Sommarlovet – läraryrkets själ

Via Mette Fjelkner på LR  tar jag del av vad en av de deltagande sade under en skoldebatt vid SKL:s valkongress (Skolledaren, Skoldebatt om läraravtalet).

Ingela Gardner Sundström hoppades att om fem år är läraryrkets själ inte sommarlovet utan elevernas resultat.

Ett svar som fick många applåder.

Jag har ”påsklov”, men sitter som alltid under loven och planerar och tar fram material till nästa period; perioden mellan det pågående och det nästkommande lovet. Och det kan jag min själ lova, att om jag fortfarande står på benen när ”sommarlovet” (eller min semester och inarbetade tid, som jag brukar kalla det) börjar, då är det också ett resultat att applådera.

 

Det är Sundströms ord, men då många applåderade kanske också de övriga debattörerna bör nämnas, i händelse att någon kanske skulle vilja ställa frågan hur de enskilt ställer sig till Sundströms uttalande:

Medverkande: Hélene Fritzon, S, Kristianstad, Maria Stockhaus, M, Sollentuna, Maria Södergren, C, Krokom, Ingela Gardner Sundström, M, Österåker och Erik Nilsson, förvaltningschef, Botkyrka kommun.

.

Jag är halvvägs genom påsklovet, men inte halvvägs genom listan på allt jag har att göra. Men jag är halvt om halvt färdig att ge upp hela skiten. Resonerar som så att det är kanske bättre att jag står på benen och närvarar (se Aftonbladets skolgranskning om lärarlösa lektioner), än att jag kommer slutkörd tillbaka efter påsklovet och går in i väggen. Där gör jag ju ingen som helst nytta. Och det blir trist att vänta på det underbara sommarlovet i den positionen, med en utbränd näsa i betongväggen. 

Comments
10 Responses to “Sommarlovet – läraryrkets själ”
  1. katedervarg skriver:

    mm… En väninnas syster, lärare i högstadiet, gick till sin rektor och sade att nu ORKAR jag fan inte mer, jag är sju millimeter från att krascha. ”Du måste nog fika mer”, var hans svar…

    Jorå, det kan man väl, men problemet är att man inte KAN ta det mycket lugnare eftersom det skulle ifrågasätta ens egen syn på professionaliteten, Och är det NÅGOT som gör att man orkar när det är som tyngst, så är det väl insikten att man gör ett bra och viktigt arbete. Om mana börjar schackra med den så undrar jag vad som finns kvar av yrkesstoltheten…

    Ändå… Man gör ingen nytta om den mentala ryggraden knäcks, så ta lov nu!

    • metabolism skriver:

      Förlåt, jag missade din kommentar! Jag har en vän som hamnade i ungefär samma situation, bristen på empati var slående … Hen arbetar inte inom skolan längre.

      Jag borde också fikapausa mer, men precis som du säger så är det yrkesstoltheten det handlar om. Den egna känslan av att man gör allt man kan – när det är det enda som är det säkra i yrkesstoltheten … Men ibland måste till och med den naggas i kanten, och så får man hitta ett sätt att leva med det, också.
      Men nu är det LOV, och det kommer finnas möjlighet att göra det som ännu är ogjort, senare men inte för sent – in that I trust!
      /Janis

  2. Tweedelee skriver:

    Använd ditt lov till att vila dig! Det är skrämmande att inse att man bara har någon millimter mellan näsan och betongväggen, du vill inte trycka in den där! Basta!

  3. Janis skriver:

    Från och med i dag VILAR jag, jag lovar! Hade inte en siffra rätt igår när jag pratade med en bekant, och det fick mig att inse att här var det ”system error” av värsta slag, så nu blir det LOV! Tack för bassningen! Hoppas jag inte får anledning att ge dig en till också! Förresten läste jag någonstans att Goethe spelat ut sin roll, vad säger du om det? (Ab kultur, tror jag)
    /Janis

  4. Tweedelee skriver:

    Nääe, inte kan väl han vara utspelad… fast jag håller med, det är lättare att ta till sig mannen om man behärskar tyska. Aldrig är väl det tyska språket så vackert som i den där typen av dikter. Ty tyska kan vara riktigt elegant…

    Jag ska också ta det lugnt nu, andnöden är för stor för att lekas med.

    • Morrica skriver:

      Goethe spelat ut sin roll? Den som sa det har aldrig läst Älvkungen med en klass blivande elektriker, det är alldeles tydligt! Stämningen i rummet var så tät att man hade kunnat skära den med kniv, och reaktionerna efteråt…

  5. enligt O skriver:

    Känner allt för väl igen det, men faktum är att jag lärt mig att ta rast och faktiskt att skita i att arbeta annat än i skolan. Lärde mig det när jag skrapade näsan rejält, en erfarenhet jag fått leva med länge. Om jag gör mina 45 timmar varje vecka finns det inget skäl att jobba på loven, men visst är det svårt att låta bli.

    • Linda O skriver:

      Och när jag skolbloggar är det ju denna adress som gäller.

      • Morrica skriver:

        Att gränsa av, att sluta springa, att sluta tävla mot sig själv eller någon annan (imaginär eller verklig kan göra detsamma) om vem som är ”duktigast” – det är skitsvårt.

        Hur ofta säger vi till eleverna att det som är så svårt att det verkar omöjligt, det kommer otroligt nog att vara hur lätt som helst när de väl lärt sig hur de ska göra? Vi borde lyssna till våra egna råd.

  6. metabolism skriver:

    Linda O och Morrica: Ja, det gäller att sätta en gräns, för jobbet är ju gränslöst. Samtidigt gäller att ha ett innehåll, helst ett vettigt sådant, till varje lektion. Kan vara svårt att få ihop ibland! Och utan några som helst tävlings- eller duktighetskrav. Bara något slags anständighetskrav (i en ofta för oanständig struktur). /Janis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: