Lämplighetsprov för ökad lärarcentrerad undervisning?

Christermagister skriver om det av regeringen föreslagna lämplighetsprovet vid antagningen till lärarutbildningen, läs här, och citerar Sigbrit Franke som säger att provet skulle kunna bestå av flera delar:

– Det kan bestå i en muntlig och en skriftlig framställning. Och hur den sökande visar upp ett pedagogiskt ledarskap och hur man lyckas göra ett ämne intressant. Det är mer svåråtkomliga saker som inte kan mätas i betyg.

Det får mig att tänka på den muntliga delen i svensklärarutbildningen. Ett av momenten i en av kurserna var att skriva ett tal på ett tema jag nu inte minns. Talskrivandet  var inga problem, men när det var dags att framföra det inför hela seminariegruppen, då blev det värre. Jag tror aldrig jag varit så nervös tidigare. Mina ben skakade så att jag trodde att darrningarna skulle fortplanta sig genom golvet och få bänkarna i salen att börja vibrera. Mitt  i talet drog jag efter andan och avbröt mig för att berätta för alla församlade att jag höll på att dö av nervositet. Eller något i den stilen. Jag minns att vår lärare såg lite missnöjt häpen ut. Jag kände att det var kört och blev inte mindre nervös. Men lyckades fortsätta på något vis, som jag minns det med näsan i mitt fuskpapper.

Ett annat moment var att ha memorerat en saga och sedan återge den för för gruppen som satt samlad i en stor ring. Jag blev bra nervös då med, men lite mindre än vid det muntliga talframförandet. Tror det var skillnaden i att framföra någon annans ord (även om återberättade med mina) än att framföra mina egna, som var den största orsaken till skillnaden i nervositet. Det och att det var till vuxna jag talade. För (särskilt) nervös i klassrummet med tonåringar det var jag inte, det hade jag fått bekräftat redan under utbildningens första, tidiga, praktik.

Det tredje momentet som jag minns var att högläsa sagor för varandra. Det gick utmärkt. Jag var tvåbarnsmor och mycket van att läsa sagor. Men jag minns att jag inte var så jättebra i början som sagoläsande mamma; jag blev lätt andfådd, särskilt som första barnet ville höra många eller långa sagor. Att barnen störde sig på att jag ofta ville läsa på olika passande dialekter, det var deras problem, inte mitt – för jag var en fenomenal högläsare, så det så!

Så övning hade gett färdighet. Och det har det gjort när det gäller det andra också. Jag fick mycket övning, under utbildningen och också under min första tid i skolan. Att tala inför föräldrar på föräldramöten, det hade vi ju inte alls övat på under utbildningen. Men fastän jag själv kanske aldrig hade trott det, den där gången när jag stod och skakade med skälvande ben (vilket inte alls märktes så som jag trodde, det gör ju aldrig det, men tron på att det gör det gör ju en än mer nervös) så har det inte varit några som helst problem.

Jag undrar om jag klarat en audition som den Franke verkar tala om. Men så är eller var jag ju ingen ”skådespelartalang” heller (precis som majoriteten av alla mina lärare genom grundskola, gymnasium och högskola), och inte hade jag ett pedagogisk ledarskap med mig in i utbildningen (det förväntade jag mig skulle ingå i utbildningen).

Under en helt annan kurs hade vi i alla fall en lärare som var en helt gudabenådad talare, en historieberättare av rang. Vi satt alla trollbundna när hen berättade, och oj vad hen berättade. Varje föreläsning. Och varje seminarie också. När delkursen var klar hade jag och de andra knappt sagt ett ord. Vilket var extra synd i med tanke på att det var en kurs i engelska.

Berättelserna minns jag än, så bra var de! Men inte lärde de mig något av verklig nytta. Det var roliga och intressanta anekdoter ur lärarens liv, med kopplingar till ämnet förvisso, men likväl mycket begränsade i både tid och rum. (Som tur är kom det andra kurser med  bra berättare som också gav oss studenter talutrymme, så att vår egen ”talträning” kunde fortsätta).

I dag är jag långt ifrån alltid en god berättare. Men det beror främst på att jag sällan hinner förbereda mig så som jag behöver, jag har ju så mycket annat (inte minst administrativt) att göra i mitt tusenkonstnärsyrke . Man måste också få tala många gånger om sitt ämne för att bli riktigt bra på det. Övning ger färdighet.

Med ett antagningsprov som Frankes hade jag antagligen sållats bort redan vid det där muntliga delmomentet och inte behövt bekymra mig över det.

PS En god berättare är guld värd, inte tu tal om saken. Men det är inte allt. Och berättarförmåga går att träna upp. Men inte vid antagningsproven. Sedan får vi inte glömma att det också finns goda talare som borde vara tysta lite oftare. Tänker de testa lyssnarförmågan också vid antagningsproven? ”Just shut up and listen, teachers” som John Hattie uttrycker det.

PS2 Jag hoppas att alla noterar att jag ingenstans ens nämner ”katederundervisning” – fastän jag av någon outgrundlig anledning kommer att tänka på det gång på gång medan jag utifrån egna erfarenheter problematiserar,  inte lärare som  goda berättare egentligen*, utan en viss del av tankarna runt antagningsprovet.

* vi läste mycket intressant kurslitteratur om just  berättandet som pedagogisk form, ska försöka minnas att återkomma med titlar

Uppdatering (som om inte detta inlägg redan är alltför långt):

Tyckte när jag skrev att jag upprepade mig – och visst hade jag skrivit om mina skakiga ben och lämplighetstest förut: HÄR , där jag också länkar till Monicas inlägg om inträdesprov utifrån tankar om en lärares känslomässig mognad (HÄR).

Advertisements
Comments
3 Responses to “Lämplighetsprov för ökad lärarcentrerad undervisning?”
  1. Janis, jag vet inte vad jag tycker. Jag ser vinster med lämplighetsprov och jag ser faror. Men framför allt tycker jag att det borde vara en senare fråga. Först måste vi ha sökandertryck på lärarutbildningen, därefter kan vi börja diskutera hur vi ska gallra.

    • Janis skriver:

      Nej, det vet ju inte jag heller, Helena. (Som jag många gånger uttryckt är jag osäker över det mesta!) Annat än att det är problematiskt just det som Sigbrit Franke tar upp. Det Monica tar upp på bloggen i dag, om pedagogens känslomässiga mognad, är i så fall betydligt viktigare.

      Jag har själv tyckt och uttryckt att alla inte är lämpade att vara lärare (precis som detsamma gäller läkare, kuratorer, psykologer, fångvaktare (eller vad det nu heter), poliser – ja alla som arbetar tätt inpå människor). Men jag lärde mig också under studierna att människor utvecklades.

      Och visst är det en sak att gallra bland många sökanden till färre studieplatser, än så som det är i dag. När det gäller de icke lämpade så har lärarutbildningarna tillsammans med handledarna på praktikplatserna ett stort ansvar – och det räcker många gånger, jag har själv erfarit att medstuderanden ombetts sluta, men det kunde säkert bli bättre.

Trackbacks
Check out what others are saying...
  1. […] senaste inläggen (ett, två) från Janis ger mig anledning att återvända till Margareta Normells bok ”Från lydnad till […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: