Bättre skola och arbetsvillkor med en statligt finansierad skola?

Posted by Janis on oktober 13, 2010 · 1 kommentar 

Jag skrev detta redan för några veckor sedan, men har tvekat att publicera det. För att det aldrig är roligt att gnälla, och för att jag är rädd att merparten av mina inlägg är gnälliga (är de det?) och också för att inlägget är alltför långt.

Det är då *pip* att man ska få dåligt samvete när man talar högt om de problem man ser. Man kommer långt med en positiv och  ”se möjligheterna och inte problemen”- inställning, men många gånger räcker inte det.  När en lärarkollega meddelar ”jag håller på att jobba ihjäl mig”  trycker jag så på knappen för publicering, men låter läsaren själv välja om den orkar eller inte orkar läsa vidare genom att klicka sig vidare.

..

Jag kastar ett öga i min jobb-almanacka inför veckan som kommer. Det får mig att än en gång fundera över förutsättningarna för att göra ett bra jobb, vilket leder vidare till att jag återigen läser om Lärarnas Riksförbunds krav på en skola med statligt huvudmannaskap och SKI:s undersökning om lärares arbetssituation.

.

Lärarnas Riksförbund presenterar tio argument för en statligt finaniserad skola. Den ekonomiska ojämlikheten mellan kommunerna är ett skäl, att den kommunala finansieringen är orsaken till de minskade kompensatoriska resursinslag till elever med särskilda stödbehov är ett annat. Att det kommunala huvudmannaskapet med dess 290 olika skoladministrationer skapat ett (dyrt) byråkratiskt system är ytterligare ett skäl.

.

Det talas ofta om att det inte bara är större ekonomiska resurser som är lösningen –  underförstått att skolan per automatik inte blir bättre för varje krona som pumpas in i den, inte om lärarna/undervisningen inte är bra. Det är sant i viss mån, men upplevs med rätta ofta som ett oförskyllt hån av lärare som varje dag gör sitt yttersta för att kompensera bristerna i skolans verksamhet. Brister avseende ekonomiska och pedagogiska resurser, och även brister i ledarskap. På många skolor finns stora behov, behov som enskilda lärare inte har möjlighet eller kunskap att hantera, behov som de  högre ansvariga i kommunerna inte sällan bemöter med ett ”det saknas pengar”.  I slutänden står eleven som inte har getts det hen har rätt till, och det är lärarna som får skulden, och som måste leva med skulden.

.

Jag tycker om mitt jobb. I alla fall när jag är på jobbet. Jag gillar det när jag är på plats i skolan, när jag möter eleverna i klassrummet, korridoren, matsalen. Och även hemma, inom ramtiden när jag planerar lektioner. Och även utanför ramtiden, utanför arbetstiden när jag får syn på någonting och tänker att det, det måste jag ta in i undervisningen. Men jag tycker inte om mitt jobb när jag efter arbetsdagen eller arbetsveckan är så trött att jag inte orkar mer än det allra nödvändigaste, när jag känner att mitt lärarjobb i alltför hög grad tar mitt privatliv och min fritid i anspråk. Jag vill inte leva min yrkesroll nästintill dygnet runt, veckan igenom.  Jag vill inte arbeta utöver min arbetstid näst intill varje vecka. Jag vill inte arbeta ideellt i mitt yrkesliv. Jag tycker inte om mitt lärarjobb när jag jäktar, sliter och försöker men ändå känner att jag inte räcker till.  Och jag är inte ensam:

.

Några av resultaten i undersökningen SKI – Medarbetare 2010 avseende det som rör lärares arbetssituation.

• 66% av de tillfrågade lärarna anser att kraven inom arbetet har ökat det senaste året jämfört med tidigare.
• Viktigast för medarbetarnöjdheten om lärarna själva får avgöra är frågor som rör rektorns ledaregenskaper, yrkesskicklighet och förmåga att ge konstruktiv återkoppling.
• Även Akademisk forskning visar att en av de absolut viktigaste faktorerna för att förändra/förbättra skolan är ledaren, ändå ger lärare inom samtliga områden utom förskola ett underbetyg på sin närmaste chefs ledaregenskaper.
• På frågor om arbetsbelastning är det ingen av arbetande inom skola som anser att arbetsbelastningen är rimlig, särskilt anställda inom grundskola är mycket missnöjda med den stress som arbetet medför. Man upplever inte heller balansen mellan yrkesliv och privatliv som tillfredsställande.
• På frågan om man anser sig ha möjlighet till stöd och hjälp vid hög arbetsbelastning ligger betyget i genomsnitt kring 50 – vilket är att betrakta som lågt i våra mätningar.

Om ett större statligt ansvar för skolan innebär att lärares arbetssituation skulle förbättras, då är jag för – och jag ser nog ingen annan lösning. (Det skulle möjligen vara om Skolinspektionen fick ökade resurser?  Men då skulle vi väl behöva omfördela resurser från ungdomsskolans verksamhet till administrativ verksamhet. Hur många specialpedagoger och skolsköterskor får man för en en avdelning till på Skolverkets inspektionsavdelning, tro? Fler eller färre än man får för någon av de manstarka 290 kommunala skoladministrationerna?)

Att ökade statliga anslag till skolan inte alltid kommer skolan till del, som Timbro rapporterat (länk till Lärarnas Nyheter), utan försvinner in i annan kommunal verksamhet är det starkast vägande skälet till att staten träder in. Jag minns när vi för flera år sedan i min kommun svor över sakernas tillstånd och försökte argumentera för att unga människor ändå måste gå före betong. Det gjorde det inte, hur förstående skolpolitikerna än var så gjöts betongfundamenten. Precis som det i andra kommuner byggs äventyrshallar och annat.

Jag är säker på att jag skrivit liknande  inlägg tidigare,  jag vet bara inte hur många gånger. Jag tycker inte alltid om mitt jobb skrev jag här ovan, men tog inte upp den viktigaste anledningen: när jag ser elevers behov och vet att dessa inte kommer att tillgodoses. Denna termin heller. (Åtgärdsprogram är endast bokstäver på ett papper tills stödåtgärderna realiserats). Jag skulle nog vilja ut och demonstrera (fastän jag inte är typen som demonstrerar ).

Ännu hellre skulle jag skulle vilja tåga in på utbildningskontoret eller under utbildningsnämndens möte, och slå näven i bordet och väsa: Hit med stålarna! Sen skulle jag gå till rektorn med all deg, och rektorn skulle ta alla stålarna och anställa specialpedagoger/lärare och pedagogisk ledare och skolsköterska och kurator och och varför inte en skolbibliotekarie och fritidspersonal, och gärna några lärarsekreterare också. Och sedan skulle jag aldrig mer gnälla över några arbetsvillkor. Snipp, snapp, snut, så var sagan slut!

Kanske har jag skrivit av mig min frustration en gång för alla nu. Annars är nästa åtgärd inte att bloggskriva igen, utan att metaforiskt eller handgripligen slå den där näven i bordet. Idet kommunala eller statliga huvudmannaskapsbordet, vad det nu blir.

Utopia

Filed under Janis, Politik, Skola · Tagged with 10 argument för en statligt finanserad skola, Lärarnas Riksförbund, resurser & resultat, SKI Medarbetare 2010