Wrestlarna är en bok som gör ont att läsa

Wrestlarna

De finns. Jag ser dem varje dag. De är i sitt blivande. Under mössor och huvor (gärna båda på en gång) eller lager av solbränna och foundation. Genom hål på jeans, tights och converseskor sipprar de fram. Det syns inte på hela deras uppenbarelse än, utan i detaljerna och i korta ögonblick. Men man förstår att de har börjat gro.

Jag har läst ”Wrestlarna” av Viktor Johansson. De är de där eleverna man inte kan greppa. De där eleverna som ömsom rusar rakt mot ens famn för att i samma ögonblick som de inser var de är på väg rusar åt motsatt håll. De stänger in sig bakom låsta dörrar och verkar leva i skenet från datorerna och mobilerna. Frånvarande och närvarande samtidigt. Jonas Thente på DN Kultur kallar den i sin recension ”årets viktigaste roman. Kanske förra årets och nästa års också.”

Karaktärernas lärare kan inte heller ha haft det så lätt. Wrestlarna kan inte rätta sig i led hur mycket de än försöker. När de någon gång lyckas blir de så medvetna om sig själva och skrämda av ledet självt att de kliver ur. Det dröjer alltid tills de kommer tillbaka. Efter att ha läst ”Wrestlarna” vet jag vad de gör när de försvinner och jag blir bara än mer bedrövad.

I en artikel om boken och författaren skriver Pontus Dahlman att ”det Johansson har skrivit är en ond svensk arbetsmarknadssaga, om ett inglasat galleririke, där de unga som vägrar anpassa sig är hänvisade till att exploatera sina egna kroppar.” Jag markerar de avsnitt som får det att göra ont i mitt lärarjag. Det finns andra avsnitt som verkligen får det att skava (rista i hud med bläckpenna, äta läppstift och så) men det kryper i mig när jag tänker på det så jag håller mig vid lärarjaget.

Föräldrarna misstänker att deras dotter drabbats av en stressrelaterad psykos. De har läst om detta fenomen och hur det eskalerat nu när den bortskämt trygga generationen av åttio- och nittiotalister ska ut i arbetslivet. Curlingföräldrarna har inte haft mage att förbereda sina barn på det hårda klimatet. Vilket lett till en handfull psykisk åkommor. Såsom förlamande prestationsångest inför små saker som att skriva CV eller gå på arbetsintervju. Paranoida föreställningar om krav, möjligheter och ödesbestämda karriärer. I vissa fall även psykotisk regression till det trygga barndomsstadiet. Spara på dockor, se på tecknad film, prata eller bete sig på ett sött, närmast lolitaaktigt sätt, kan vara tecken på det sistnämnda. Idas föräldrar tolkar jollret och det barnsliga utbrottet på skorna i hallen som farliga symptom. Det får inte gå dåligt för deras dotter. För att rätta till misstaget är de nu barska i efterhand.

Det är svårt och frustrerande att vara lärare åt söndercurlade barn. All potential och kraft som de inte kan kanalisera. Föräldrarna är ständigt närvarande, precis som skuggor. Skillnaden är förstås att det är skuggorna som får kropparna att röra sig, och inte tvärtom. ”Wrestlarnas” föräldrar har precis släppt taget om sina barn och förstår nu att de inte kan klara sig själva.

De har fått för sig att arbete ska vara självförverkligande. Varje dag har de sett sina föräldrar komma hem från jobbet och verkligen trott att de förverkligat sig själva. Det är ingen uppfattning gripen ur luften.

Wrestlarna av Viktor JohanssonI ovan nämnda intervju säger författaren: ”De vill liksom kasta hela samhället över ända, och så kommer de till arbetsförmedlingen bara för att få känna: var inte min identitet större än så här? Ska jag formas in i en yrkesroll där jag aldrig får använda min kreativitet?”

Viktor Johansson sätter ord på mellanläget många unga befinner sig i. Att vilja växa men stå emot. Att vara fri och samtidigt fast. Att självförverkligande inte är en spikrak väg mot lycka. Att man faktiskt kan hamna i trädtopparna (eller naken framför en webbkamera eller död eller under en skejtramp) om man siktar mot stjärnorna. Att det inte finns en plats där man hör hemma. Om ungdomarna i romanen själva upplever det så som Viktor Johansson beskriver det låter jag vara osagt. Om de ungdomar jag och mina kolleger varje dag försöker förbereda för Det Där Som Kommer Sen själva upplever sina liv så som ungdomarna i romanen vet de först i juni.


Förlagets hemsida.
Recension: GP.
Recension: Expressen.
Recension: Aftonbladet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: