skriver Sydsvenskan i dag.

Det är med stor sorg och vrede jag läser artikeln som Tysta tankar länkar till på twitter. Att den socioekonomiska statusen är allt mer avgörande för skolresultataten är inte Sydsvenskan först att rapportera om – men Emma Leijsne gör det på ett sätt som för mig är mer drabbande än någonsin tidigare. Eller om det är för att jag, nu efter skolavslutningen, läser utan de skyddsmekanismer jag tror varit påslagna så länge eleverna varit kvar; det pansar mot skolans ökande utslagningsmekanismer som varit nödvändigt för att varje dag göra mitt jobb.

Kön, etnicitet och geografi spelar också roll, men allra mest är det föräldrarnas utbildningsnivå som avgör en skolelevs resultat. Och i Sverige alltså i högre grad än i många andra OECD-länder. Jag tror på skolans kompensatoriska uppdrag (eller demokratiska, som A-M Körling hellre skulle vilja kalla det). Rättare sagt: jag vill tro på skolans kompensatoriska uppdrag, att skolan kan kompensera för skillnaderna i elevernas uppväxtmiljö. Därför gör det mig mycket upprörd hur vår utbildningsminister reagerar. Till en början vill ha inte ta till sig problemet med den sänkta likvärdigheten i den svenska skolan:

”När Skolverket presenterade resultaten från Pisa var det de ökande skillnaderna man var allra mest bekymrad över.

Det fick utbildningsminister Jan Björklund (FP) att bita ifrån. Han tyckte att Skolverket hade fel fokus.

– Det är på något sätt i Sverige som att om alla går till botten jämlikt så vore det bra, men så kan vi ju inte ha det utan vi måste vända kurvorna uppåt. Den ökade spridningen är ett problem, men det stora problemet är att alla sjunker, sade han på en presskonferens.

Men Anita Wester på Skolverket delar inte den uppfattningen.

– Sveriges utbildningspolitik har stått för likvärdighet, det har varit ett riktmärke under alla år. Vi tycker att den förlorade likvärdigheten är allvarligare, om man nu ska säga att något är allvarligare än något annat. Om det var så att de högpresterande tappade mest skulle det också vara oroväckande. Men nu är det de som har sämst förutsättningar som halkar efter, säger hon.”

För det andra förklarar utbildningsministern problemet med sjunkande resultat i skolan med att det är lärarnas och undervisningens fel. Ingenting annat. Inte på grund av samhällsfaktorer, inte huvudmännens bristande ansvar, absolut inte politikernas fel. Kanske har Björklund även en annan förklaringsmodell som inte kommer fram i artikeln? Om någon läst eller hört något, så berätta gärna.

”Inte nog med att betygsskillnaderna har ökat: konsekvenserna av ett dåligt betyg har också blivit större. En forskarrapport från i våras menar att det nuvarande betygssystemet har slagit hårt mot de svaga eleverna. Behörighet till gymnasiet har blivit en absolut gräns för att överhuvud taget komma vidare. Förr kunde man klara sig vidare till jobb och inkomst trots dåliga betyg, men de nya kraven har gjort det svårare.

Vad beror den stora och växande skillnaden på? Svaret varierar beroende på vem man frågar. Jan Björklund tror att det har med undervisningsmetoder i skolan att göra.

– Om mer och mer ansvar för undervisning, planering och innehåll läggs över på eleverna själva kommer det att ske en ökad segregering i skolans resultat, säger han.

Han har själv pläderat för det som kallas ”katederundervisning”, och menar att en sådan gynnar de svaga eleverna och därmed likvärdigheten i skolan.

Skolverket tror att det beror på flera saker: att vi bor allt mer segregerat och skillnaden mellan olika skolor blir allt större. Att elever kan välja och välja bort skolor förstärker skillnaderna. Skolorna själva delar också upp elever efter förmåga. När svaga och starka elever inte blandas blir det svårare för de svaga att nå bra resultat, visar forskningen.

Men även om skillnaden mellan skolor kan vara stor, så delar kommunerna sällan ut pengar till skolan efter behov. De svaga eleverna får inte mer resurser än de starka, och gör det svårare för dem att nå godkänt.”

”Ungefär hur många böcker har du hemma? Svara mig på det, och jag ska tala om för dig hur bra dina barn kommer att klara sig i skolan.”

Böcker ger en knivskarp urskiljning på socioekonomisk status”, säger undervisningsrådet Anita Wester på Skolverket i artikeln, och jag tänker på flera av de skolbibliotek jag känner till. De utan skolbibliotekarier, och ibland även i formen av bara ett bokförråd.  

Är det på McDonald´s Bok Happy Meal vi ska förlita oss på, före skolans kompensatoriska uppdrag, undrar jag.

Läsrörelsen och McDonald´s i samarbete.

Comments
17 Responses to “Bakgrunden väger allt tyngre i betyget. Eller ”McDonald´s kompensatoriska uppdrag.””
  1. Bertil Törestad skriver:

    Skillnaderna i skolresultat hos eleverna förklaras till ca 40 % av skillnader i föräldrarnas utbildningsnivå. Resterande procent beror på andra faktorer. Det skulle väl vara konstigt om inte lärarnas skicklighet på något sätt fanns med i bilden?
    Eller hur?

    • metabolism skriver:

      Självklart. Men det är ju inte det jag talar om. Eller hur? /Janis

      • Bertil Törestad skriver:

        Kalla det eftergivenhet i stället – men då blir väl det stämplat som fult ord också. Eller?
        En lärare befinner sig på en slags scen, det är väl inget att hyckla om. Men om hon gömmer sig fram eleverna är väl det ett problem?

        • metabolism skriver:

          Om jag kritiserar Björklund för att enbart tala om läraren och lärarens undervisning – när det finns så många faktorer som spelar in och som Björklund inte nämner (i ovanstående citat) – så känns det överflödigt att här och nu diskutera lärarens betydelse (på scen eller inte) med dig som också erkänner betydelsen av fler faktorer än den enda som Björklund tar upp.

          Och eftergivenhet hör ju också tätt samman med den enskilde läraren, så jag lämnar den diskussionen åt sidan också. Om jag inte minns fel har du tidigare kritiserat de innehållslösa fina orden, och jag tror att detsamma kan sägas gälla för de negativa; jag menar att vi väl båda skulle kunna enas om att ibland blir det helt enkelt för mycket ordande om ”småsaker” som gör att vi gång på gång finner oss ha tappat fokus för den viktigaste diskussionen: HUR ska vi göra NU, för att få skolan och lärandet så roligt och givande som det skulle kunna vara.
          /Janis

          • Bertil Törestad skriver:

            Eftergiven ä r inte innehållslöst….du reagerar ju på det!
            HUR skolan ska göras roligare är beroende av urvalet av blivande lärare, lärarutbildningen och lärarnas engagemang.
            Ingen huvudman kan beordra fram engagemang.

            • Mamman skriver:

              Men det är väl lite som i idrottsklubb, en bra styrelse (regeringen) och en bra ledning (skolverket) samt bra spelare (lärarna) så får man ett vinnande koncept? Det är aldrig den enskilda personens fel i mina ögon..

              Du säger att huvudmannen inte kan beordra fram engagemang, det tror nämligen jag att det går.. med en mer lockande utbildning + bättre villkor för läraryrket så tror jag DEFINITIVT att fler skulle söka till utbildningarna. Och vem är det som kan se till att det går? Just det.

  2. Lina skriver:

    Det är mycket spännande med en liberal som inte ser skoluppdraget att skapa goda förutsättningar oavsett bakgrund. När Björklund pekar finger åt skolan sätter han samtidigt fingret på sitt eget partis svajiga ideologiska grund.

  3. Bertil Törestad skriver:

    Grundskolan hade två inspiratörer, Socialdemokraterna och Folkpartiet. De, och övriga riksdagen, tillät att enkla kurser inrättades för att hjälpa de resurssvaga eleverna. Här ligger roten till den nedbrytande snällism som karakteriserar den svenska skolan. Alla ska klara sig, ingen kvarsittning. Krav är
    KRÄNKANDE. Björklund är en svajartist som till sist fått ordning på sitt scenuppträdande. Sent omsider…

  4. Bertil Törestad skriver:

    Skolans kompensatoriska uppdrag har inte fungerar sedan grundskolan sjösattes.

  5. Bertil Törestad skriver:

    Förmodligen inte. Jag säger bara sådant som jag har stöd för.

  6. metabolism skriver:

    Bertil, Christer, Morrica: Skolans kompensatoriska uppdraget är ett UPPDRAG. Vi kan tvivla på att det någonsin fungerat hur mycket vi än vill, eller om det ens finns någon äkta vilja bakom (eller kan vi?) – men det är fortfarande vårt uppdrag och något vi dagligen ska arbeta för. Kanske förstår jag er fel, men cynismen som jag läser in i era kommentarer måste vi försöka motverka hur svårt det än kan vara, annars kan vi lika gärna ge upp.

    /Janis

  7. Bertil Törestad skriver:

    Att kommentera och nämna ett misslyckande är föga cyniskt —
    cyniskt är att inte anse sig ha någon skuld alls.

  8. Bra inlägg, Janis. Vi har inte rätt att nöja oss med mindre än en bra och likvärdig skola. Valfrihet måste komma långt efter det målet. Men ska vi kunna garantera att alla barn får en bra skolgrund måste vi kontrollera hur enskilda skolor sköter sitt uppdrag. Hur kontrollen ska se ut kan man diskutera, men att den behövs och att avsaknaden av kontroll är ett av skolans huvudproblem om det är jag helt övertygad.

Trackbacks
Check out what others are saying...
  1. […] Metabolism och Tysta Tankar funderas också över detta med betydelsen av elevens […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: