Nä, alla ska inte kunna bli lärare

Margareta Normell - Från lydnad till ansvarDe senaste inläggen (ett, två) från Janis ger mig anledning att återvända till Margareta Normells bok ”Från lydnad till ansvar. Kunskapssyn, känslor och relationer i skolan” från 2008. Det sjunde kapitlet var det som fick mig att blogga om boken för två år sedan. Det heter kort och gott Ska vem som helst kunna bli lärare? och diskuterar antagningsprov, och hur sådana skulle kunna se ut om lärarutbildningen skulle införa sådana. Hon skriver:

Alla passar inte för läraryrket och mycken lidande, tid och pengar skulle sparas om man redan från början kunda pröva de sökandes lämplighet för yrket. Både emotionell och relationell kompetens går att utveckla, men om bristerna är alltför stora kan lärarutbildning och fortbildning inte åta sig ett sådant utvecklingsarbete. (s. 99)

Writing! av Markus Rödder. Via Flickr.com. CC-by-nd.

Normell beskriver arbetet mer utformningen av ett vårdprov som alla som söker ett vårdyrke ska genomföra när de sökt utbildningen. (Viktigt: Jag har ingen koll på om det här provet används. Normells bok är från 2008 och provet de talar om höll på att utformas när boken skrevs. Tänk om det fanns ett vertyg för att söka information så man inte behövde lägga in brasklappar i sina blogginlägg…) Provet var tänkt att innehålla tre delar: ett kunskapsprov där man undersöker gymnasiekunskaper i naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnen, ett kommunikationsprov där man undersöker muntlig och skriftlig kommunikation och hur man förmedlar den vidare samt ett samspelsprov där man testar empatisk och relationell förmåga. Den docent Normell intervjuat i boken är noga med att poängtera att provet inte är till för att stöpa all vårdpersonal i samma form.

Nåväl, Normell lämnar ett förslag till vad man skulle kunna mäta vid ett lämplighetsprov för lärarutbildningen. Förmågorna att kunna:

  • uttrycka sig tydligt i tal och skrift
  • ta till sig muntlig och skriftlig information och förmedla den vidare i både muntlig och skriftlig form
  • uppfatta icke-verbal kommunikation, särskilt emotionella budskap
  • reflektera över sig själv och andra
  • visa empatisk förmåga
  • uppfatta, beskriva och reflektera över en bevittnad konfliktsituation
  • uppfatta hur det egna sättet att vara i ett samspel med andra påverkar en viss situation
  • lyssna, det vill säga ha förmågan att sätta egna behov och önskningar åsido i samtal med andra
  • föra ett meningsfullt resonemang i etiska frågor. (s. 103)

Normell gör en jämförelse med polishögskolan, där antagningsförfarandet sker på följande sätt:

  1. Behörighetsgranskning
  2. Första samtal och svenskprov
  3. Fysiska prov
  4. Teater och intervju (samtal med psykolog och poliser)
  5. Antagningsnämnd

skolbänkAntagningsprov har flera fördelar. Först och främst är de kvalitetssäkrande. Elever och föräldrar, skolledning och de som arbetar i skolan vet att de nyutbildade har kunskapsmässiga och emotionella kvaliteter. För det andra innebär ett antagningsprov att de som gör dem verkligen har funderat på om utbildningen är rätt eller inte och kanske har personerna tränat inför dem. Om man är osäker kanske man inte vill utsätta sig för intervjuer och övningar.

Och vad gör det inte för en människa att ha klarat ett prov! Modet att genomföra, det hårda slitet, de skärpta sinnena, att man klarar mer än man vågade tro, nervositeten som förvandlas till ett förväntansfullt pirr, glädjen och känslan av att man har växt. Tänk att ta med sig det in i en utbildning.

Comments
11 Responses to “Nä, alla ska inte kunna bli lärare”
  1. H skriver:

    Glöm inte att stresstålighet är en minst lika viktig faktor. Jag kan tänka mig att den typ av test som blivande flygledare gör passar lärare också. Samt något om att klara av högt ljud och röriga miljöer, och alla andra saker som lärare tvingas leva med. Låg lön och lågt anseende tex. Samt otrygga anställningsvillkor, vikariat hit och dit etc. Kanske skulle man även kunna kräva att blivande lärare inte utsätter sig för familj och ett vanligt liv också. Äsch, jag är bitter och besviken!🙂

  2. Janis skriver:

    Normell är klok hon, tack för att du utvecklade vad hon avsåg, Monica.

    En fråga kunde också vara: Har du en aning om vad du ger dig in i? Lista plus- och minussidor på vad du förväntar dig av goda och mindre goda aspekter med läraryrket. Men det skulle väl knappast fungera. Kanske två kryssrutor också: Är du A) Frälsare B) realist😉

    Jag har skrivit en gång om att utbildningen skulle kunna inledas med en termins betald praktik (varvat med pedagogik o dyl), där lärarstudenten fungerar som sin handledares lärarsekreterare och ”skugga”. Handledarens främsta uppgift är att visa aspiranten alla aspekter av läraryrket – där brister det vill jag påstå när lärarstudenten kommer ut en vecka här, några veckor där. Lite win-win situation, tänkte jag (kan inte hitta vart jag skrivit det, kanske i en kommentar).

  3. Bertil Törestad skriver:

    I stort tycker jag att förslaget till antagningskriterier är bra. Huvudproblemet är ju hur man får fram informationen. Intervjuer är en erkänt dålig infomationskälla, där det inte hjälper att intervjuaren har god utbildning. Olika människosyner skiner i alla fall igenom. Det som skulle kunna användas är ”prestationsprov”, dvs de sökande får göra något, som är observerbart, t.ex. tala inför en grupp människor.

    Betald provpraktik är ju ett alternativ, men människor är ju konflikträdda så det skulle nog knytas band mellan handledare och student, som gjorde det hela till en formsak i de flesta fall.

    Men diskussionen får gå vidare.

  4. Monika skriver:

    En lärare sa till mig en gång när jag sa att jag blev så nervös på proven och att jag därför inte klarade av dem, att om man kan något tycker man oftast det är roligt att visa det. Den läraren kunde tala, och föra sig framför publik, men då kunde jag inte tycka att han var en bra lärare.

    Det fanns en viss stelhet hos honom som innebar att han inte kunde tänka sig att något kunde vara annorlunda än han själv lärt sig eller ansåg att det skulle vara. Han var ett av skälen till att jag hamnat där jag nu är. Numera förstår jag att det handlar om pedagogik, kunskaps- och människosyn och inte alls om att han var dålig. Han var en typ av lärare.

    Vad jag ville säga med detta är att om man redan vid ett antagningsprov skall bedöma en persons pedagogiska skicklighet och förmåga att tala inför publik, samt förmedla ett ämne, blir det endast traditionella ämnesstudier kvar att gå igenom på lärarutbildningen. Frågan är då varför vi skall ha en lärarutbildning i vilken man blir lärare.

    Ett annat är om nu läraren hade rätt – om man kan något blir man inte nervös utan kan förmedla det – hur skall man kunna göra detta innan man gått lärarutbildningen. Det är ju där man lär sig.

    Jag och många andra är tydliga exempel på hur blyghet och osäkerhet inte är något som man för alltid bär med sig. Jag har sett hur lite blyga och osäkra studenter under termin ett kommer tillbaka två tre år senare ett huvud längre.

    Det viktigaste jag vill ta upp är att det tar mycket lång tid att bli lärare – dvs. den lärare som känner att han eller hon bottnar – det är en ständig utveckling. Många kanske glömmer bort hur tafatta de själva var i början och om de skall bedöma om någon är lämplig kanske de utgår från hur de själva är som lärare långt senare.

    Lämplighetstest mm. utgår även efter ett värderande, dvs. hur man anser att en lärare skall vara. Frågan är om det är så vi skall se läraryrket. Vi behöver alla typer av lärare eftersom vi har alla typer av elever. Det verkar lite märkligt att vi skall ha en modell för hur en lärare skall vara med tanke på det. Det en lärare kan se på grund av den personens bakgrund, förutsättningar och lärarpersonlighet kan inte en annan lärare se. Jag ser lärarlag innehålla mångfald. Inte att alla är likadana och endast kan se på saker och ting utifrån ett enda sätt.

    Jag tror inte på lämplighetstest.

    Man gör en jämförelse med polisyrket. Eftersom jag på nära håll känner poliser vet jag att det är skillnad på en nyexad polis och en som jobbat i tjugo år.

    Återigen försöker man lösa något som tar mycket lång tid att uppnå genom att försöka hitta dem som redan har uppnått det. Men då kan man fråga sig om vi behöver lärarutbildningen. Och för all del utbildning öht.

    • Monika skriver:

      Jag föreslår att man återinför det som man hade tidigare. Man börjar sin lärarutbildning med en lång praktikperiod första terminen, t.ex. två månader. Och sen prövar lämpligheten, men med försiktighet. Från hur någon fungerar ute på praktiken kan man få ett hum om hur någon kan utvecklas. Det är ungefär som när man blir antagen på forskarutbildningen – man prövar möjligheten för dem som söker att tillgodogöra sig den. Och då är det arbeten mm som finns som underlag.

      Men inte ens det är en garanti att någon klarar av yrket när de väl är färdiga. Under min egen utbildning upptäckte jag att vissa gick bakåt – de verkade lovande i början, men sämre i slutet.

      • enligt O skriver:

        Vi hade en lång praktik precis i början och den var ganska självsanerande. Många avbröt sina studier därefter, kanske inte de sämst lämpade, men i alla fall de som inte kände att läraryrket var för dem. Jag tror mer på kontrollstationer längs vägen än ett antagningsprov. Håller med Monika om att vissa växte under utbildningen och andra tappade masken och visade sidor som kanske inte var så bra i läraryrket. Samtidigt finns det jobb för olika sorters lärare. Den hårdaste i vår klass jobbar som lärare inom kriminalvården och jag kan tänka mig att han passar utmärkt där. Bland mellanstadieelever kanske han hade uppfattats som för sträng och hård.

  5. Morrica skriver:

    Det är viktigt det du lyfter fram i ditt inlägg – lärarhögskolan tar på sig ett väldigt stort ansvar när den tar in alla sökande i stort sett utan urskillning. Visst är det trist om utbildningar inte bli av vissa år för att antalet sökande med tillräckliga förkunskaper är för litet, men alternativet är inte helt lyckat det heller.

    • Linda O skriver:

      Håller med, det är synd om utbildningssäten inte kan fylla sina platser, men samtidigt måste det finnas någon urskiljning i antagningen. Det får inte signaleras att alla kan bli lärare. Är inte jätteinne på antagningsprov, men som det var när jag sökte, att det krävdes riktigt höga betyg, kanske inte är en garanti för att de bästa blir antagna. Svår och viktig fråga!

  6. En kollega till mig fick se Margareta Normells förslag på prov och sa: ”Men det där slinker ju en sociopat igenom hur lätt som helst!”.🙂

    Antagningsprov till en lärarutbildning bör inte handla om att ta in de personer som är ”färdiga”, för det kan man ju inte vara innan en utbildning. Snarare tror jag att ett antagningprov kan ha som uppgift att försöka klargöra vad läraryrket innebär, ge utbildningen en bild av vilka som söker och ge de sökande en bild av utbildningen.

    Normell skriver ju också att syftet med provet inte är att stöpa alla i samma form, för det behövs olika sorters lärare precis som det behövs olika sorters sjukvårdspersonal, poliser och busschaufförer.

  7. Bertil Törestad skriver:

    Man ska vara försiktig med diagnoser, men det är nog sant att en person med psykopatiska drag lätt duperar omgivningen. Det värsta är att de lika lätt glider igenom hela utbildningen och kanske blir chefer.
    Sådant kan vi aldrig skydda oss emot! Utbildade intervjuare hjälper inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: