Symbios

Bild av Bloodgod616. Via Flickr.com, CC-by-nd.

Bredvid kopiatorn ligger det en hög med solfjädrar. Det är ingen människa som vikt dem, utan en maskin. Det är kopiatorn som gjort det. Samtidigt som den bestryker papperna med ett tunt lager färgat vax passar den på att vika dem. Det leder visserligen till att hela kopiatorn stannar upp och luckor måste öppnas, kassetter måste dras ut, papper måste dras eller slitas ut, men det ser lite fint ut. Sedan måste allt som dragits i och öppnats så klart stängas. Även om man dragit ut pappret så fortsätter maskinen att pipa tills man dragit ut kasseterna, dragit i spakar och öppnat och stängt luckor. Det här tar ungefär en minut per papper. I min solfjädershög ligger 17 solfjädrar.
Men så plötsligt, efter allt öppnande, stängande, slitande och dragande så börjar maskinen fungera. Det är som om vi har blivit ett, kopiatorn och jag. Och om jag bara jobbar vidare i samma rytm; lägg boken på glaset, tryck på knappen, flytta boken, tryck på knappen, vänd blad och lägg sidan mot glaset, tryck på knappen, flytta boken, tryck på knappen, så kommer maskinen att möta mig med avläsning, avläsning, matning, tryck, matning, avläsning, avläsning, matning, tryck, matning…
Så står vi så i flera minuter och bara fungerar.
Det gäller att skynda sig, för när som helst kan magin brytas och papper fastna. Det gäller att inte tänka på någonting annat än maskinen. Alla andra tankar måste bort. Kolleger får inte avbryta, så jag låser blicken vid kopiatorn och den gröna knappen. Tänk på maskinen, nej, tänk på ingenting. Se bara till att inte förändra några rörelser eller störa rytmen. Då ska nog allt gå bra.

*

Efter 30 minuter vid kopiatorn går jag därifrån med en hög papper. Så kan man också tillbringa en lunchrast.

Comments
One Response to “Symbios”
  1. Janis skriver:

    Det är så vackert och vackert så länge – tills det bryts av det där maniska och stressade … och så sorgligt när man förstår vad du måste offra – din lunchrast. Kunde du inte ha stannat vid den vackra symbiosen, så hade jag kunnat ta denna bild, denna förebild för min egen tvåsamhet med min duplikatormaskin, med mig till vårt nästa möte?
    Kunde det inte ha fått vara idyll, varför blev det horror som följdes av misery? Why?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: