Lucka nr 11
Skolministern spänstar sig svettig
En solstråle letade sig in mellan persiennernas springor och kröp in i Skolministerns ögon. Han reste sig upp. Klassrummet såg ut precis som det hade gjort när han klev in i det. Borta var tidslinjens blåa sken, rökridåerna och orden på whiteboardtavlan. Det såg ut som ett vanligt slitet klassrum. Han satte handen mot ett av borden och det följde inte längre hans rörelse. Bordet var rakt. Skolministern såg sig omkring. Alla bord i klassrummet stod rakt. Det här var ytterst märkligt. Ingen annan än han hade varit i klassrummet. Hur kunde borden plötsligt stå rakt?
Han följde bordsbenen ned mot golvet och såg till sin förvåning att det mellan golvet och bordet låg en massa papperslappar. Bordet bredvid stöttades också upp av papperslappar, likaså nästa bord, och nästa bord.
“Men vad nu?” tänkte Skolministern när hans blick fastnade vid en av lapparna. Det var ju exakt samma papperstyp som hans egen lapp var skriven på! Nog skulle väl Skolministern, som ju skrivit så många lappar i sina dagar, känna igen sitt eget papper! Han drog ut den ur högen, förväntansfull. Den var tom, eller nästan tom. Någon hade definitivt skrivit något på lappen, men sedan suddat ut det. Nu gick det inte att tyda längre.
Plötsligt blänkte det till och de utsuddade bokstäverna syntes för en kort stund lika skarpa som om de nyss nedtecknats med en nyvässad penna: ‘Framåt! … Det, som inom andans verld ej går framåt, det går tillbaka: ty stillestånd kan ej finnas der.” Skolministern kände igen orden från igår. Någon ville tydligen säga honom något. Upptagen av tankar greppade han förstrött en whiteboard-penna från bordskanten, snurrade på den och stoppade den sedan helt omedvetet i fickan. Hans lappskådande (och ofrivilliga kleptomani) avbröts av en skarp vissling, och Skolministern lämnade sal 5328 efter att snabbt vikt ihop lappen och samvetsgrant lagt tillbaka den under bordsbenet.
Det var något med visslingen som Skolministern kände igen. Han hade hört den förut och det ingav honom en stark känsla av trygghet mitt i ensamheten. Under tiden han följde ljudet i korridorerna mötte han ingen, men det märkte han knappt. Han ville bara till det trygga och det säkra som han visste fanns i andra änden.
Ju närmare han kom ljudets källa, desto kortare och stötigare blev visslingarna. Skolministern insåg var han var på väg i samma ögonblick som han klev in över tröskeln, men han kunde inte sakta ned. Det ljud han följt, tryggheten, var en visselpipa. Han befann sig i en gympasal. Skolministern rös. Visselpipor gillade han, men det var roligare att blåsa i dem själv.
Framför honom tornade en lång och muskulös man upp sig. Det var han som visslat.
– Finns rektorn här? Jag ska träffa rektorn. Det är väldigt viktigt att jag får träffa rektorn. Det var knappt så att Skolministerns röst höll.
Mannen med visselpipan log ett varggrin och tog ut visselpipan ur munnen.
– Jaså? Att utveckla allsidiga rörelseaktiviteter är centralt i ämnet och en allsidig rörelserepertoar kan lägga grund för en aktiv och hälsofrämjande livsstil, sa idrottsläraren och spände ögonen i skolministern.
– Men …,försökte Skolministern inflika.
– Behärskar du olika motoriska grundformer? Utför du rörelser med balans och kroppskontroll?
– Jag vet inte, stammade Skolministern fram. Han såg sig om i hopp om att hitta en dörr, men idrottsläraren upptog hela hans synfält.
– Det finns bara ett sätt att ta reda på det eller hur? Idrottsläraren lutade sig fram emot honom. Skolministern svalde. När idrottsläraren tog ett belåtet kliv åt sidan svalde Skolministern igen, men hårdare den här gången. Bakom idrottsläraren bredde en hinderbana ut sig. Den största hinderbana skolministern sett. Där fanns bommar, trampetter, häckar, romerska ringar, bollar, rep och plintar. Idrottsläraren lät sin visselpipa tjuta över salen.
– Dina skor har svarta sulor. Du får springa i strumporna.
Hinderbanan började med rockringar. I omtanke med Skolministern och eventuella känsliga läsare ska vi inte i detalj gå in på hur den sedan fortsatte eller hur Skolministerns ansträngningar förlöpte. Annat än att vi kan berätta att Skolministern efter många år i skolministeriet var mer av en skrivbordsprodukt än en atlet, och att det stundtals blev väldigt otäckt.
– Vad är det du skriver? Skolministern flåsade medan han kröp under häckarna.
– Jag bedömer din förmåga att använda kroppen för sammansatta och komplexa rörelsemönster på ett ändamålsenligt sätt.
Här slog Skolministern dövörat till. Han försökte också att med sin yttersta vilja att återigen abstrahera sig från yttre hinder, vilket var svårare (särskilt med tanke på var han befann sig), men lyckades åtminstone stänga ute idrottslärarens muntliga bedömning av hans förmågor. Han kröp vidare och registrerade samtidigt halvt omedvetet att i slutet av häckbanan fanns en lucka i golvet. I ren desperation gjorde Skolministern ett försök att öppna den så att han kunde smita från hinderbanan. Men luckan var låst. Skolministern funderade febrilt om han hade något fyrkantigt föremål med en stjärnformad topp på sig, för då skulle han kunna låsa upp luckan. Han hittade ingenting. Det gjorde honom beklämd, men inte lika beklämd som åsynen av de plintar han motvilligt var på väg emot.
Efter några varv runt hinderbanan och när Skolministern låg som en flämtande hög framför idrottslärarens fötter verkade det som att prövningen var över.
– Du behövde utveckla kunskaper om hur kroppen fungerar och hur vanor och regelbunden fysisk aktivitet förhåller sig till fysiskt och psykiskt välbefinnande, sa idrottsläraren och tittade ner på sitt block. Han gjorde en notering.
Om Skolministern hade hade kunnat tala hade han frågat idrottsläraren vad han menade med “fysiskt och psykiskt välbefinnande”.
– Du får ett G, sa idrottsläraren. Städa upp här inne och gå och duscha. Sen vände han på klacken och lämnade Skolministern.
Nu var det tur för vår minister att han var en hejare på att placera saker i fack, för aldrig har väl en gympasal blivit städad på så kort tid. Kvar var bara en basketboll som Skolministern hade råkat kasta upp på läktaren under hinderbanan. Han stod där på läktaren och såg ut över den nu så välstädade lokalen.
– Tiiiipp, tiiiiiiiip, taaaaap!
Skolministern ryckte till när han hörde rösten. Det kunde ha varit språklärarna, eller idrottsläraren. Man kunde inte vara nog försiktig.
– Här hänger man på låset, sa en man i glasögon och obestämbar frisyr. Han bar på ett notställ och en del till en förstärkare. Det är inte Lucia än.
Vodpod-video är inte längre tillgängliga.
metabolism
Janis
Lina
Monica
metabolism 