Perspektiv på relationspedagogik. Och på skolan i världen.

Jag läste om en brasiliansk skola i slummen som för eleverna fungerar som en oas i ingenmanslandet mellan två knarkligors områden (länk SvD).  Jag läste också om hur det i södra Thailand är förenat med livsfara att vara lärare. I konflikten mellan områdets majoritetsbefolkning, de muslimska malajerna, och de styrande buddhistiska thailändarna (mycket förenklat uttryckt) ses skolan och dess lärare som en symbol för statsmakten. Trehundra skolor har bränts ner, minst 108 lärare dödats och 70% av lärarna är beväpnade (länk Expressen).

I skolan Ueré i Rios utkanter börjar skoldagen på ett alldeles särskilt sätt. Barnens blockeringar, orsakade av det hårda och ofta traumatiska liv de lever, måste först lösas upp, för annars är det omöjligt för dem att lära sig någonting.

Sex steg i Uerê–metodiken (ur Expressens artikel):

Under den första timmen går läraren i rask takt igenom sex moment, 10–15 minuter för varje, och bara muntliga övningar.

  • 1 Läraren börjar alltid med att säga något positivt om eleverna. Och alltid med ett leende – och med ögonkontakt. Kuvade barn ser en aldrig i ögonen, säger Yvonne Bezerra de Mello  [pedagogen som utvecklat den speciella metodiken].
  • 2 Sedan pratar man om det som har hänt sedan i går, för att få bort barnens blockeringar och trauman. Annars är det omöjligt att lära dem någonting, förklarar hon.
  • 3 Barnen får berätta om en nyhet som de hört eller sett på radio/tv. Det är ett sätt att öva minnet och förstå innehållet. Samtidigt rättar läraren deras språk, fast på ett snällt sätt.
  • 4 Stretching. Rörelser i fem minuter för att få ut blodet i kroppen.
  • 5 Språkövningar – på nio olika språk. Barnen lär sig räkna till hundra, säga små fraser, göra små sketcher. ”Varje gång du byter språk använder du olika delar av din hjärna.”
  • 6 Matte och portugisiska. Barnen ska komma ihåg några siffror i följd, snabbt säga efter läraren; sedan siffror plus ord, två, tre meningar, lite huvudräkning. ”När eleven är 15 ska han eller hon komma ihåg nio siffror på 30 sekunder, till exempel ett mobilnummer. Det klarar inte deras mammor”, säger Yvonne Bezerra de Mello.

Efter fyra timmar med läraren Yvonne och hennes kollegor går eleverna vidare till den vanliga skolan. Då har de inte bara ”mjukat upp hjärnan”. De har blivit mycket lugnare, för att lärarna tagit sig tiden att lyssna på dem och på deras problem. Problem har bearbetats och talats öppet om i klassrummet.

Jag tänker när jag läser detta att det finns många barn i den svenska skolan också, som skulle behöva värma upp innan skoldagen och bearbeta problem. Jag tänker på elever som just nu längtar efter att skollovet snart ska vara över och skolan börja.

Jag tänker på eleverna i södra Thailand, och undrar vad de får för stöd att bearbeta sina upplevelser av att leva mitt i ett krig, och sina förluster av de lärare som berövats dem och det trauma det måste innebära att många av deras lärare är beväpnade.

Jag tänker på hur oerhört viktig skolan kan vara för barn, och inte bara för att lära sig läsa, skriva, räkna. Jag tänker att relationspedagogiken tar sig olika uttryck men är lika viktig överallt. Och på vissa ställen speciellt viktig.

Comments
3 Responses to “Perspektiv på relationspedagogik. Och på skolan i världen.”
  1. Morrica skriver:

    och jag tänker på (jag måste formulera denna kommentar som vore den en del i ett samtal med dig om detta, annars tappar jag vad jag vill säga upptäcker jag) hur framåtsyftande bemötandet i den brasilianska skolan är. Det skiljer en del från den västerländska skolan där relationspedagogik ibland, inte alltid men ibland, tycks syfta minst lika mycket till att göra läraren till en ‘speciell person’ i elevernas liv som till att lyfta eleverna. Fokuset i den brasilianska skolan ligger helt på eleverna, jag tror det bidrar i hög grad till att det fungerar så väl.

    Visst finns det ett TED-talk om just denna skola? Jag tycker mig minnas att jag hört ett.

    • metabolism skriver:

      Jag har inte tänkt i de termerna när det gäller relationsedagogik, det tål att tänka på.

      Annars tänker jag på hur omöjligt det oftast skulle vara att i ett svenskt klassrum tala ”om vad som hänt sedan igår”; om balansen mellan att låta skolan stå för ” normaliteten”, att vara en plats där man som elev för en stund kan glömma annat och en plats där svårigheter, som inte delas av alla, ska tas upp och samtalas om, i grupp eller enskilt med en lärare (som inte är en terapeut). Redan att ge i uppgift att skriva om sitt sommarlov är att klampa in i det privata. Jag undrar över hur de där samtalen går till i den brasilianska skolan. Har letat men inte hittat något på TED, säg till om du gör det, är du snäll!
      /Janis

  2. Jan Lenander skriver:

    I Skriv inte om helgen heller skriver Anne-Marie Körling om hur man som lärare ska freda barnens privatliv. Det är härligt att jämföra pedagogik och se hur vi skulle göra liknande saker i vår svenska skola. Det nya tankarna behöver dock förädlas och speglas i annat och det är därför jag påminner om Anne-Maries inlägg som något att spegla det brasilianska arbetssättet i.

    Jag är också nyfiken på en del svenska lärdomar kring att låta elever komma och äta frukost i skolan etc. som en uppstart på dagen. Hur mycket kan vi lära av dem?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: