”En mycket beläst medelålders man, med självhävdelsebehov”
– Har du läst Pedagogiska magasinet? undrar N. i andra änden av luren.
– Nä, jag har inte hunnit, jag skriver hemtenta. Vaddårå?
– Jo, det är en lärare som skriver om vad läroplanen ger för bild av eleven, och den är så … så … ja, överdriven, så jag tänkte att jag måste diskutera den med någon!
– OK, jag återkommer när jag läst den!
* * * * *
Att läroplanen i mycket är en vacker utopi, och lätt kan läsas som fan läser bibeln, det är ju inget nytt.
Och det är väl just så som Åsa Beckman, drama- och svensklärare på gymnasiet har läst den. Hon tar upp sex av sexton punkter i “Lpo94:s “Mål att uppnå i grundskolan”, och diskuterar bilden av hur den tonåriga elev ser ut som når upp till alla dessa mål – och hon kommer fram till att denna tonåring ska vara något av en övermänniska – ja mer än så, “en mycket beläst medelålders man, med vissa hävdelsebehov”!
Här kan jag inte annat än att skratta! Touché! Trots att jag precis som vännen N. funderar över hur långt man kan gå i sin analys av en läroplan – utan att trampa på allt det vackra som väl ändå styrdokumenten måste sägas innehålla. Även om man önskade ett annat slags dokument där orden och formuleringarna är mindre vaga och utopiska, men lika vackra så är väl risken stor att en omformulering skulle bli lika krass som den bistra verkligheten?
Vad tänker du själv om läroplaner och hur man ska se på dem?
.
.
Comments
7 Responses to “”En mycket beläst medelålders man, med självhävdelsebehov””Trackbacks
Check out what others are saying...-
[…] Oj, metabolism är citerad – och vännen N., förstås, som föranledde inlägget! Postat i Meta. Etiketter Pedagogiska magasinet. Inga kommentarer » […]
metabolism
Janis
Lina
Monica
metabolism 
Det här var roligt men en smula ångestskapande… Kursplanerna är en aning, vad ska man säga?, blommiga? Rosaröda?
Det är en viktig fråga. Jag betraktar läroplan och övriga styrdokument som de riktmärken regeringen sätter upp för sig själva, och sedan dessvärre inte tar fullt ansvar för. Elever är inga tulipanaroser, de är tonåringar med allt vad det innebär av både hormoner, växande, existensialism och kapacitet, och inom sig bär de resurser att uppnå hejdundrande resultat, att blomma minst lika färggrant som läroplanens blommighet.
Men blomningen avstannar eftersom regeringen sätter upp mål, men inte upplåter resurser för annat än den närmaste, smalaste, minst stimulerande, utmanande, utvecklande vägen dithän. Eleverna kommer fram till målet illa rustade, varken medelålders, män eller med några särskilt imponerade självhävdelsebehov, bara grymt uttråkade och slitna av den hårda vägen, framkoxade av utmattade och frustrerade, underutrustade pedagoger.
Regeringen borde ta och läsa sina egna uppsatta mål och sedan dundra på med resurser och lita på att pedagogerna kan bana nya, mer stimulerande och givande vägar och leda tonåringarna fram till målen på ett helt annat humör. Världens bästa skola dinglar framför våra näsor, den kostar men vore det inte en investering värd att göra?
Annapanna: Ja, analyserar man kursplanerna så infinner sig ångesten som ett brev på posten – ett rosa parfymerat ett, till och med, kanske!
Morrica: Ja, dundra på med resurser så skulle kanske kursplanerna kännas mer uppnåeliga!
Det som är svårast att ta tycker jag är att man uppifrån fortfarande har illusionen om att alla barn kan nå alla mål. Så är det inte. Och jag tycker att man ska acceptera att det finns barn som inte kan nå målen oavsett om de så hade en egen lärare genom hela sin skoltid. Det måste få vara tillåtet att gå i skolan ändå och bli uppskattad utan att bli pressad till det yttersta hela tiden om man nu inte är så skolbegåvad. En människa kan ju ha många andra goda kvaliteter som gör att vuxenlivet ändå kommer att fungera hyfsat.
Inga M: Men det finns ju de som skulle kunna nå målen om bara vissa skolor och vissa lärare inte var så himla tröga… Jag håller med om att alla ska få känna sig uppskattade i skolan, men man kan ju inte slopa kraven på prestation.
Inga M och Monica: Åh, detta är ju en av skolans svåraste frågor! Ska alla ges samma chans vs måste vi stöpa alla i samma form? Och är det skolans undervisning eller elevernas förmåga som betyder mest för måluppfyllelserna?
(jag skrev mer men det försvann så det blir en kort komprimerad version)
/Janis