Sluta dadda, men ge inte upp

Svensk (m)ordbok

Grymt verklighetens hårda band mig trycka.
Av törnen blott en efterskörd jag samlar,
på glädjens fält och lik ett korthus ramlar
var väntad jordisk fröjd, var dröm av lycka.

Det är Stagnelius. Så klart. Jag läste dikten i en bok och tyckte först att titeln var rolig.

Vi hade arbetslagsmöte och samma elever som tagits upp på nästan varje möte togs upp igen. Med suckar och pust och stön. De skolkar för mycket, de gör ingenting. De suger ut energin från oss. Tänk om vi kunde lägga den energin på de elever som är engagerade och intresserade istället. Vilka resultat vi skulle få! Jag instämde i kören.

Eftersom jag är mentor till de här eleverna blir de mitt ansvar. Mest. Hur länge ska vi hålla på och dadda med dem? Det är dags att göra allvar av alla hot vi kommit med under de senaste tre åren. Skriv ut dem eller ta deras studiebidrag. Vi orkar inte längre.

Allena stödd vid tålamodets krycka
jag i en vild, en nattfull öken famlar,
och i mitt spår den tunga kedjan skramlar
vars länkar döden blott kan sönderrycka.

Det kändes fel. Det kändes fel att kräva hårda tag mot elever som haft det jobbigt i skolan sedan de var 13-14 år. Hur många utskällningar, allvarliga snack, rektorssamtal, mentorssamtal och åtgärdsprogram har de inte haft? Det enda man gör är ju att bekräfta deras redan skeva/skadade bild av lärare och skola. Och varför håller vi på så här?

Det kändes fel. Jag tänkte: jag har jobbat som lärare i 2,5 år. Jag kan inte börja ge upp om elever nu.

Precis när jag började skriva skrev Anne-Marie Körling inlägget Att aldrig någonsin ge upp om ett barn. Trots att många av mina elever rent åldersmässigt inte är barn längre så gav det mig en extra knuff. Bara för att jag slutar dadda betyder det inte att jag slutar bry mig. Det är frustrerande att vilja och kunna men inte få jobba med eleverna. Det tar upp så mycket energi att undra var de är, om de är okej, hur man kan bemöta dem när de väl kommer (ska man vara glad eller sur?), att leta reda på varenda uppgift de gjort i alla ämnen för att se om de kanskekanskekanske kan skrapa ihop till ett godkänt betyg. Jag har velat ge upp så många gånger. Men jag kan inte.

Dock tröstar mig den himlaburna sången,
från himlens borg en rosenkransad ängel.
I gyllne flykt han sig till jorden svingar.

Milt han mig vidrör med sin liljestängel.
Strax falla kopparkedjorna av fången
och vingen höjs, och silverrösten klingar.

Trots att Stagnelius pratar om andra änglar än lärare så finns det något stärkande i att det blir bra på slutet. Man måste ju få hoppas att det ska bli bra. Hur det ska gå till vet jag inte. Och jag menar inte att man bara ska släppa de här eleverna och låta dem komma och gå som de vill. Om skolan (dvs. samhället) ger upp om dem signalerar vi att de är hopplösa. Det tänker jag inte bidra till.

Comments
4 Responses to “Sluta dadda, men ge inte upp”
  1. Morrica skriver:

    En kollega till mig utbrister glatt ”Men där är du ju!” när sällsynta fåglar återkommer till nästet i klassrummet. Det positiva mottagandet gör det, att döma av vad som sägs vid utvecklingssamtal om saken, mycket lättare att komma tillbaka till lektionerna än ett mer klassiskt ”Jasså, är du här nu?” eller ”Jaha, du har varit borta en hel del, det blir mycket att ta igen.”

    En liten sak, men kanske kan det gör skillnad för någon av eleverna?

  2. metabolism skriver:

    Den glada vägen är den jag oftast väljer. Det är lättare att gå vidare från det.

    Samtidigt kanske vissa skulle behöva en utskällning. Inte där man är taskig och bara galen utan där man visar att man bryr sig. Om man alltid blir glad så kanske några tror att det är okej att vara borta. Nu är jag inte den som brukar brusa upp, så hur det skulle gå till rent praktiskt vet jag inte🙂 Men ändå.

    • Morrica skriver:

      Det är definitivt så att vissa behöver talas strängt till, och en och annan strategisk utskällning kan ha god effekt. Dock är det, enligt min erfarenhet, oerhört viktigt att göra detta så att personen får behålla ansiktet inför klasskamrater och andra lärare. Såväl utskällningar som personligt förtroliga samtal gör sig bäst utan publik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: