Lucka nr 24

Posted by metabolism on december 24, 2010 · 3 kommentarer 

I ringdansens virvlar

Skolministerns tal möttes av stående ovationer och publikens glädje visste inga gränser. Elever, lärare, all skolans personal, ja även rektor som fram tills nu lyst med sin frånvaro, klappade i händerna, stampade med fötterna, visslade och vejlade. Någon utbringade härnäst ett fyrfaldigt leve för Skolministern, och när hela församlingen hipp-hipp-hurrade för den nytänkande, tänk-om-ande Skolministern höll hela taket i gymnastiksalen på att lyfta!

Spontant brast därpå hela skolan ut i sång och snart hördes violin, basfiol och flöjt ackompanjera julens alla glada visor. Elever tog lärares händer och lärare tog skolledningens händer, som tog elevhälsans händer, vilka i sin tur tog fritidsledarnas händer och så vidare tills varenda hand var hållen av en annan hand och förd ut i en ringlande ringdans.
I dansens virvlar mötte Skolministern rektorsassistenten som nu log med hela ansiktet och på vars tidigare så gråbleka kinder nu lyste såsom två juleäpplen. De två fransklärarna tog Skolministern åt sidan ett kort ögonblick och gav den “Chéra, chéra le ministre” ordentligt med kindpussar innan de återgick till dansens virvlar. Under “Små grodorna” hoppade vaktis upp framför Skolministern och viftade glatt med händerna bakom öronen, och när alla sjöng “Sju vackra flickor” ville både syo-Sylvia, kurator-Karin och skolsyster-Siv räcka Skolministern handen och ge honom sina, i alla åldrar, unga hjärtan. Under “Så gå vi runt kring ett eneris-snår” hamnade Skolministern och idrottsläraren bredvid varandra, och idrottsläraren hade inte nog med beröm åt Skolministern frejdiga kroppsliga insats under tvättandet, sköljandet och hängandet och passande under visans sista vers, vid skurandet av golvet, på att uppskattande nypa Skolministern lite grann i baken.

När musikläraren stämde upp till “Å jänta å ja” ändrade han påpassligt textraderna till Skolministerns ära och sjöng “Ministern å ja, ministern å ja, allt uppå gympasalen å ja. Ministern å ja, ministern å ja, allt uppå gympasalen. Där mötte han mig på kvällen så rar, å stjärnan hon sken på himlen så klar, å vacker som ljusan dagen han var, ministern som visar vägen!” och hela salen jublade och gav sig inte förrän de sjungit versen inte bara en utan tre gånger till! Halvvägs mot midnatt hämtade mattanterna rullvagnarna och bjöd på tomteröd energidryck att läska sig med och ischoklad att kyla ned sig med. Och Skolministern, han fick det största glaset och en hel pappersstrut med godis, han.

Svensklärarna bjöd nu upp till dans igen och alla ville de dansa tillsammans med Skolministern som de menade var en klok man och riktigt vaken, och mattelärarna gratulerade varje gång de dansade förbi Skolministern honom för att ha räknat ut allt så bra! Rektorn försökte då och då i svängarna  få till ett samtal på tu man hand, men Skolministern var, som en Mozartkula som halkar ur sitt prasselpapper och rullar iväg, helt omöjlig att få stopp på. Vid ett tillfälle mitt i dansens virvlar lyfte Leffe, Ubbe, Lasse, Palle och Steffe upp Skolministern på sina starka axlar (de turades om att bära honom i ett väl utfört och rättvist fördelat grupparbete) och bar runt honom i salen under hela församlingens jubel.  Ja, se det var en fest och en hyllning till Skolministern och hans glada budskap som hette duga!

Under långdansens tolfte varv runt omkring i  skolan lämnade Skolministern diskret kedjan av händer och leenden för att pusta ut på en bänk. Han satt där tillräckligt länge för att hela skolan skulle dansa förbi honom, och snart satt han där ensam.
Ett silverblått sken genom en dörrspringa fick honom raskt på fötter. Han visste precis var han var någonstans: sal 5328. Av någon underlig anledning, kanske var det energidrycken eller det glädjerus han befunnit sig i de senaste timmarna, kände han inte samma rädsla inför det levande och egensinniga klassrummet som förut.  Han gick fram till bordet där han, senast han befunnit sig i rummet, hade vikt ihop en lapp och samvetsgrant placerat den under ett vinglande bordsben. Han böjde sig ner, lyfte på bordsbenet, tog lappen och placerade i dess ställe sin sin egen gamla papperslapp, den  som visat sig vara alltför illa skriven.  Den nya papperslappen, där det som någon läsare kanske minns stod tecknat “Framåt! … Det, som inom andans verld ej går framåt, det går tillbaka: ty stillestånd kan ej finnas der” stoppade Skolministern med en lycklig suck i fickan.

Han tittade sig omkring i rummet för en sista gång, stängde sakta dörren bakom sig och begav sig därpå ut i julnatten för att från och med nu och framåt färdas på nya spännande vägar.

Filed under Adventskalender, Egenproducerat · Tagged with adventskalender, glädje, julkalender, ringdans