Lucka nr 6

En makalös manick

En makalös manick

En makalös manick

Vaktis väntade en lång stund på att Skolministern skulle vakna ur sin slummer. Till slut reste sig vaktis upp och harklade sig. Han tittade ner i golvet och satte händerna i fickorna.

– Du är reko. Så jag tänkte visa en grej till, va. Vaktis röst vibrerade av avvaktande spänning.
– Det finns ett rum till här bakom… 
Vaktmästaren tog några kliv bakåt och pekade in, bakom en rad med bokhyllor som vid en första anblick såg ut att stå tätt mot väggen. Skolministern reste sig upp och borstade av byxorna. Vaktis gled in bakom hyllorna och försvann, och Skolministern följde försiktigt efter. Det var trångt där bakom. Hur vaktis, som var större om magen än Skolministern, kunde röra sig så ledigt i det trånga utrymmet förstod han inte. Plötsligt tog den ena väggen slut. Vaktis fotsteg ekade och Skolministern förstod att de måste befinna sig i ett större rum. Hur det såg ut visste han inte eftersom det var väldigt mörkt. Långt borta kunde han se en liten röd prick, men han hann inte ens fundera över om det var lysknappen innan det plötsligt blev ljust.
– Det här är min verkstad, sa vaktis, och log samtidigt som en rodnad spreds över hans kinder.
Skolministern såg sig omkring. Överallt låg verktyg, brädor och gamla möbler som var mer eller mindre hela. Känslan av rummets rymd var förvånande med tanke på alla ansamlade tingestar.
– Här gör jag hyllor. Vaktis klev med stolta steg över spånhögar och bråte.
– Hyllor?
– Just det, jag kommer på nya hyllor hela tiden.
Skolministern tänkte att hyllor, det kan man ju köpa billigt på Ikea. Då skulle vaktis bara kunna montera dem istället för att såga ut hyllplan. Det måste ju spara massor med tid. Detta uttryckte han dock inte högt, då han hade en aning om att vaktis skulle vara av en annan åsikt.
– Du vet, vanliga bokhyllor är så tråkiga, sa vaktis. De bara står där, va.
– Men är det inte det som hyllor ska göra? Och sen hämtar man det man vill ha?
– Det är ju det som är så tråkigt. Man vill ju bli överraskad, det måste hända nåt, va. Kolla på den här. Den har jag döpt till Gunilla. Vänta tills klockan slår sju.
De gick fram till en av hyllorna som var proppfull med böcker. På sidan satt en gammal väckarklocka som gav ifrån sig ett trögt, envist och lite klanglöst tickande. Hyllplanen var så sneda att de bildade ett sicksackmönster.
Så ringde klockan och hyllplanen tycktes lossna från sina fästen, böckerna gled neråt och liksom rann ner till nästa hylla. Där hyllplanen tog slut föll böckerna ner i en låda. Vaktis log med hela ansiktet.
– Fiffigt, va? Sen när lådan är full är det bara att fylla på ovanifrån med nya böcker.
Sen sänkte han rösten, klev ett steg närmare Skolministern och tittade sig omkring. Skolministern lutade sig framåt. Vaktis tog ett stadigt tag i hans arm och drog honom längre in i lokalen. De stannade framför ett storblommigt tyg.
– Det här, sa vaktmästaren och tog tag i draperiet, är min senaste hylla. Den är inte riktigt klar, men du kan få se den ändå. Han blev allvarlig. Men du får inte säga ett ljud till någon.
Skolministern lovade dyrt och heligt. Nu hade han ju dessutom blivit rejält nyfiken på att få se vad det var för schabrak som stod där bakom. Vaktmästaren harklade sig. Det kändes nästan lite högtidligt.
– Hrm. Kära besökare. Låt mig att få pe-presentera min senaste hylla. Jag kallar den Doris.
Sen drog han bort draperiet. Skolministern tittade upp så mycket att han nästan ramlade bakåt. Aldrig hade han sett en sådan väldig bokhylla. Den var fylld med hundratals böcker, prydnadsföremål, ett antal jordglobar och fotografier i ramar. Vaktis klev fram mot den och vände sig mot Skolministern.
– Här, veva.
På bokhyllans ena sida satt en liten vev, det var knappt så att den syntes.
När vaktmästaren satte igång att veva började hyllorna att röra på sig. De rörde sig framåt, bakåt, uppåt, neråt. De vek sig åt sidan, roterade… Skolministern visste inte var han skulle titta. Det var som att hylla på hylla vecklade ut sig, vred sig. Som en jättelik Rubiks kub. Alla saker i hyllan knuffades än hit än dit. Bakom varje hylla fanns andra hyllor, också de fyllda med olika föremål. Vaktmästaren slutade veva.
– Det, det, det är fantas… Jag vet inte vad jag ska säga, sa Skolministern.
– Den gnisslar lite. Men annars är den helt perfekt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: