Gott och ont, svart och vitt – och skolan någonstans där mitt emellan

Jag vill att vi ser både det bra i skolan och det dåliga. Att vi lyfter det goda och inte förtiger det dåliga. Två artiklar i DN får illustrera denna min inställning – och den komplexa skolan som innehåller båda delarna.

Under första lektionen i en klass i svenska med elever som gick på bygglinjen började Christina Monthan Axelsson att förklara kursens innehåll på traditionellt lärarspråk. Hon presenterade läroboken och olika hjälpmedel som kunde vara bra att känna till, bland annat ordböcker.

Medan hon pratade växte kylan mellan henne och eleverna. De började prata med varandra och lämnade sina bänkar. Krocken mellan hennes akademiska medelklassbakgrund och elevernas erfarenheter och språk – som hon visste så lite om – blev total. Varken förr eller senare har hon känt samma avstånd i ett klassrum.

Efter den första katastrofala lektionen följde en lika misslyckad. Christina tog med sig några ungdomsböcker som hon ville att eleverna skulle läsa. Hon trodde att det skulle bli ett lustfyllt inslag i undervisningen. Men ett par av eleverna började att slänga böckerna mellan sig och snart var hela klassen inbegripen i ett ”bokkrig”.

När eleverna kom in i klassrummet för den tredje lektionen frågade Christina vad de gjort i verkstaden tidigare under dagen. En av de mer samarbetsvilliga pojkarna berättade att de talat om olika typer av verktyg. Vad heter de? Vad används de till? frågade Christina.

Alla ord och begrepp som eleverna svarade skrev hon upp på tavlan. Några kom ihåg att de inte bara jobbat med verktygen – de hade också pratat och grälat med varandra. Snart var hela tavlan var full av ord. Även svordomar och könsord.

– Vi sorterade bort de värsta uttrycken och började göra meningar av de andra. När utgångspunkten var elevernas eget språk blev undervisningen meningsfull. Efter en termins arbete hade vi kommit så långt att vi började skriva på en gemensam bok, berättar Christina Monthan Axelsson.

Det är en underbar bild av skolan, läraren, eleverna och undervisningen, och kommer från  DN/Insidan som har i dag en artikel om Christina Monthan ­Axelsson som arbetat som lärare ett helt yrkesliv. ”I dag svartmålas den svenska skolan. Jag känner inte igen mig i den bilden” säger hon i ingressen till artikeln under vinjetten  Lärare för livet.

Under samma vinjett skriver den f.d.  läraren och författaren Mats Wahl och tecknar den mörka bilden av skolan, en skrämmande bild av en skola i, ja, kris. En skola som inte fungerar med symptom som visar sig i utåtagerande beteenden hos eleverna. ( Jag tänker inte här och nu problematisera handlingsplaner för elevbeteenden [i st f handlingsprogram för dysfunktionella skolor], i artikeln ges heller inte information nog för att göra det.) Jag vill i stället citera Mats Wahls avslutningsord:

Vi behöver ett pågående samtal också om de delar av skolsamhället där man dagligen har det mycket, mycket svårt.

Den som ligger i isvaken har inte endast rätt att ropa på hjälp. Om man ligger där tillsammans med en hel skolklass är det en skyldighet att ropa högt och ihållande. Att ropa på hjälp när man har det svårt är inte att svartmåla.

Ett brandbefäl berättar för mig om en skola där brandlarmet utlöses så ofta under en skolvecka att inte ens skolpersonalen längre går ut när larmet ljuder. Vad som kan hända den dag det brinner på riktigt i den skolan är det många som inte vågar tänka på. Aska som man sprutar vatten på blir svart.

Det är nödvändigt att tala högt och länge innan aska och sorg har förlamat våra tungor. Att tala tydligt om att människor har det svårt är inte att svartmåla.”

Om det var detsamma Zaremba ville – visa på både skolans goda och dåliga sidor – när han skrev sin reportageserie låter jag vara osagt. Ju mer jag läser av det som kan etiketteras skoldebatt och skolpolitik desto mer önskar jag av mindre snack och mer verkstad.

Som jag så ofta brukar säga: Mer stålar till skolan! För det är ofta där skon klämmer, men så länge vi talar om katedrar och andra pseudofrågor tar utrymmet, så länge kan vi hålla strålkastarna borta från det som kostar. Dimridåer, Potemkinkulisser, skrönor i stället för samhällsreportage! Kostar lite tid och energi, men inte pengar!

Ja, jag är medveten om att jag ännu en gång gjort mig skyldig till det jag själv kritiserar. Mycket snack och lite verkstad. Får göra en handlingsplan och ändra på det. Det värsta är att jag inte kommer på andra sätt än mycket drastiska sätt, och jag är i grunden en mycket sansad person. Är inte lärare i allmänhet mycket sansade, kanske för sansade och skulle må väl av att bli mer drastiska?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: