Blir man dum i skolan?
Lärarutbildningen diskuteras som alltid och det talas bland annat om att lärarstudenterna rent intellektuellt inte håller samma mått som förr (jag vet inte när detta ”förr” var; vet inte var i tiden det där ”förr” slutar, och det sämre ”nu” börjar).
Jag vet att jag med flera under studietiden ibland undrade över vissa medstudenters analytiska förmågor och teoretiska förståelse, men jag vet också att den utbildning vi gick verkligen var akademisk (och på en nivå skyhögt över den jag nu ska undervisa) och att de som klarade kurstentorna med rätta ska kunna kalla sig akademiker. Om det inte var så att lärarna satte nivån för godkänt för lågt? Ibland undrade man, det ska erkännas, men icke godkända uppsatser och omtentor var inte ovanliga, så jag kan lika gärna tro att det inte tummades på kraven som att jag tror motsatsen. Studenterna växte ju också med tiden. Jag mötte efter några år de ”unga valpar” som, när jag mötte dem i början av utbildningen menade att det räckte med att läsa kurslitteraturens baksidor, nu hade utvecklats till blivande lärare med kunskaper, insikter och mognad. Samtidigt var det var både en och annan som avslutade, självmant eller efter inrådan från högskolan, sina studier. Jag känner även flera som klarade studierna men som ändå valt att därefter inte arbeta som lärare. Ibland avskräckta från själva läraryrket genom vad de upplevt under praktiken.
Jag vet också att det fanns lärarstudenter som var teoretiker ut i fingerspetsarna och på mycket hög nivå. Jag vet att vissa av dem tyckte att det var praktiken som var det svåra. Några gick direkt vidare till forskarutbildning.
När vi nu talar om ”bra lärare” så talar vi om detta som om det var underförstått att lärarna var bra förut men att lärare är sämre nu. Jag vet att när jag gick i grund- och gymnasieskola så fanns det ett antal lärare (och de måste ju ha gått lärarutbildningen från ”förr”, för jag är ju inte en ung ny lärare, utan en som läste till lärare efter många år i ett helt annat yrkesliv) som jag tyckte var dåliga lärare. Vissa har jag omvärderat senare, de flesta av dem kallar jag fortfarande för mindre bra, eller till och med dåliga lärare.
Läraryrket är så komplext så att det är näst intill omöjligt att definiera vad en bra lärare ÄR. Eller hur många olika varianter på en bra lärare det kan finnas. Förbättra gärna lärarutbildningen, det behövs men kanske inte alltid av de skäl som anförs. Jag själv kunde göra en lång lista på saker som jag skulle vilja ha lärt mer om och varit bättre förberedd på. Glöm då inte heller den del av utbildningen som sker ute i verksamheten, eller glöm särskilt inte den!
Vad jag möjligen undrar, efter denna mångordiga inledning om den sagda försämringen av lärare, och inte utifrån någon bred empiri utan bara utifrån mig själv, är: Kan det vara så att vissa nyexaminerade lärare faktiskt inte är dumutbildade utan blir ”dumma” först när de kommer ut i skolan?
Jag tror bestämt att jag blivit det. Jag har inte tid att tänka djupare än ”se till att lektionerna innehåller NÅT”, och att där finns åtminstone ett spår av de didaktiska frågorna. Min egen fördjupning i stoffet blir en halvmesyr, jag glömmer mycket av det jag en gång kunnat och lär inte in så mycket nytt som jag hade förväntat mig. Klart man blir dummare när man inte hinner tänka.
Jag trodde jag skulle bli klokare i skolan. På vissa områden blir jag det, men det handlar oftast om saker på det relationella planet, om metodiken i klassrummet och en ökad administrativ färdighet än att bli klokare på det pedagogiska planet. Och teorier, de orkar jag inte ens läsa längre. Jag som gillar teorier och filosofiska frågor, jag har blivit för dum att tänka om dem. Jag undrar om jag på min första arbetsplats sagt något som, om inte bevisat så åtminstone antytt att jag gick ut med finfina högskolebetyg och att reflektion faktiskt är min starka sida?
I min skolverklighet är jag så långt ifrån mina akademiska studier, de borde hänga ihop men känns som två olika världar. På högskolan var jag smart, i skolan blir jag dum. Är det mitt eget, utbildningens eller skolans fel?
Uppdatering:
Lyfter upp Anna-Karin Frisks länk till hennes läsvärda inlägg på Skola och samhälle som tar upp frågan om avintellektualiseringen av läraryrket – läs här! När du väl är där glöm inte att då scrolla ner för att läsa Troed Troedsons fyra förklaring till varför detta sker, i en jämförelse med läkaryrket!
Comments
16 Responses to “Blir man dum i skolan?”Trackbacks
Check out what others are saying...-
[…] This post was mentioned on Twitter by Jan Kjellin, Metabolisterna. Metabolisterna said: Kan en ny lärare bli dum i skolan? http://wp.me/pVMQ-30N […]
metabolism
Janis
Lina
Monica
metabolism 
Det är väl helt enkelt frågan om att vi under utbildningen inte har blivit rustade för att möta en verklighet där det hela tiden finns fem saker man borde göra men bara tid för två. För min del känner jag att jag har tagit med mig det här med att diskutera exempelvis undervisningens innehåll och bedömningens inriktning in i arbetslivet, medan jag kämpar med att hinna planera mina lektioner, följa upp det eleverna gör och åstadkomma en undervisning som hänger ihop.
Det är nog så, det finns för mycket att göra i vardagen som hindrar utvecklingen. Jag skulle vilja ha tid att ägna mig åt fortbildning, ta del av ny litteratur och läsa någon kurs, men när ska man hinna det?
Jag tror det finns en verklig risk för att man fördummas i skolan. Så länge läraryrket fortsätter att ses som ett kall för ett fåtal lämpade som själva ska driva och utveckla skolan, som vore de redan färdiga superlärare nykläckta från lärarhögskolan, så kommer drömmen om superläraren att fortleva. Jag har själv skrivit om liknande tankar här http://www.skolaochsamhalle.se/skola/anna-karin-frisk-avintellektualiseringen-av-lararyrket/
Bra inlägg i debatten. Håller med till fullo!
CRW: Vi försöker diskutera undervisningens innehåll och likvärdig bedömning, men oftast hamnar det längst ned på dagordningen, efter elevärenden inte minst, trots alla intentioner. Det vi pratade om vid terminens början, det vi absolut skulle sätta igång med omedelbart bums, det är ännu ogjort …
Tweedelee: Och än mindre tid får du efter nya omorganisationen? Läs vad Anna-Karins Frisk skrev för snart ett år sedan men förstås fortfarande är precis lika aktuellt trots allt tal om skolans (lärar)kris. Kanske skulle du skriva ut det och lägga det på någons bord?
Anna-Karin: Mycket läsvärt, jag la upp en direktlänk i mitt inlägg! Tack för att du formulerade vad som måste formuleras!
Janne: Tack! Det är en tröst att så många responderat, kanske är min dumhet inte helt mitt och mina drenditer och synapsers fel, och kanske finns det en chans att bli lite klokare. Framöver. Någon gång.
/Janis
Janis: Förklaringen är nog att vi inte avhandlar elevärenden på samma sätt då det är frågan om vuxna elever, och att vi däremot har uppenbara problem i organisationen som kretsar kring hur elever bedöms och vad de lär sig. Därför ägnas en stor del av de talrika konferenserna åt just sådana frågor, vilka jag efter lärarutbildningen onekligen har en viss vana att samtala kring och reflektera över.
Håller med dig till fullo, Janis. Situationen i skolan gör att vi inte hinner, orkar, förmår, (vill?) samtala och reflektera kring uppdraget.
Jag tror å andra sidan att det finns fler saker än tid som hindrar oss från att behålla den akademiska nivån, det är traditioner, saker oss sitter i väggarna, saker som bara är. Det är ett gigantiskt arbetet som krävs för att komma förbi den gamla skolverkligheten, med den ensamma läraren som gör sitt med stängd dörr.
Planerar själv.
Undervisar själv.
Bedömer själv.
Det är väl det samtalet vi vill åt, tillsammans vi lärare. Kan det vara ok att blotta sig? Att tala om att det här funderar jag över. Då kan vi tillsammans driva framåt, och reflektera över det. Men det finns så mycket prestige i det av någon anledning.
Och så finns det ju lite för lite tid att sätta sig ner och samtala förstås, skall ju bara först. (Sa Alfons…)
Vill påpeka att på min skola finns det en hel hög superlärare… Fantastiskt duktiga, ambitiösa, smarta, uppoffrande, reflekterande personer. Säkert 30 stycken. Men inte hinns det med ändå. (5 saker att göra tid för 2)
Jag brottas med dessa tankar dagligen och vet faktiskt inte hur jag ska göra. Fem tusen saker att tänka på, utvecklingssamtal, föräldra och barn sammankomst, konflikter, IUP, etc etc. Samt icke att förglömma det logistiska dvs. är den salen ledig? Fungerar skrivaren? Kopiatorn har pajat ihop. O ja det är mycket som springer igenom huvudet på dagarna. Om jag hittar tid för att sitta ner och påbörja någon form av djupare tankeverksamhet försvinner den tiden till något annat. För mig är det ett problem har jag förstått. Jag har inte/får inte den intellektuella stimulans som jag har behov av. Jag ska ha medarbetarsamtal i veckan och då kommer jag prioritera denna fråga.
crw: Lite skillnad i vad konferenstiden upptas av – men många timmar konferens blir det … och ändå samma känsla av att vi inte kommer någonstans, eller inte tillräckligt fort iaf. Bättre mötesteknik vore kanske en bra idé på sina håll; avhandla vissa saker snabbt och effektivt, så det ges gott om tid till det som behöver tänkas om länge, stort och brett.
Petter: Traditioner och prestige, visst finns det och kan vara svårt att ändra på. De som vågar sätta traditionen och prestigen åt sidan får visa vägen, så att säga modellera, så kan det säkert hända saker. Här har ledningen en stor roll. Men visst kan det ta tid.
Tid som inte finns, ens för ett villigt arbetslag av superpedagoger. Galet!
Amelie: Ja, bristen på intellektuell stimulans är en svår brist, det är ju den som laddar batterierna och har stor del i arbetsglädjen. Lycka till på medarbetarsamtalet.
/Janis
Janis: Instämmer, jag ser till exempel inte behovet av att avhandla rena informationspunkter under konferenserna – dra hellre nytta av vår läsförmåga och lämna ut dem på papper.
crw Alternativt lägg ut dem på intranätet, vi har trots allt bara en planet och det går redan som det är åt en ruskig massa papper i skolorna
Hade du nån nytta av lärarutbildningen eller inte? Jag förstod faktiskt inte.
Självklart har jag haft nytta av min utbildning,jag förstår faktiskt inte vad som fått dig att tro annat. Att utbildningen kunnat innehålla vissa saker som den inte innehöll eller inte berörde på djupet, det är inte detsamma som att den inte kommit till nytta och att mycket i den inte varit bra.
Vad mitt inlägg handlar om är hur jag sedan kunnat förvalta mina kunskaper i grundskolan, i mitt jobb.
Jag ställer frågan om man möjligen kan säga att man blir ”dum” i skolan när man jobbar, och med anledning av att man har så fullt upp med alla arbetsuppgifter som alls inte hör till den undervisande delen, vilket gör att man inte har möjlighet att tänka runt ämne, pedagogik, utvecklande arbetssätt etc. i den mån man skulle vilja och borde kunna.
Nej det blir vi inte, jag vägrar att gå med på denna metabolismteori. Det är ett viktigt resonemang kring det som hämmar vår utveckling och vår förmåga när vi står där framför eleverna men de flesta av oss klarar av att fortsätta och växa. Det är därför har det som Helena von Schantz säger ”bättre lärare än landet förtjänar”. Det är ungefär som att det går att visa att lärarubildningen lyckas sämre än förr men det är ju ändå en stor majoritet av de nya lärarna som har skaffat sig en härlig portfölj av kunskap.
I ett land med en huvudman som behandlar sin lärarkår så uselt, ett land som låter så många obehöriga lärare vara verksamma och där omvärlden lämpar över ansvaret för de unga i så hög grad stagnerar allt för många lärare. I ett land där läraren blivit alltiallo så misslyckas alltför många lärare. Vi är ändå en stor majoritet som växer och lyckas och ger Sverige en chans inför framtiden. Vi som gör det ska våga bli kaxigare med det vi gör bra och bättre på att lyfta fram det kollegor lyckas med utan dumma efterslängar om att så bör alla göra.
Teori skulle jag inte vilja kalla det – det var en undran utifrån mitt eget upplevda ”fördummande”. Intressant var Anna-Karin Frisks text om avintellektualiseringen, och den oro du själv ger uttryck för (såsom stagnation beroende på arbetssituation)motsäger inte detta, och kanske inte heller min ”lilla subjektiva undring”.
Men jag gillar att du vägrar ”köpa teorin” och också visar på den styrka som finns på många håll, bland många lärare, och hoppas som du att det är en majoritet av lärarkåren. Kaxiga är bra, men problemen måste vi alltid våga tala högt om.
Själv tror jag att ett byte av kommun skulle göra min tro på skolan och min egen förmåga gott.