Hunduppfostran vs fostran av fria medborgare i en demokrati

Det finns metoder för att stävja stök i skolan och peppa omotiverade elever som bygger på behavoristiska teorier, metoder som används i svenska skolor i dag. Med belöningar och beröm för önskat beteende, och med andra slags konsekvenser för oönskat beteende ska man få med eleverna på jag-gillar-skolan-tåget.

Jag tror dessa metoder sällan bygger på  renodlad betingning utan  oftast också innehåller ett visst mått av mer modern relationspedagogik, men det är det gamla experimentet med Pavlovs hundar som är fundamentet.

Jag tänker på det när jag läser om den kände och erkänt duktige hundgurun: en ouppfostrad hund lär sig på nolltid att det är hunddomptören som står högst i hierarkin. Godsakerna som placerats på golvet står orörda endast i kraft av en tåspets i vovvens ljumske, ett tsch-ljud och domptörens kraftfulla kroppspråk som signalerar vem det är som bestämmer. I hunduppfostran gäller djurens lag som bygger på dominans och underkastelse. Det tog 30 sekunder och så var den olydiga hunden Kodak lydig.

Men sen då? Vad händer om berömmet uteblir, de negativa konsekvenserna upphör eller inte är konsekventa – eller när Alfa-ledaren är borta? Är det inte den inre motivationen att lära, och självdisciplinen att jobba vidare fastän det kräver en del tråkgöra, som vi måste uppmuntra och fostra hos våra elever? Självklart är det så. Våra elever är ju varken Pavlovs experimenthundar eller Cesar Millans problemhundar.

Vi kan ju inte jämföra elever med hundar, men det som händer när den dominante domptören vänder ryggen till är en sak som hunduppfostran kan lära viss slags elevfostran:

Så är träningssejouren över. ( …) trots att Cesar sitter kvar i rummet vet Kodak att han inte längre lyder under hans dominans. Han norpar diskret ett smuligt muffinspapper från soff­bordet. När det går bra hugger han frankt frallan ur [lillhusses] hand.

Från DN 16/1, ”Han talar hundens språk”

Sen finns det de som säger att man kan börja med belöningar och konsekvenser, ta avstamp där, för att sedan fortsätta fostra fria, fritt tänkande, ansvarstagande medborgare i en demokrati. Jag har ännu inte löst detta dilemma – är behavorismen allt igenom ond eller kan den verkligen vara en del av medlet för att uppnå målet?

Comments
9 Responses to “Hunduppfostran vs fostran av fria medborgare i en demokrati”
  1. Lina skriver:

    Den är allt igenom ond och ska bara användas för att undvika katastrofer. Rena avledningsmanövrar är dessutom ofta effektivare😉

  2. Morrica skriver:

    Tsk, den är inte renodlat ond, men den är fasligt kortsiktig och ruskigt ihållande, på samma gång. Dock får Pavlovs hund mig alltid att tänka på hans mindre kända experiment med katten:

  3. metabolism skriver:

    Det är konstigt det där med vetenskapen – allt kommer inte till allmänhetens vetskap!😉
    Kortsiktig men ihållande, det var en strålande formulering! /Janis

  4. tråkmagistern skriver:

    Jag känner mig manad att svara eftersom jag tycker att straff är så bra.

    För det första förstår jag inte vad du menar med fria medborgare? Även som vuxen är man tvungen att lyda en massa regler. Men om man ser på den anarki som breder ut sig, är det ditt ideal?

    För det andra måste man inse att barn inte har utvecklat sitt samvete, sitt överjag om man vill vara pyskolog. Det är ju därför de bor hos vuxna, har vuxna lärare och faktiskt vårdas av vuxna mest hela tiden. Givetvis ska de utveckla sig men det måste fungera här och nu också. En elev och en elevgrupp som har klara gränser för sitt beteende blir trygg och kan gilla sin situation. Trots att inlärning inte är vad de flesta skulle ägna sig åt om de hade fritt val, så blir situationen helt dräglig för de flesta. De litar nämligen på att de vuxna vet vad som är bäst för dem och att eleven inte kan revoltera ens om han ville.

    Men jag kanske missuppfattade dig helt och hållet?

  5. Janis skriver:

    Ja, du missförstod mig, Tråkmagistern. Med fria medborgare menar jag fritt tänkande människor som tar ett eget ansvar, det ansvar som man behöver ta för sitt och andras bästa.
    I skolan då att man respekterar de regler som finns som finns för att alla ska få arbetsro och lära. Så regellöst talar jag alls inte om – jag talar om att förstå varför vissa regler finns och förstå det bra i dem, och samverka för att de fungerar. Då gäller det att reglerna är bra regler (kepsförbud t.ex. har inget med arbetsro att göra), och att de själva lär sig förstå att regler, normer och lagar är det som finns för att vårt gemensamma liv ska fungera så ”friktionsfritt” som möjligt. Men fritt tänkande ska de fostras så att de kan ifrågasätta dumma regler som finns utan en god anledning. Och vi ska inte ”manipulera” dem till lydnad.
    Inte heller ska vi ”straffa” dem – men jag tror dina inledande ord faktiskt var mer skämtsamma än allvarligt menade, och att inte du heller gillar straff! (För inte ens i metodik byggd på behavorismen är konsekvenser lika med straff.)

  6. tråkmagistern skriver:

    Ni arbetar ju på högre stadier än jag. Där kanske man kan resonera på ett annat sätt med eleverna, vad vet jag. Min amatörmässiga uppfattning om tonåringar är dock att de inte har förmågan att se särskilt långt i framtiden. De kan alltså inte bedöma de långsiktiga konsekvenserna av dåligt beteende såsom lättja. För att de ska klara sig i sitt fortsatta liv måste de få något annat sätt att få den utbildning som de så desperat behöver. Belöning och straff är sådana sätt som fungerar. I alla fall gäller det för lågstadie- och mellanstadiebarn. Även när det gäller karaktärsdanande fungerar straff och belöningar. Barnen odlar goda vanor och dygder.

    Nej, jag skämtar inte även om det ter sig så för någon som har helt andra åsikter.

  7. metabolism skriver:

    ”De kan alltså inte bedöma de långsiktiga konsekvenserna av dåligt beteende såsom lättja. För att de ska klara sig i sitt fortsatta liv måste de få något annat sätt att få den utbildning som de så desperat behöver.” Jag håller med dig tills du kommer till HUR vi ska stödja dem.

    Sraff är ett ord som inte borde nämnas samtidigt med skola.Anser jag. Att saker man gör eller inte gör sedan får konsekvenser, är en annan sak.Kända, adekvata konsekvenser som diskuterats/förklarats.

    Tråkmagistern, om du karaktärsdanar en klass med elever genom straff och belöningar, hur tror du din klass sedan fungerar i nästa stadie, med en lärare som inte använder samma hårda klassrumsdisciplin?
    Har eleverna odlat goda vanor och dygder eller har de dompterats? Och vad händer när domptören (med dennes styrmedel avstraff och belöningar) är ur bilden? Finns de goda vanorna och dygderna kvar?
    Har de lärt sig att de har ett eget ansvar för sin och andras arbetssituation i klassrummet och respekterar arbetsron så att de kan upprätthålla den i klassrummet vare sig de har en domptör i rummet, eller inte?
    ”Fasligt kortsiktig men ruskigt ihållande”, för att låna Morricas ord, är vad som kännetecknar ett hårt regemente.
    /Janis

  8. tråkmagistern skriver:

    Genom att uppleva konsekvenser i form av straff eller belöningar (jag förstår inte denna paniska skräck inför ordet straff) under flera år, kombinerat med förklaringar och lärarens goda exempel, så odlar de och bildar goda dygder och vanor. Min erfarenhet är att vanorna sitter kvar.

    Missförstå mig inte, jag är inte emot andra åtgärder.

    Varför skulle det vara så hemskt med belöningar, när det fungerar? Om jag får gissa så vill ni inte bara att eleven ska göra arbetet, utan också ha samma attityd till det som ni själva. Det kallar jag totalitärt, inte demokratiskt.

    • metabolism skriver:

      Jag har erfarenhet av motsatsen, att en grupp fungerar bra med en slags lärare och sämre med andra. Om kontrollen inte är stenhård så far dygderna och vanorna bort så snart katten är borta. Det finns nog exempel på båda, precis som vi själva nu visat på.
      Bortsett från ”straff”, då, så ser du om du läser vad jag skrev i inlägget att jag är långt ifrån säker på vad som är det rätta (om jag inte var för otydlig? jag kan inte kolla vad jag skrev just nu). Jag ogillar metoder grundade på behavorism, men jag undrar ändå över om det kan finnas ett uns av något gott att hämta där. Det är en svår avvägning, att vara demokratisk och fostra ansvarstagande människor – och svika dem genom att förvänta sig mer än de ännu är mogna till. Jag grubblar över detta, och kommer nog att få grubbla vidare. Ett sätt att vara som fungerar på ett ställe, fungerar inte alls på ett annat, det är många faktorer som spelar in. Belöningar är heller inte så enkelt för mig, vad är det som fungerar och hur länge?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: