Min och andras reaktioner på Sveriges tapp

Jag läser Reaktioner på Sveriges tapp | www.skolvarlden.se.

Bland kommentarerna från Mette Fjelkner, Jan Björklund med flera finns också en läsarkommentar från ”Berra”:

Det finns tre orsaker till nedgången. (S)axen, klisterburken och färgkritorna. Ta ifrån lärarna dessa redskap och kräv strukturerad undervisning i stället.

Det är svårt att avgöra om det är Berras eller utbildningsministerns kommentar som gör mig mest arg och förtvivlad. Nej, det är det inte alls. För ”Berras” kommentar är inte en kommentar jag  tar på allvar, men utbildningsministerns huvudförklaring är däremot något man behöver oroa sig för.

”Många politiker och pedagoger har stuckit huvudet i sanden och blundat för det här under rätt många år. Vi gör mycket för att vända detta, men reformerna kommer ge effekt först om ett antal år. Vi vet ännu inte om de reformer vi gör nu räcker. Att få effekt av makroreformer tar tid”, säger Björklund. Han menar att det ökade egenansvar för studierna som lagts på eleverna kan vara en orsak till att de lågpresterande grupperna tappat ytterligare. ”Det finns en grupp elever som inte är så motiverade och inte är mogna att ta det ansvaret. Frågan är om vi inte behöver mer av lärarledd katederundervisning i Sverige. Det är en diskussion som måste föras.”

Stuckit huvudet i sanden har nog många gjort, men jag vill påstå att det är det fler politiker som gjort än pedagoger. Och nu gör en politiker det ännu en gång. Att främst tala om egenstudier och återgång till katederundervisning, (som om katederundervisning vore lösningen) och inte friskolereformens betydelse och bristen på resurser i den kommunaliserade skolan – det är att sticka huvudet i sanden. Eller att sprida dimråder.

Jag arbetar i en kommun där skolan är i stort behov av resurser. I en kommun där lokalpolitikerna i lokaltidningen menar att pengar inte är problemet, men samtidigt stoppar behövliga ökade resurser med hänvisning till budgetunderskott. Jag arbetar på en skola där vi lever bristen på resurser varje dag. Jag arbetar i en kommun där lärartätheten är långt ifrån den som utlovades inför valet, där det saknas möjlighet att ge alla elever det de behöver i form av specialpedagogiskt stöd och pedagogiska hjälpmedel. Där vi aldrig har möjlighet att undervisa i halvklasser. Där sociala problem, och bristen på adekvat stöd avseende detta, påverkar arbetsron och där det blir mer av katederundervisning för att styra, men inte alltid nödvändigtvis för att lära,  och det kan jag säga, det är inte lösningen.

Det finns som alltid de som säger det bättre: Läs Christermagister om PISA: HÄR, och Tysta tankar om PISA-rapporten: HÄR .

Uppdatering: ”Som man skördar får man så” – Annas reaktion på PISA-rapporten är mycket läsvärd. Jag arbetar inte på skola med hög andel elever med invandrarbakgrund, men lösningen på problemen Anna ger skulle vara en lika god lösning för svenskfödda elever med svenskfödda föräldrar;  socioekonomiska villkor är ofta svåra att skilja från etniska. Och orsaksförklaringen till det vi nu upplever kan vara densamma oavsett:

Vi får inte glömma bort vilka det är som går ut grundskolan nu. Det är barnen som det skars ner på. Barnen som gick i de stora barngrupperna i förskolan. Barnen som fick gå i stora klasser. Barnen som inte fick egna läromedel. Barnen som fick outbildade lärare.


Comments
14 Responses to “Min och andras reaktioner på Sveriges tapp”
  1. Jan Lenander skriver:

    Ja, mycket är centrerat kring den otäcka besparingsiver som startades i samband med kommunaliseringen och som symbol för detta lyfter jag fram den stora andelen obehöriga lärare som togs in i skolan. Obehöriga lärare var mycket billigare än utbildade lärare och dessutom när sen skolresultaten började sjunka kunde man skälla på de utbildade lärarna och säga att de var för dyra och spara ännu mer pengar.

    Man skar ner på resurserna på alla sätt men det allra värsta fiaskot var att inte lägga vikt på kunskap och kompetens.

    Det är inte Björklund som skär ner på skolan. Det är kommunerna och deras samarbetsorganisation SKL som medvetet flyttar stora pengar till annat. Det är inte Björklund som är den stora friskoleförespråkaren, han gör istället det lilla han rår med för att få en vettig uppföljning. Jag tycker vi ska vända ilskan åt rätt håll.

  2. Janis skriver:

    Jag anklagar inte BJörklund för varken nedskärningar eller friskolereformen. Jag kritiserar att han talar brister i undervisningen, och inte nedskärningar och friskolreform som orsak.

    • Jan Lenander skriver:

      Det är i så fall en gammal fin tradition från långt tillbaka att lägga skulden på lärarna, den sträcker sig åtminstone tillbaka till Persson men kan nog härledas längre bakåt.

      Det känns som att det hade varit mer konstruktivt att syna SKL’s strutsuppfattning även om utbildningsministern ligger nära till hands. Det är verkligen SKL som är de stora pådrivarna för att om lärarna arbetade mer, bytte metoder osv så skulle allt bli så mycket bättre. Den spontana reaktionen från en kollega var att ”Nu är det vårt fel igen”. Björklund har faktiskt varit tydlig med att vi lärare äger HUR och faktiskt ska få möjlighet att själva utveckla detta.

      • metabolism skriver:

        Varför följa gamla traditioner, då?😉

        SKL behöver säkert synas, men mitt inlägg gällde de reaktioner som kom till uttryck i artikeln jag refererade till, ”Berras” men särskilt Björklunds. Någon representant för SKL uttalade sig inte där.

        När Björklund endast nämner elever utlämnade till egna studier och brist på katederundervisning som orsak till tabelltappet – skyller inte han på lärarna då? Min läsning var: nu skyller Björklund på lärarna igen och nu vill han färdas tillbaka till den ”gamla goda tiden” igen.
        När SKL talar om nya arbetsmetoder så håller jag med dem, vi behöver göra skola på ett annat sätt för att nå fler elever. Däremot måste vi få tid att tänka pedagogik och fortbilda oss för att göra detta, inte undervisa fler timmar som SKL brukar se som en lösning.
        /Janis

        • Jan Lenander skriver:

          När Björklund försiktigt föreslår mindre eget arbete och tillbaka till mer undervisning i grupp så håller jag med honom.

          När SKL pratar om nya arbetsmetoder har de egentligen inget att komma med, det enda är att de vill ha mer tvångsmedel för att styra lärarna men mot vad? Tanken att de skulle låta nya metoder växa upp från lärarna själva är för dem helt främmande och att det blir lätt att ändra arbetstider om lärarna ser några fördelar för eleverna förstår de inte alls. I Björklunds nya skollag finns det däremot faktiskt en första möjlighet att gå vägen från lärarna och uppåt. Ett förändringssätt som används i många framgångsrika företag.

  3. Bombadill skriver:

    Här finns ett ytterst välskrivet inlägg kring Björklund katederundervisning och nya sätt att undervisa. Anne-Marie Körling har verkligen en förmåga att formulera sig. http://korlingsord.se/archives/14426

    Reaktionärerna finns inom SKL!

  4. metabolism skriver:

    Det är nog allt bäst att vi överlåter skolan till pedagogerna! Och till kloka tänkare som Anne-Marie Körling (som vi på Metabolism alltid läser!) Och skolforskning.
    /Janis

  5. Jan Lenander skriver:

    Pedagogerna väl ckså du och jag?

    Att politikerna ska hålla fingrarna borta från HUR undervisningen ska bedrivas är helt riktigt.

  6. Jan Lenander skriver:

    Professionalisera läraryrket, lärarna måste ha fullt ansvar för nya metoder.

    När en ny metod, ett nytt forskningsrön ska börja användas så handlar det om kontext, dvs var, vem och i vilken omfattning. Är omständigheterna annorlunda med andra elevkategorier etc. och har lärare och annan personal en annan kompetens så kan resultatet bli väldigt annorlunda. Det allra mest avgörande för att lyckas är att de som ska genomföra förändringar känner ansvar för att lyckas. Nya metoder ska komma fram ur lärarkåren inte stoppas in uppifrån.

    Jämför vi med läkaryrket så dröjer det där länge innan nya rön tillämpas på många ställen. Läkaren vet att det är de själva som har ansvar för patientens liv och har de inte gjort metoden till sin egen så kan patienten dö. Det är nog tur att läkaren har ansvaret. Varför ska vi inom lärarkåren operera med en metod som vi ännu inte tror på?

    Civilingenjörer har förstås en ibland för stor press på att ta in nytt och oprövat men de vet i alla fall att de aldrig kan skylla på forskarna. De vet att de är ansvariga för om bron håller och att de måste väga samman all expertis som finns. Vi lärare bör komma ur experternas grepp och ta ansvar för de elever vi ska undervisa?

    Den nya skollagen ger oss utökat ansvar för kvalitetsarbete och att ständigt förbättra oss. Det ansvaret måste vi ta för elevernas skull.

    • metabolism skriver:

      Jag håller med, kvalitetsförbättringen måste utgå ifrån lärarna.
      Men det behövs forskning. Inte att ta till sig förbehållslöst, men för att reflektera kring och diskutera med kollegor. Det ser förstås olika ut på olika skolor, men både under studietiden när våra seminariegrupper hade i uppgift att granska detta på sammanlagt ganska många skolor, och nu i den egna praktiken, så lyser samtalet och tänkandet runt de pedagogiska frågorna med sin frånvaro. Då behövs input utifrån för att det ska ske en förändring. Det går inte att alltid förvänta sig att förändringar kommer från lärarna, inte ens med en skollag, tror jag. För kvalitetsarbetet kan fastna i tex ordningsfrågor, i stället för pedagogiska metoder som kanske skulle lösa ordningsfrågorna.
      Jag hoppas skollagen, tillsammans med ansvaret, också ger lärarna rätten att prioritera skolutveckling och pedagogisk verksamhet före alla andra arbetsuppgifter som stjäl tiden från den pedagogiska proffessionen. /Janis

      • Jan Lenander skriver:

        Jag tror att utifrån pådyvlade nya metoder är en av orsakerna till att det är så svårt att få idéerna att växa underifrån. Samtidigt som vi får budskapet att vårt ledarskap ska starta från eleverna och deras motivation så har många rektorer och ännu fler skolhuvudmän använt det helt motsatta tillvägagångsättet.

        Jag tror inte att du och dina kollegor fått något som helst påbud att lära av Anne-Marie Körling utan istället har ni upptäckt att hon kommer med nya tankar som ni har nytta av.

  7. metabolism skriver:

    Pådyvlas metoder, nej, tack. Men presenteras idéer av den kunnig pedagogisk ledning, ja tack. En ledning som skapar förutsättningar för lärarna att ha tiden att tänka och pröva, värdera och tänka om.

    Den bild du ger är en bild. En annan bild är den av en skola utan pedagogisk ledning, där alla lärare är ensamma på sina kamrar (klassrum) och aldrig har tiden, tillräckligt med tid, att prata pedagogik med varandra.

    Och där déer utifrån, tex. A-M Körlings tankar, endast kommer in i den enskilda skolan på enskilda lärares initiativ.

    ”Skolan” är inte en, utan flera, med olika sätt att arbeta på och styras, och med olika erfarenheter. Därför är det så svårt att säga att något är helt fel, eller något annat är helt rätt. Kanske kan vi enas om att skolledningen är den som skapar förutsättningar, så att pedagogerna kan få utvecklas som pedagoger?
    /Janis

    • Jan Lenander skriver:

      Jag tror att vi ligger väldigt nära varandra i synsätt för din alternativa bild ”där alla lärare är ensamma på sina kamrar” ligger nära den där idéer pådyvlas uppifrån och i båda bilderna är ett bra pedagogiskt ledarskap något som saknas.

      Din avslutning understöds fullt ut av mig men jag ökar förutsättningar med en mängd interaktivitet och dialog för det pedagogiska ledarskapet så att det blir ett aktivt arbete med att förädla och anpassa idéer till varandra. En ständig process där inspiratörer utifrån kommer in lämpligt för att föra processen framåt. Jag undrar om inte du kan tycka att den utvidgningen är precis vad du också skulle vilja se?

      Det är sorgligt att vi drabbas av tidsbristen både för oss själva och våra pedagogiska ledare så att vi inte får tillräcklig kraft att åstadkomma något nytt. Det är sorgligt när någon som är ansvarig för besparingarna och pressen uppifrån ska dölja systemfelen med någon kvick fix, en ny metod pådyvlad uppifrån. Det innebär bara att de viktiga förändringsarbetet försenas och att inget görs åt de grundläggande problemen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: