Mitt varför och ditt varför

Nyss hade jag lektion där en klass skulle skriva om döden. Eftersom jag är vikarie så har jag varken planerat eller tänkt till inför uppgiften. Lägg till att när jag väl har ett bra svar på den didaktiska Varför-frågan så är jag inte så bra på att uttrycka det.

Lektionen handlade om döden och rädslor. Ett rätt bra tillfälle att redovisa sina baktankar, om jag hade haft några. Eleverna fick lyssna på en novell, rita, tankeskriva, skriva dikt eller serie, fundera och skriva om döden och rädslor.

Många har intressanta tankar om vad som händer efteråt, om de är rädda för döden och hur döden ser ut.

En av frågorna i loggboken (som de skriver i efter varje lektion) är ”Varför gjorde vi det här?”
Jag bjuder er några av svaren:
– För att lära oss om döden
– Vet inte / Har ingen aning
– Kanske för att gissa vad som händer
– För att vi måste ha något att göra på svenskan
– För att bli bättre på att diskutera olika saker
– För att få fram olika tankar
– Jag trivs inte med att hålla på med ämnet, så jag vet inte vad det är dom vill få ut av det.
– Vi gjorde detta för att Monica sa det

Av svaren att döma är elever väldigt skolorienterade, de gör som skolan säger för att skolan säger det. Om jag då lär eleverna att det alltid finns ett osynligt Varför bakom varje svar och att jag har ett tydligt Varför med allt jag gör, blir det då på riktigt? Om jag lärt in ett beteende hos någon annan, kan då någonsin betrakta det som spontant? Eller äkta?

Visst, det är ett förhållningssätt jag lär ut, elever ska ju kunna granska saker kritiskt, men jag är rädd att det ändå blir ett ”vi granskar kritiskt för att vår lärare sa det”. Då har man ju inte riktigt kommit dit man vill.

Comments
3 Responses to “Mitt varför och ditt varför”
  1. Janis skriver:

    Just detta är ju skolans största problem! Och det vi skulle lägga allt fokus på, mer än på betyg, ordning och allt annat som nu diskuteras! HUR ska man nå dit där det är elevens egen inre motivation som driver dem, hur få dem att se målet, helheten och den egna progressionen?
    Samtidigt är frågan ”Varför gjorde vi det här” väldigt abstrakt och svår! Och leder kanske till ett enkelt svar (därför). (Skulle vi studenter på Högskolan alltid kunna besvara den, om vi fick den?!) Den didaktiska frågan Varför kräver kanske den (vuxne) pedagogens tänkande, och det viktiga är då att läraren själv lär sig sätta ord till sitt Varför, och kommunicera detta till eleverna. Inte i varje moment men i återkommande samtal om ämnet, terminen och progressionen som eftersträvas.
    Kanske elevernas fråga skulle vara lite annorlunda formulerad? Och kanske svaren skulle vara annorlunda, då – och fråga och svar mer givande?
    /Janis

  2. Morrica skriver:

    Det känns bakvänt, på något vis, att eleverna ska besvara frågan ‘varför gjorde vi detta’ efter varje lektion. Jag kan inte sätta fingret på varför, riktigt, men bakvänt känns det. Eleverna borde fråga läraren varför, om det inte är uppenbart, och då kanske ibland få svaret ‘för att jag vill ge dig ytterligare en pusselbit så att du så småningom ska få hela bilden’ och ibland ‘för att det är ett steg på vägen mot målet’, och ibland ett mer konkret svar i stil med ‘för att lära dig vad som är ett subjekt och vad som är ett objekt, och detta bör du kan kläm på för att kunna använda ditt språk till att förmedla dina tankar, åsikter, behov och förväntningar till andra, även i skrift.’ Om det gick åt det hållet, skulle eleverna då kunna uppleva det mer motiverande och meningsfullt att utföra varje lite fjomligt moment, tro? Jag vet inte, men det är en intressant och viktig fråga att filosofera kring en stund. Tack för att du väckte tanken.

  3. Monica skriver:

    Nu är jag ju lite inne på ledarskap och så… Läraren jag vickade för planerar sin undervisning utifrån sitt eget tycke, vad hon tycker är viktigt och vad hon tror att eleverna tycker är viktigt. Men eleverna tillfrågas inte.

    Det är väl svårare att reflektera över ett Varför när man inte valt det själv. För svaret handlar då mer om vad planeraren tänkt än om vad arbetet gett. För att nå fram till det rätta svaret (som har med samhällsmedborgare och självkänsla och kunskap att göra) så måste man säga ”vi gjorde det här för att vår lärare vill att vi ska bli självständiga och kunskappssökande”.

    Visst, eleverna hade förmodligen inte ropat ut ”Döden!” om läraren hade frågat dem. Så jag förstår ”toppstyrningen” till viss del. Samtidigt är ju många intresserade av att fundera över livet, döden och kärleken, så varför inte bara föra ett samtal med eleverna för att höra och se vad de har att säga?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: