Spel som kärnämne?
Spelet Pong. Bild från Wikimedia Commons. Licens: Public Domain.
Via Doktor Spinn hittar jag Richard Gatarskis inlägg om att det är dags att plocka in spel i skolan. Inte bara för att de kan användas som pedagogiska verktyg, utan för att majoriteten av eleverna spelar. Dagligen hör jag elever aktivt diskutera Farmville, Minecraft och WoW med varandra. De frågar om jag spelar och jag svarar nej, för det gör jag inte. Jag vet inte vem som blir mest besviken.
Gatarskis idé är vettig eftersom man genom olika spel övar upp en hel del viktiga kompetenser. Man lär sig samarbeta, kommunicera, organisera, se alternativa lösningar, samordna både aktiviteter och människor samt utveckla olika språkkunskaper. Vinsterna av att besitta dessa kompetenser är många. Jonas Thente skrev en artikel om World of Warcraft i somras som behandlar ungefär samma sak, han skriver att man i USA räknar WoW-spelande som en merit i CV:n.
Själv har jag inte varit intresserad av spel, jag kan börja, men orkar inte hålla igång. Och jag önskar att det inte var så, men jag kan inte hjälpa det. Jag är ointresserad helt enkelt. Det hindrar mig dock inte från att bli djupt imponerad av folk som är duktiga. För något år sedan stötte jag på spelet Machinarium (kolla in, det är snyggt och klurigt) och gav mig på demoversionen. Vissa banor klarade jag inte utan att använda fusk. När jag visade några av mina elever klarade de banorna på nolltid och utan fusk trots att de precis mött spelet. Det var så kul att se, för det visar att spellogiken och elevernas förmågor att lösa problem (och visst kan man argumentera för att med tillräcklig träning kan man bli bra på en viss sak – om jag spelar schack blir jag bra på schack men inte bättre på matte – men det finns ju vinster med det också) kunde överföras mellan olika typer av spel. En elev kom till mig dagen efter och sa att han hade laddat ner spelet och klarat hela.
Så visst, in med spel och öppna ögonen för allt man får på köpet!
metabolism
Janis
Lina
Monica
metabolism 
Vad kul att du tog upp just detta! Jag tänkte skicka dig länken till Gatarski igår, men glömde – för jag ville höra vad du tyckte om spel som kärnämne.
Jag spelar ju inte heller, så min kritik har därför vissa brister … eller ”kritik” – jag kan också se nyttan av spelkunskaper, och jag kan därför se det som något som skolan då ska kunna erbjuda, särskilt dem som inte själva kommer i kontakt med spelandet utanför skolan.
Men samtidigt … ”En läsande sjuttonåring har ett ordförråd på 50 000- 70 000 ord medan en sjuttonåring som inte läser har ett ordförråd på 15 000 -17 000 ord.” (Kortedala och Gamlestadens biblioteksblogg: http://networkedblogs.com/cx1f1 )
Finns det inte en fara i alla dessa hyllningar av spelen, de sociala medierna, tekniken – att vi blir blinda för det vi förlorar (eller riskerar att förlora)? Allt ”detta nya” har också snabbheten gemensamt, när det kanske är mer av eftertänksamhet vi behöver, och saknar?
Jag gillar tekniken, jag vill t.ex. absolut ha en dator till varje elev, men är gammaldags (eller misstänksam) nog för att ibland fundera över vitsen med all den nya tekniken …
/Janis
Vi behöver förstås öppna upp oss för ny teknik och varsin dator kommer nu med stora steg och eleverna har stora hål att fylla när det gäller den nya tekniken. Förförståelsen innan Google, strukturen och språket innan Word, matematiken innan kalkylarket.
Jag minns med glädje en skola med många olika spel när jag växte upp och jag har verkligen njutit av vissa spel. Jag är oerhört positiv till spel och minns med stor glädje hur mycket datorkommunikation eleverna lärde sig som del i att de fick ordna ett spel-LAN men …. men är det alldeles säkert att vi lärare ska ägna stora delar av lektionstiden åt det. Det kanske är bra att det till största delen är fråga om en fritidsaktivitet?
Oooooooooooh, vilket fullständigt bedårande spel!!!!!
Kanske handlar det om att skolan bör förändra attityden till spel och aktivt försöka se alla de kompetenser som eleverna faktiskt utvecklat tack vare spelandet. En vän till mig fick IG i engelska trots att han kommunicerade på engelska via WoW flera timmar i veckan. Det går inte ihop.
Att bara se datorspel som fritidssysselsättning funkar inte, för det är inte så det fungerar. Det är som att säga att min litteraturläsning (som sker på fritiden) inte har någon som helst nytta för mig i andra aspekter av mitt liv. I bedömning ska man ta hänsyn till all tillgänglig information som eleverna kan komma med, och så länge skolan ser spelandet som fritid istället för lärande så innebär det att vi struntar i en stor del av det de kan. Det går ju att jobba med spel ur flera olika aspekter. Man kan jobba med statistik, dramaturgi, design, historia (tänk på alla krigsspel), samhällskunskap (brottslighet i spel eller stereotyper). Spel är väldigt mångbottnade.
Sen är det lättare sagt än gjort att försöka plocka upp en kompetens och få eleven att applicera den på litteratur, andra världskriget, ekvationer osv. Men vi är skyldiga att försöka.
Jag tror inte på att överge det långsamma, skolan ska absolut erbjuda fördjupning och reflektion, men vi måste också jobba med den här snabbheten. Mer av allt, helt enkelt.
För att bli bra på något ska man lägga ca 10 000 timmar på det. Det gäller för så väl hockey som gitarrspel och WoW. Jag tror att vi glömmer bort det ibland.
Jodå, det går utmärkt ihop. Det räcker inte med att kunna kommunicera på engelska på WoW, även om det är en bra början, det är fler kriterier som ska uppfyllas för att godkändnivån ska nås.
Men det ligger mycket i det. Jag finner ofta kommunikationen med skygga elever underlättas av att vi delar de referensramar det innebär att faktiskt ha häpnat över storslagenheten i Ironforges portar när man själv är en liten gnome, besökt Ogrimar och trillat av hissen upp till Thunderbluff.
Vad det gäller engelskan så är det ju flera färdigheter som bedöms – jag träffade en gång en gymnasiekille som lärt sig all sin engelska via online-spel men ej läst engelska i skolan (han var inte svensk). Han hade stora svårigheter att skriva – med ordförrådet utanför spel/kompis-världen, och att stava, och grammatiken … Han talade engelska väldigt bra, på en ganska begränsad vardagsnivå.
Vi kan väl hoppas på fler pedagogiska spel, som en kompromiss som funkar i skolan, för både elever och gamla ”bakåtsträvare”? /Janis
Jag tror att det där med pedagogiska spel är fel väg att gå – de blir tillrättalagda och tråkiga som en skolbok. Jag tror mer på att vara pedagogisk i spelen istället.
Jag tror att vi ännu inte sett vad pedagogiska spel skulle KUNNA vara … jag tror speldesigners (heter det så?) skulle kunna skapa spel fulla av pedagogik om de fick chansen, spel som är minst lika kul som spelen de spelar på fritiden. Än så länge har det inte funnits någon marknad, men om skolorna börjar efterfråga dem, då tror jag det skapas helt nya spel.
Jag tror faktiskt också att det kan vara viktigt att spelen i skolan är en annan slags spel (men med det bästa från CoD och WoW och allt vad de heter) – så vi inte stjäl ungdomarnas fritidsarena och gör den till skolans.
(Hade blossen i skolans rökruta varit schemalagda hade jag väl aldrig börjat och uppskattat att röka … 😉 )
/Janis