Nej, jag förstår inte vitsen med lärarlegitimation

Lärarlegitimation för att höja yrkets status? För att återta den position och status lärare en gång hade? För att motivera de mest motiverade och studiebegåvade att söka till lärarlinjen? Lärarlegitimation för att i förlängningen skapa en skola där alla elever klarar sin skolgång? (LR:s Mette Fjelkner tillsammans med utbildningsutskottets moderata utbildningsordföranden, SVT Debatt).

Den svenska skolan har i många år anställt människor utan lärarexamen, till och med människor utan ämnesexamen. Den svenska skolan har i många år på många olika sätt sparat in pengar på skolan. Med en lärarlegitimation – vars införande skapar kostsam administration och kräver stora resurser, och som ännu innebär osäkra premisser vad gäller slututbildningens (introduktionsårets) innehåll och rättssäkerheten i legitimationsförfarandet –  ska skolan nu bli bättre? Som om det inte fanns andra och bättre sätt att hindra huvudmän att missköta sig, och andra mer effektiva sätt att göra skolan bättre?

Som jag ser det är den enda orsaken till  lärarlegitimationen den att de kommunala huvudmännen anställt och tillåtits anställa människor utan lärarexamen (jag kallar dem inte obehöriga lärare, för antingen är man lärare eller inte). Samma huvudmän har, som Anna-Karin Frisk formulerar det, också avprofessionaliserat lärararyrket i och med alla de kringuppgifter som lagts på lärarna och som tillåtits ta tid från huvuduppdraget; undervisningen och den pedagogiska utvecklingen.

Huvudmännen har även slimmat antalet lärare i skolan så att när ordinarie lärare är sjuk så vikarierar kollegor utan ämneskompetens (och hinner inte för- eller efterarbeta sina egna lektioner), eller vikarier utifrån som kanske eller kanske inte har någon utbildning utöver gymnasiet, eller så ställs lektionerna in. För att bara ta upp en av alla de saker man kan diskutera när man diskuterar lärare, undervisning och ekonomi.

Allt detta kan förklara varför läraryrket dras med ett allt sämre rykte. Och någon, som inte är läraren, har alltså misskött sig och så löser vi problemet med att den andra, som är läraren, ska legitimera sig? Så att den som misskött sig förstår att så får den inte missköta sig?

* * *

Nej, jag förstår inte vitsen med lärarlegitimation. Efter upp till fem års studier och en lärarexamen ska man i praktiken ta en andra examen : bli godkänd av rektor efter ett provår med mentor.

Men det är ju så för läkare, varför skulle det vara någon skillnad för lärare, invänder jag själv.  Läkare går en grundutbildning på 5,5 år (330 hp) och därefter genomför de en allmäntjänstgöring på 1,5-2 år som tillsammans med ett AT-prov leder fram till legitimationen.

Nyutexaminerade lärare ska garanteras en mentor under sitt introduktionsår som ska innehålla en plan för de färdigheter (någon som vet vad den innehåller?) som mentorn ska hjälpa den nyutexaminerade att utveckla. Medan läkare har rätt till handledning av specialistkompetent läkare, ska lärarmentorn vara en ”legitimerad mentor” – men vad detta innebär och hur legitimeringen ska genomföras är oklart.

Inom medicinen föreställer jag mig att det finns mer av rätt och fel än det gör inom skolan  (ett benbrott är ett benbrott). Inom pedagogiken vet jag att det finns många olika sätt att se på undervisning och lärande. (Ta bara frågan om en lärare ska följa läromedlet eller inte, läs Björn Kindenberg på Skola och samhälle.) Vad är det som kan och ska, och vad är det som inte ska, ingå i mentorns bedömning av den legitimations-aspirerande läraren? För i praktiken är det denne, inte rektorn med många gånger begränsad kunskap om lärares klassrumsarbete, som är den som ”examinerar” den nyexaminerade läraren. Hur stor är chansen till en objektiv professionell bedömning? Hur stor är risken för godtycklighet?

Antalet utbildningsplatser till läkarlinjen är för närvarande begränsat till cirka 900 per år. Vilket jag förmodar är avgörande för möjligheten att tillhandahålla och garantera AT-tjänsterna. Hur antalet introduktionsårsplatser och legitimerade mentorer ska räcka till för alla nyexaminerade lärare återstår ännu att lösa. Lärarutbildningarna har redan svårt att hitta VFU-platser åt de blivande lärarna under lärarutbildningen, och än mer att garantera att den verksamhetsförlagda utbildningens innehåll kvalitetssäkrats.

Det enda skäl som jag förstår, är det Helena von Schantz tar upp: ” En legitimation [är] något man kan bli av med. En signal till varje lärare att vi har ett grannlaga uppdrag som det åligger oss att sköta professionellt och med styrdokumenten i bakhuvudet.”

Saken är bara den att  i och med denna kostnadskrävande legitimationsapparat, så ökar knappast lärares förutsättningar att göra ett bra jobb när slantarna i skolkappsäcken ska gå till leg i stället för till lärande.

* * *

Mer om lärarlegitimation:

Tidigare på Metabolism om lärarlegitimationen:

Comments
4 Responses to “Nej, jag förstår inte vitsen med lärarlegitimation”
  1. janlenander skriver:

    Tänkvärt om lärarlegitimationen och absolut är huvudproblemet fortfarande alla obehöriga lärare och man kan fundera på om det här är verktyget för att stoppa kommunernas besparingsiver. Jag är dock väldigt intresserad av att pröva alla möjligheter, nu har obehöriga lärare ställt till tillräckligt mycket problem i svenska skolan. De flesta är inte bra som ”lärare”.

    I förlängningen kan en legitimation handla om att kontrollera de som är verksamma i yrket vilket jag tycker känns som en viktig fråga även om den är liten i dagsläget.

  2. metabolism skriver:

    Jag säger egentligen i mitt inlägg att problemet är det att kommuner anställt undervisare utan lärarexamen – och att det endast är av den anledningen ett behov av lärarlegitimation uppstått.

    Om obehöriga per automatik är dåliga lärare eller skyldiga till problemen i skolan är således inte något jag menade att påstå(även om det kanske är omöjligt att tala om A utan att indirekt påstå något om B), för det har jag ingen vetskap om. Det skiljer nog stort, det finns de som är födda till lärare och som av eget intresse, men kanske utanför en formell utbildning, fortbildar sig i allt det de inser krävs av dem. Tänkvärt är ändå att obehöriga undervisare som tagit lärarexamen efter flera år som obehörig säger att yrket är desto svårare efter examen.

    Men att läraryrkets status, eller hellre förtroendet för en lärarexamen och för lärares expertis på lärandet, har devalverats i o m de många obehöriga – det är ett problem. Huvudproblemet som jag ser det är ändå i vilken grad lärare tillåts vara lärare. Lärare med fokus på undervisning.
    /Janis

Trackbacks
Check out what others are saying...
  1. […] bra länkar: Nej jag förstår inte vitsen med lärarlegitimation, Lärarlegitimation (uppdaterat), Få eller inte få legitimation, […]

  2. […] kommentarer Gertie Hammarberg Te… on Likvärdiga introduktionså…metabolism on Nej, jag förstår inte vitsen m…Ge eleverna kompeten… on Nej, jag förstår inte vitsen m…janlenander on Nej, jag […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: