Lucka nr 20

Ram-tam, tiddel-am-tam, gnolade Vergilipuh

Skolministern som mindes sin Homeros förstod att det endast var de döda pedagogernas vålnader han hade mött. De själva var förstås upptagna bland de saliga gudarna. Förmodligen i full färd med fortsatt fortbildning. Det livslånga lärandet sträckte sig ända över till andra sidan!

Gott så! Men nu var det viktigaste för Skolministern att ta sig upp och ut ur underjorden. Han gned sin bula i pannan och tittade sig haltande omkring. Underjorden hade stora likheter med en skolas källare. Gamla skolbänkar stod travade utmed väggarna i kulvertarna som tog sin utgångspunkt från panncentralen på vars golv han vaknat upp efter sitt fall. Hur skulle han hitta ut härifrån?
-Ram-tam, tiddel-am-tam, tiddel-iddel, tiddel-iddel, hördes plötsligt någon gnola och runt hörnet kom en liten rund björn iklädd fotsida mantel glatt traskande.
-Aha, om jag vet något om nånting, så betyder det här att här har vi en vän i nöd som behöver hjälp att hitta vägen ut ur de sju och sju mila långa kulverterna! Vergilipuh är mitt namn, följ med!

Ram-tam, tiddel-am-tam, sång I

I den första kulverten var luften tjock av pappersdoft och knivskarpa kanter. Skolministern höll sig nära en av väggarna, och när han såg konturer av själar träda fram ur den dunkla omgivningen stannade hans fötter innan kroppen hann med. Resultatet var besläktat med den fällkniv han alltid bar med sig på skidsemestrarna med familjen. När han rätat upp kroppen och försiktigt lyft blicken märkte han hur katedrar plötsligt trätt fram ur mörkret och hur pappershögar gång på gång flög i golvet omkring dem. Efter varje duns hörde han ett par magra lärarknän med ett klapprande ljud slå emot underlaget strax bredvid.

En kappmuskelsvag kvinna, nästan inom armlängds avstånd, hade i sin famn samlat en knapp meter hög bunt med kompendier som hon just skulle till att placera på katedern när högen i konflikt med gravitationen välte över henne. Dunsen efterföljdes av klapprande knän och kvinnan, nu med ytterligare skärsår i ansiktet, sträckte sig med en pust efter ett kompendium som letat sig in under katedern.
- Nej! Vad kan de ha gjort för att förtjäna detta?, viskade Skolministern med hes, oroad stämma åt Vergilipuhs håll.
- Jo, det vet jag! De har – tiddel-i-pom – plockat med sig en häftapparat för mycket under sin… under sin… lärargärning, gnolade Vergilipuh mjukt.

Skolministern klarade inte av att se mer. Han stängde ögonen och följde doften av honing förbi de sorgliga själarna.

Tiddel-iddel, tiddel-iddel, sång II

På nästa plan, i den andra kulverten, var vägen de vandrade tung av kaffedoftande munnar och torra kex. Dörr följde på dörr, och bakom den smala fönsterruta som lockade nyfikna ögon alldeles bredvid dörröppningarna kunde Skolministern se stadiga rektorer i varierande skepnader le självsäkra leenden. Han lutade sig försiktigt fram emot ett av fönstren och kikade in. Mitt emot rektorn satt en kutande manchesterklädd rygg. Ett bakhuvud nickade osäkert upp och ner från andra sidan kavajen. Bakom varje dörr utspelade sig samma scen. Skolministern såg sig misstänksamt omkring.
- Varför sitter de bara här? Gör de ingen nytta?
Vergilipuh saktade ner sina steg och stannade utanför en av dörrarna.
- De här lärarna har… jag vet inte hur jag ska säga…, sa Vergilipuh sorgset.
Skolministern väntade otåligt på en fortsättning och glömde för en stund sin utsatta position.
- Ut med språket!
- De har tagit sig friheter med bedömningen.
- Friheter! Nu får du allt vara tydligare!
- Lärarna du ser här har satt betyg på… närvaro.
- Nnn… närvaro? stammade Skolministern.
- Nu har de lönesamtal och får räkna på sin egen närvaro i klassrummet. Men de lyckas aldrig komma till rätta med hur det ligger till. Förstås.

Skolministern fann inte fler ord, och Vergilipuhs röst hade uppenbarligen brustit även den. Tysta vandrade de vidare.

Ram-tam, tam tiddel-am, sång III

En våning ner var skuggorna kompakta och Skolministern ångrade djupt den nyfikenhet och upptäckarlusta som lett honom ner i detta jorddoftande fängelse till kulvert. Han rös ofrivilligt till. Även i Vergilipuhs steg kunde det anas en tvekan. En tvekan som inte gjorde Skolministern tryggare.

Ansvarstagande skribenter som vi är måste vi tyvärr gå in och bryta här. Vi kan inte bära med oss vetskapen om att för er arma läsare ha målat upp den mörkaste av skolvärldar. De själar Skolministern och hans ledsagare mötte i denna kulvert hoppas vi innerligt att ni aldrig behövt ställas inför, och aldrig kommer att behöva ställas inför, varken i detta liv eller efterkommande.

About these ads

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 798 andra följare

%d bloggers like this: