Nonsensdikter och språkundervisning

Posted by Monica on maj 23, 2009 · 1 kommentar 

Ta det  lugnt nu, för den här idén är 3 minuter gammal.*

Hur skulle det vara om man jobbade med nonsensdikter för att prata om syntax och sånt. När ska man prata om syntax och sånt?
Ja, exempelvis när man jobbar med språksociologi, eller språkhistoria. (Vad fiffigt av mig att jag inte preciserade mig mer, för då hade jag ju behövt tänka…)

Av en händelse stötte jag på Fabian Kastners text ”Ingen slipper undan syntaxen” (SvD, Under strecket, 080111) och blev inspirerad.

Bevingade ord är inte alltid begripliga. Noam Chomsky konstruerade 1957 en besynnerlig mening som (åtminstone i lingvistiska kretsar) blivit en klassiker: ”Färglösa gröna idéer sover våldsamt”. Syntaxen i denna mening är helt och hållet korrekt. Ändå är den semantiskt sett rent nonsens, orden säger oss ingenting. Chomskys poäng var att en teoretisk förståelse av ett språks grammatik inte är tillräcklig för att till­ägna sig språket som sådant. Det krävs också, menade han, en intuitiv eller nedärvd språkförståelse för att kunna uttrycka sig begripligt.

Och vidare:

Det paradoxala med mening är just detta: ju vanligare, enklare och mer utsliten en mening är desto mindre säger den oss, medan det vaga och okända sätter fantasin på prov, tvingar oss till eftertanke. Så definierade ju också Paul Verlaine poesi som en ”utsträckt fördröjning mellan ljud och mening”. Med detta menade han väl ungefär att poesin reducerar det konservativa vardagsspråkets mekaniska associationer till ett minimum. Plockar man bort detta minimum glider metaforen över i ett semantiskt tomrum, tanken fäster inte längre vid någonting. Det blir, i värsta fall, obegripligt nonsens. I bästa fall inspirerat nonsens, som hos Lewis Carroll eller Edward Lear. Ändå upphör inte tolknings­apparaten att verka. Därtill är det mänskliga behovet att finna mening, skapa mönster, bringa ordning i kaos, alltför djupt rotat i hjärnan. Ställd inför nonsensdikten ”Jabberwocky” (”Twas brillig, and the slithy toves / Did gyre and gimble in the wabe”) utbrister Alice i Underlandet: ”På något vis fyller den mitt huvud med idéer – jag vet inte bara exakt vilka!” Det är egentligen en ganska bra beskrivning av poesi över huvud taget.

Idén är alltså att elever ska skriva grammatiskt korrekta nonsensdikter. Ett viktigt varför är hur kul det kan vara att få leka med språket, att fundera över vilka ljud vi använder i fina eller fula ord. Att det är nonsensdikter gör dessutom att man slipper känna sig naken när sikterna läses högt. Detta kan också kanske få elever som tycker att de är dåliga på svenska (eller språk i största allmänhet) att se hur mycket de faktiskt kan. Kastner skriver att nonsensdikter ofta är grammatiskt perfekta: ”semantiskt underskott vägs upp av syntaktisk hyperkorrektion”.

Jag vill också påpeka att detta moment inte behöver uppta större delen av terminen om man inte vill.

---

*det här är bloggosfären och ingen ostfabrik, därför är kraven på processer och lagring inte lika hårda.

Arkiverad under Monica, Situation: Lektion, Tips, Undervisning · Tagged with nonsensdikt, SvD