Får man vara trött?
Nu är det en månad sedan jag skrev sist. Och jag kommer på mig själv med att inte tycka att jag har något att säga. Jag går till jobbet, springer häcken av mig, kommer hem runt halv åtta på kvällen, äter och går och lägger mig.
Idag satte jag mig vid det stora bordet i lärarrummet för att äta lunch. Där satt någon från administrationen och SYV:en. De pratade med lägre röster när jag satte mig. De diskuterade några av lärarna. ”Vissa verkar ju bara ha skolan, de har ingenting annat. Det är ju så sorgligt. För x är det ju så, han har ju inget annat.”
Jag har kommit på mig själv med att hitta på sätt som gör att jag upplever att måndagslektionerna går snabbare så att måndagen inte ska inte ska verka så lång. För då är det inte så långt kvar av veckan.
Jag kommer på mig själv med att tänka att ”den här veckan är jag betygsadministratör och CSN-varnare, så kan jag satsa på min undervisning nästa vecka”.
Jag kommer på mig själv med att längta till helgen på söndag kväll.
Jag kommer på mig själv med att tänka att jag bara ska ta mig igenom lektioner.
Jag kommer på mig själv med att planera lektioner minutrarna innan de börjar.
När jag tänker på den där läraren som de pratade om vid lunchbordet så känner jag inte igen mig trots att så mycket verkar så likt. Jag skulle vilja fråga de där som inte har något annat om de känner att det de gör hjälper. Om alla de där timmarna ger utdelning. För jag känner inte det.
Nu har jag ju annat i mitt liv, men det glömmer jag bort i veckorna. Speciellt på torsdagar när jag inte har en minut för mig själv mellan 11.15 och 16.30.
När min lärarkompis säger till mig att hon blir lite trött av/på alla superlärare som twittrar och bloggar om hur bra det går och vad de gör så säger jag bara att hon ska ta det lugnt. De har också dåliga dagar. Men då twittrar de inte. Nu har jag haft en slags mellanperiod. Jag har inga idéer, jag har inte så kul. Jag bara springer mellan lektioner. Men jag tror att det bara är en fas.
Så fort jag kommer hem, äter lite, låter Spotify sköta musiken och lägger mig på soffan så tänker jag att det är rätt kul ändå.
metabolism
Janis
Lina
Monica
metabolism 
Ett viktigt inägg om en av alla sidor med att vara lärare idag och jag tror vi är flera som känner igen oss. I höstas skrev jag om lärarblues och om en lärares reflektioner från en sjukbädd.
Visst handlar det om faser. Läraryrket är ju lite som en bergochdalbana såväl rent faktiskt när det gäller arbetsbelastning som mentalt. Lika inspirerad och kreativ och engagerad som man kan vara i perioder, lika trött kan man vara i andra perioder. Det är krävande att komma hem sent varje dag efter att ha givit av sig själv. Det är krävande att få ta emot svordomar och annat från vissa elever. Det är krävande att inte få tid och ork till kärnverksamheten. Samtidigt är det underbart när elever blommar. Det är härligt när det finns tid för reflektion både inför lektioner och i undervisningen. Det är härligt när elever och föräldrar upplever att de fått hjälp på grund av de åtgärder man satt in. Det känns meningsfullt när man får skapa, ta initiativ och vidareutbildas i yrket.
mmmm, känner igen mig en del. Jättetrött efter jobbet och orkar inget mer, knappt laga mat. Definitivt inte skriva på bloggen. Orkar inte ens skriva i statusraden på facebook, bara glo och gilla. Jag ligger också på soffan och vilar till nästa dag och nästa och nästa.
Men dagarna i skolan går fort tycker jag. Swisch swisch så är de över eftersom jag har så fullt upp att jag inte hinner tänka efter eller reflektera.
Inte konstigt att man bara orkar soffan när man väl är hemma.