Att skriva sin lärarverklighet

Dagbok

Bilden Matron's diary of the voyage of the 'Fitzjames', 1856-57 av State Records NSW. CCby.

Metabolism har funnits som kollektiv i 5 år. Halva lärarutbildningen och de första åren i yrket. Det har varit viktigare än vad jag kan beskriva med ord. Hela mitt liv har jag skrivit dagbok, så att blogga om mitt lärarblivande kändes inte konstigt. Alla idéer, böcker, tankar, upplevelser och knäppa grejer som man helt plötsligt är med om.

Det är så skönt att använda en blogg för att kräkas ut ilska, ställa frågor eller dela med sig av fantastiska idéer (inte nödvändigtvis mina egna…). Så hände något när mitt andra år som lärare drog igång. Jag hade liksom inget att skriva om. Det enda jag kan jämföra med är inom musikvärlden och det som kallas ”den svåra andra plattan”. Helt plötsligt måste jag vara lika bra, eller bättre än första året. Man kan likna det vid skrivkramp. Eller… det var skrivkramp.

Helt plötsligt satte allvaret in med full kraft. Jag blev mentor, höll i kurser som jag knappt hade kompetens för och vara tvungen att släpa flera klasser genom en kurs (vilket var mycket jobbigare än när jag släpade klasser genom kurser första gången). Första året kunde jag gå på adrenalin, vilja och glädjen över att ha ett jobb. Det bar mig långt.

År två slutade jag att reflektera över mitt arbete. All energi gick istället åt till att utföra det. Och reflekterar jag inte så skriver jag inte. Flera gånger tänkte jag att mitt ras har börjat, att avintellektualiseringen nu slagit igenom med full kraft och att jag stannat i utvecklingen. Jag försökte verkligen reflektera och se mig själv utifrån, men jag kunde inte ta mer än ett steg bort från det jag gjorde förrän jag var tvungen att gå tillbaka och skriva åtgärdsprogram ller städa upp efter någon annan.

Att använda det utvidgade lärarrummet blev jobbigt för det gick inte att ta in mer information. Sen slutade jag att skriva, inte bara här på bloggen, men hemma också. De fåtal tankar jag hann få tag i orkade inte ner på papper. Hela året längtade jag till sommarlovet, för då skulle jag äntligen få tänka på annat. Eller bara tänka.

Jag vet inte riktigt var jag är på väg med den här texten. Det är ju inte som att jag har mindre att göra i år, snarare mer. Men kanske mer koll. Jag kanske förstår vad jag ska lägga ner tid på och vad jag ska släppa, och då kan jag, precis som nu, skriva istället för att planera undervisningen. Det kanske finns en vinst med det också någonstans.

Comments
2 Responses to “Att skriva sin lärarverklighet”
  1. Bertil Törestad skriver:

    Jag känner igen det här från mina många år som lektor på universitetet; i början entusiasm och lycka, senare
    rutinens brant och automatiska löreläsningar och seminarier.

    Tänkte igenom vad jag gjorde ordentligt. Tror jag lyckades vända skutan.

    Lycka till!

  2. Monica, det låter som om du kan vara en strålande lärare, men inte ges vare sig tid eller utrymme att vara det. Sådant mår man inte alls bra av i längden. Sådant leder ofta till och med till att man byter bana.
    Det här är ett yrke som kräver mycket reflektion och även om repetition är all kunskaps moder är repetition precis som Bertil konstaterar ett uselt recept för undervisning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: