Ett litet julmirakel

Buddenbrooks : en familjs förfall

Buddenbrooks: en familjs förfall finns i storpocket hos bl.a. Adlibris (klicka)

Att man hamnar mitt uppe i familjens Buddenbrocks julfirande på självaste julafton – efter att ha påbörjat läsningen av den 660 sidor långa sidor romanen några veckor före jul – det är väl ändå något av ett litet  julmirakel?

Att jag ens läser boken är ett annat ”under”.  Jag återupptog läsningen efter att i början av december ha lyssnat på Bokcirkeln (SR poddradio) från hösten 2009. Precis som en av deltagarna i cirkeln, skådespelaren, författaren (och personliga favoriten) Jonas Karlsson, hade  jag tyckt att den var för tröttsam. Jag tyckte den var tråkig, och att personerna porträtterades utan att jag fick någon som helst känsla för dem, så jag hade för ovanlighetens skull gett upp på en bok. Men Jonas Karlsson, som antagligen hade gjort detsamma om han nu inte ingått i bokcirkeln, fortsatte vidare och var sedan glad över det. Detta och de övriga deltagarnas samtal om boken gjorde att boken på nytt plockades fram, efter några års dammsamlande i bokyllan. Därav det lilla litterära julmiraklet.

Men lika tagen av boken som Jonas Karlsson, Göran Greider och Helena Henschen är jag inte. Det är ett problem att jag inte tycker om någon av karaktärerna – eller ogillar dem heller, för den delen. Men det är ändå en bok jag inte vill släppa, kanske är det som Göran Greider (som också har svårt att identifiera sig med familjemedlemmarna) säger om en helt annan bok och läsupplevelse:  ”boken vill läsa ut mig”. Det är inte omöjligt att boken stannar kvar långt efter att den lästs ut, man vet inte alltid vilka böcker det är som gör det. Om inte för annat så som ett tidsdokument och en inblick i en värld jag annars aldrig skulle ha mött.

Från chatten med Göran Greider (SR): 

Hej Göran, det här med att läsa med ”svalkande kyla utan identifikation”, hur gör man det rent praktiskt? Är det så att du liksom bestämmer dig för att ha den hållningen, är det ett slags teoretiskt grepp, eller var det boken som avgjorde att du inte kunde identifiera dig.

Göran Greider: Det var mycket just den här boken som drev in mig i det sättet att läsa – jag hittade helt enkelt inga gestalter att helhjärtat smälta samman med. Hjärtat började inte banka. Men det var å andra sidan befriande: som att stå framför en väldig oljemålning och gå runt framför den och titta närmare ibland och ibland ta ett steg tillbaka. Bara för att ta ett helt annat exempel: jag läste den fruktansvärda romanen Vägen i våras, om en förödd värld där en far kämpar för att rädda sin son. Där identifierade jag mig så starkt med de båda att jag mådde riktigt dåligt av det. Jag hade svårt att somna. Jag ville inte läsa ut boken – men boken ville läsa ut mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: