Jag vet vilken förklaringsmodell jag tror på: jag skyller på snålhet och inte flum
Och med tanke på att skolorna förefaller fortsätta att spara på skolan så kan man säkert förvänta sig att elevresultaten kommer att fortsätta sjunka. I alla fall bland B-skolorna, om inte i A-skolorna. Men antagligen i båda. I min lilla värld, en begränsad empiri med andra ord, dras det till hösten både in på lärartjänster och sägs blankt nej till ökade resurser, trots att behovet av elevstöd är långt ifrån tillgodosett.
Ur Lärarnas tidnings artikel:
Att resurserna har betydelse bekräftas av Björn Öckert, arbetsmarknads- och utbildningsforskare vid IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, som har studerat frågan. Exempel på resurser är lärartäthet, klassstorlek och särskilt stöd.
— Mer resurser till skolan spelar roll för elevernas resultat, de presterar bättre. Och effekten är störst för de svaga eleverna, säger Björn Öckert.
Det är framför allt sedan 1990-talet som svenska elevers resultat försämrats. Det var en tid då det hände mycket som påverkade skolan. Den kommunaliserades, elevkullarna sköt i höjden, det fria skolvalet infördes och det blev möjligt att starta fristående skolor.
Innan jag läste ovanstående artikel hade jag hunnit läsa en annan förklaring till de sjunkande elevresultaten:
På ledarsidan i DN menar man att skolans kris (den som alla sägs vara eniga om) beror på decenniers misshandel (och INTE på friskolorna, vilket kanske eller kanske inte, det är oklart, är ledarens huvudtes):
Man hänvisar till Hans Albin Larsson, aktuell med boken ”Mot bättre vetande – En svensk skolhistoria”, som menar att den svenska skolan var som bäst åren kring 1960. Då var lärarna välutbildade (vilket någon i kommentarsfältet snabbt motsäger), men de senaste 50 åren har skolan utstått förändringens stormvindar: ”Progressivistisk pedagogik, relativa betyg, SIA-skola, kommunalisering, bokstavsbetyg, elevpeng, gymnasiereformer… Åtgärder som kan tyckas vara mycket spretiga, ibland närmast panikbesläktade, och som sannerligen inte lyckats lösa skolans problem.”
I DN:s ledare lämnas så de övriga stormbyarna åt sidan, medan man riktar in sig på progressivismen och med den också – på något för mig oförklarligt sätt – även lyckas förklarar de kommunala besparingarna:
Hans Albin Larssons bok visar på ett skrämmande sätt hur den progressivistiska ideologin som rått sedan sent 1950-tal passar som hand i handske med skolans kommunalisering och dess följder. Besparingsivriga kommunalpolitiker kan dra ned på skoltimmar och högutbildade, dyra lärare för att sedan få pedagogisk legitimitet hos progressiva fackpedagoger, ohälsosamt influerade av det som illvilliga debattörer kallar flum.
Så lätt kan man göra om en ekonomisk orsaksförklaring till en flumpedagogisk!
För min del fortsätter jag att läsa in mig på den nya läroplanen, som ser ut att vara lika starkt förankrad i så kallad ”flummig” progressivistisk pedagogik som tidigare, tack och lov, men oroar mig starkt för möjligheten att fullt ut, och för alla elever, arbeta utifrån skolans styrdokument med de snåla kommunala ekonomiska ramar som jag möter i min skolvardag.
Än så länge har jag inte kommit till den nya skollagen i min läsning, men jag hyser hopp om att det är denna som kommer att kunna sätta stopp för när skolor styrs av pengar och inte utifrån elevers behov. Ännu är jag dock orolig för att skollagen inte är stark nog och att skolor ska kunna fortsätta misskötas med ekonomiska argument (”Det finns inga pengar”) från de kommunala huvudmännen. Så länge eventuellt vite inte är högre än kostnaden som kommunen behöver ta för att göra vad som krävs, då fortsätter det antagligen precis som förut på många håll. Besparingsivriga kommunalpolitiker drar nämligen ner på skolkostnader av enbart ekonomiska orsaker.
En mångfasetterad förändring, nedgång,
har aldrig en enda orsak. Att söka en
sådan är ideologi. Sverige har fortfarande
en ”dyr” skola. Men se vad resurserna
används till!
Självklart finns det många förklaringar, jag riktar in mig på den ekonomiska som en av de största – och som den som det också borde vara enklare att göra något åt än samhällsförändringar och strukturer, iaf om man har bråttom. Vilket vi har.
Det finns också anledning att se hur resurserna används, och då både skolans och andra allmänna resurser. Är inne på det i mitt andra inlägg i dag, det om SKL och resurserna.
/Janis
Jag anser att bristande skolledning och bristande resurser har gjort att det varit dåliga förutsättningar för att lyckas med alla sorters undervisning.
Det har sparats på kompetens (obehöriga lärare, få och ibland riktigt okunniga rekotorer). Det har sparats på antal lärare inga reserver när någon blir sjuk, större grupper osv. Det har sparats på resurser läromedel, laborationsutrustningar etc. har blivit gamla och dåliga.
Snålhet har kamouflerats bakom fagert tal. Det känns som att SKL vill fortsätta på den vägen.
Jan: Det har mao ord sparats på alltför mycket och på allt för viktiga saker!
Tillbaka till realskolan!
Tråkmagistern: Nej, tack. Men å andra sidan är det väl där vi är när vi nu delar in skoleleverna i två grupper precis som på realskoletidens tid – men nu i de som går i skolor med resurser och de som går i skolan utan starka resurser. /Janis
Om brist på resurser (kostnader) innebär brist på vuxna i skolan förstår jag ingenting. Jag har aldrig sett så många vuxna i skolan som nu. Hur var dessa resurser fördelade när inte fritids tillhörde skolan. Under min egen skoltid har jag alltid bara haft en vuxen i klassen, läraren. Idag är det nästan alltid två vuxna i åtminstonde F-3.
Jag tror det skiljer stort på lärartätheten beroende på var du tittar.
PÅ F-3 är lärartätheten större även på min skola, även om de mer sällan är två i klassen som hos dig – men jag arbetar på högstadiet och där är vi sällan eller aldrig två vuxna i varje klass, och vi skulle vara fem fler lärare på högstadiet om vi hade samma lärartäthet som grannskolan på andra sidan kommungränsen …
Så, ja – resurser avspeglas i lärartätheten. Och skillnaderna avspeglar den bristande likvärdigheten. /Janis