Reflektion efter 1 år och 3 månader som lärare

– eller reflektion över den här reflektionen som jag skrev i dag för ett år sedan.

Ett år senare är det fortfarande ett problem hur jag ska få tillräckligt mycket tid för planering och att skapa mitt eget material. Men problemet är mindre, för mycket av det andra runtomkring (allt det som var helt nytt och okänt), är inte längre lika tidskrävande och erfarenheten har ändå givit något slags rutin. Men mer pedagogisk utvecklingstid, som Lärarförbundets kongress nu i dagarna slagit fast att planeringstiden ska kallas (och följaktligen förändras i enlighet med), det är fortfarande högst önskvärt. Det skulle bli bättre undervisning och lärande helt enkelt.

Allt det där andra – som elevfrågorna, administrationen och föräldrakontakterna  –  är alltså mindre tidskrävande nu. Kanske främst för att vi är två mentorer nu, i stället för jag ensam. Och för att man skapar rutiner, nu har kännedom om mer, för att man känner elever och föräldrar.  Men för mycket administrativa uppgifter är det.

Hur man bäst placerar klassens individer och hur man möblerar  i klassrummet, det är jag också lite säkrare på. För att jag, precis som jag trodde, lärt mig genom omplaceringar och ommöbleringar. Och inte minst för att det är enklare när man känner sina elever.

Att stärka gruppers samhörighet och samarbete, det kan jag ändå inte säga att jag vet så mycket mer om. Men även där är tiden en faktor, känner vi varandra så är mycket vunnet redan där. Det är absolut något jag vill lära mer om, hur man stärker en grupp individer i att vilja gå åt samma håll och tro mer på varandra som lärrresurser. Som ämneslärare (3 möten i veckan) tar förstås detta sin tid. Jag kan se en utveckling, men eftersom mitt vikariat snart är slut så kommer jag inte att se den vidare utvecklingen, det är tråkigt. Att lösa konflikter, det har jag fått göra så gott jag kan. Att lyssna, det är det viktigaste. Eleverna själva är ofta mycket kloka; de är veritabla konfliktlösare, det glömmer man bort i bland.

Mycket har jag lärt och mycket återstår ännu att lära.

Det första året kunde jag bara se allt vad jag gjorde fel, men nu har jag även fått upp ögonen för det som jag gör bra. Det gör också jobbet lättare.

Comments
2 Responses to “Reflektion efter 1 år och 3 månader som lärare”
  1. Henrik skriver:

    Jag är universitetslärare och min situation är därför lite annorlunda. Jag har till exempel inte någon lärarutbildning. =) Ändå känner jag igen mig i en hel del på denna blogg, vilket är kul!

    Jag tänker till exempel på det där med att man har mycket att lära. Jag undrar om den känslan någonsin går över? =)

    Något som har betytt mycket för mig är de informella mentorer som jag har haft förmånen att hitta vid några tillfällen. Det har varit erfarna kollegor och duktiga lärare som varit intresserade av att lyssna på mina funderingar och att dela med sig av sina tankar och erfarenheter. Det är något jag kan rekommendera om tillfälle erbjuds!

  2. Janis skriver:

    Hej, Henrik, tack för dina rader!

    Nej, jag tror inte känslan av att ha mycket att lära går över – och jag tror inte att den ska det heller, för det är väl tjusningen det att man arbetar med något där man får fortsätta lära. Skönt bara att inte behöva lära sig ”självklarheterna”, att kunna gå vidare och lära nytt ”nytt”!😉

    Att finna en informell mentor, och även tiden att mötas i samtal, det är förstås vad som vore alla väl förunnat!
    /Janis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: