Lucka nr 8

Det glittrar

På tok för mycket tokigheter och flum i bildsalen för vår Skolminister

Skolministern var inte helt säker på att han förstått instruktionerna som Sylvia sökt förankra i honom, men han gjorde så gott han kunde för att hitta rätt sal. De långa korridorerna rördes upp av ett sus och ett ringande, nästan som om vinden skulle vina genom ett klocktorn.

– Mer rött! hörde han någon ropa längre bort.
– Tänk på perspektivet!
–  Är solen gul? 
Bland alla stängda dörrar i korridoren var det endast en som var öppen. Det var därifrån ljuden kom. Han stannade till, lutade sig fram, och kikade med viss tveksamhet in i klassrummet. Inget kunde ha förberett honom på vad han skulle komma att se. I rummet virvlade en ensam man omkring, samme man vars rop han tidigare hört eka och tjuta genom byggnaden.
– Ser himlen ut som moln? Tänk på molnen! Men vem är betraktaren?
I handen höll mannen två penslar. Runt omkring honom stod stafflier utställda och dukarna som de höll upp tycktes måla sig själva. Skolministern bara gapade. Han ställde sig och vägde på tröskeln och funderade över hur han skulle fånga mannens uppmärksamhet. Han provade att lyfta sitt pekfinger och yttra “ursäkta”. Ingen reaktion. Han harklade sig. Fortfarande ingen reaktion.
– Det ska brisera! skrek mannen och virvlade förbi Skolministern så nära att de nästan krockade.
Hur skulle Skolministern hitta sin lapp här? Han kunde ju inte ens gå in utan att riskera att bli nedsprungen. Och kände han sin lapp rätt, vilket han trodde att han gjorde, skulle den inte ha virvlat in hit.
– Louvren! Den ska till Louvren!
Louvren? tänkte Skolministern och kisade för att se tavlan bättre. Jaha.

Det här var på tok för mycket tokigheter och flum för Skolministern. Han skulle precis till att vända på klacken när han såg något glimta till i ögonvrån. Någonting glittrade på golvet, precis framför ett stort skåp. (Hade Skolministern tittat efter hade han sett en liten, liten vev sticka ut ifrån det.)
Ministern kände hur han drogs emot föremålet, han kunde inte hjälpa det. Han sögs emot det och glömde helt bort mannen med penslarna. Han böjde sig ner och sträckte fram handen, som vid det här laget agerade per automatik. Fingrarna rullade sig och grep kring ett rör med glitter. Ett rör med glitter. Det måste ha fallit ned från skåpet. På en blekgul tejpremsa vidhäftad en av hyllorna hade någon skrivit “glitter” med tuschpenna. Hyllan var tom. Det fanns inget mer glitter.
Skolministern tänkte stoppa tillbaka röret i skåpet, men hans hand lydde inte. Den letade sig in under kavajen, fram till skjortfickan. Där släppte den taget om röret.
Han brydde sig inte om att smyga när han skulle ut ur klassrummet. I korridoren hörde han mannens rop eka mellan väggarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: