Samvets-stress även i skolan
Jag läste i en artikel i DN nu i veckan om den samvetsstress som de som arbetar inom vården känner när de inte räcker till för patienterna, på grund av den underbemanning som följer på nedskärningar (här).
En samvets-stress som också är något som lärare måste leva med. Den att inte räcka till för eleverna eftersom det främst är ekonomi som styr organisationen och inte pedagogiska hänsyn. Det tycker jag vi borde prata mycket mer om, och högre.
Vi kunde också tala om normaliseringen. Normaliseringen av otillräckliga resurser. Människor vänjer sig vid allt; innan man vet ordet av upplevs saker som inte är bra som det normala. Och som oföränderliga. Vilket de förstås inte är. Men kanske samvetsstressen har bäddat för uppgivenheten.
”Om man inte säger emot, så är man med”, brukar man säga. Så om man inte säger ett rungande nej! så är man med på att det får fortsätta som det gör. Varför kan inte svenska lärare vara mer som franska bönder som tippar ton av tomater i protest mot vad-det-nu-är som gör dem missnöjda. Det hjälper inte att klaga i personalrummet; det kommer aldrig hända ett skvatt så länge inte det rättmätiga missnöjet, frustrationen och samvetsstressen tar sig utanför det rummets väggar.
Utanför många personalrums väggar. Samvetsstressen ska inte vara den enskilde lärarens privata kors att bära, den ska delas av fler. Och inte minst lättas av fler.
Comments
4 Responses to “Samvets-stress även i skolan”Trackbacks
Check out what others are saying...-
[…] ofta skuld; vaknar tidigt på morgonen för att älta problem och försöka fundera ut lösningar. Samvetsstress är ett mer korrekt ord – det är bara för att lärare så ofta skylls för allting som […]
metabolism
Janis
Lina
Monica
metabolism 
Ett oändligt viktigt inlägg!
Jag håller med! Vi borde tala högt, klart och tydligt om detta problem. Jag undrar varför vi inte gör det. Kanske beror det på att en del lärare klagar i smyg, men utåt sett vill framstå som lärare som klarar allt och inte har några problem eller svagheter? Kanske beror det på att det tar tid att formulera sig så nyanserat och bra att man vågar stå upp för sin åsikt, trots att det alltid finns personer som missförstår och/eller blir provocerade av det man skriver och säger? Eller så beror det på att vi inte tidigare har haft ett namn på det vi känner? En bra början är kanske att kunna säga att ”Ja, vi upplever också samvetsstress i vårt jobb.”? Vad tror ni?
Jag tror det beror på alla de saker du tar upp. Och så någon slags solidaritet med sin skola – och kanske denna är större nu än någonsin, nu när skolan är så konkurrensutsatt?
Det är en omöjlighet att tala öppet eftersom man riskerar att ens egen skola blir stämplad (som sämre än en annan skola). Som väl har precis samma problem, men inte talar högt om dem. Så den skola som berättar – den blir den dåliga skolan.
Vilket är omöjligt i dessa marknadsför-din-skola-dagar.
/Janis