Lorraine Monroe och ledarskap

Under de första dagarna av terminen, innan eleverna kommit, sträckläste jag (nästan) boken ”Våga leda i skolan” av Lorraine Monroe. Om ni någon gång hört talas om ”Monroedoktrinen” och det inte handlade om den amerikanske presidenten så var det Lorraine Monroes doktrin de menade. Det är svårt att inte imponeras av denna superkvinna, trots att man ständigt påminns om att det här är en bok om henne, av henne, och att den är oerhört amerikansk i både dramaturgi och innehåll. Monroe har lyckats vända katastrofskolor till succéskolor, hon får med sig både personal och elever, hon pekar med hela handen och är inte rädd för att fatta beslut.

Monroe tillträdde som rektor för en skola med ”fundamentala problem […]: föga förvånande innefattade de brist på disciplin, låg arbetsmoral hos personalen och en del dåliga lärare. [Skolan] Taft hade försämrats så till den grad att skolan nu i grunden var utom vuxenkontroll”.
Det första hon gjorde tillsammans med sina medarbetare var att fastställa icke förhandlingsbara regler. Reglerna handlade till exempel om att man måste ha anteckningsblock och penna, vad man får ha på sig osv. Rena ordningsregler m a o.
Sedan gav hon sig in i klassrummen. Av sin mentor hade hon lärt sig att ”klassrumsobservation en är rektors viktigaste metod för att förbättra skolandan och elevprestationerna.” Hon tittade in i klassrum och läste på tavlorna, hon tittade på lärarens utstrålning och om de verkade väl förberedda för lektionen. De lärare hon var nöjd med fick ”kärleksbrev” och dem som behövde en puff fick ett PM.

Beröm från rektorRektorn gör slut

Jag har märkt, att ungefär 10 procent av lärarna i en skola är stjärnor, samt att ytterligare 10 procent är tomma tunnor som bullrar mycket men uträttar föga. Den stora massan utgörs av välmenande knegare, men knegarna kan man hjälpa.

Monroe kallade knegare och tunnor till samtal, där syftet var att synliggöra och diskutera lärarnas metoder och kunskapssyn. Några utvecklades, några bytte skola. När jag läste om Monroes samtal och klassrumsobservationer blev jag alldeles ivrig. Tänk om jag kunde får vara med om detta! Tänk om jag kunde få bli observerad och tänk om det kunde leda till att jag blir bättre i min yrkespraktik.

För mig är utbildningens utmaning enkel: Att lära kommande generationer, oavsett ras, religion, etnisk tillhörighet, socioekonomisk bakgrund, eller kön, att läsa, skriva, tänka, dra slutsatser, uppskatta konst, tala och bete sig i sociala sammanhang på ett vettigt sätt, så att de kan bli ekonomiskt oberoende, fungerande samhällsmedlemmar.

Dagarna efter läsningen var jag upprymd och entusiastisk inför att börja ett nytt läsår. En kollega bad mig att ha i åtanke att den amerikanska skolan är ganska auktoritär och att den inte uppmuntrar till fritt tänkande (som vi i Sverige gör), snarare är det en fyrkantig organisation som producerar fyrkantighet (som vi i Sverige inte gör). Hur det är med den saken vet inte jag, eftersom jag inte studerat det amerikanska skolväsendet. Vad jag förstår av boken är kursplan och lektionsplanering fastställda av skolledningen, sedan är det upp till lärarna att utföra.
Först tänker jag åh vad bra, då kan ju lärarna koncentrera sig på att vara pedagoger, att utöka sina ämneskunskaper och vara mer alerta i klassrummet. Sen tänker jag att en av de roligaste grejerna med att vara pedagog är just att man kan bygga ihop en kurs av allt stoff som finns där ute och att det är ett väldigt roligt ansvar att ta.
Boken kom ut 1997, så jag får reservera mig för eventuella förändringar inom den amerikanska skolan. Auktoritär eller inte, det må så vara, men Monroes föränrdingsarbete och skolpersonalens gemensamma stöd för dem verkade fungera. Skadegörelsen minskade, folk slutade vara rädda och man kunde koncentrera sig på sitt jobb. Eleverna kunde koncentrera sig på skolan. Det är förstås solskenshistorier, allt slutar lyckligt när Monroe räddar dagen, inte bara en utan flera gånger. Men det är svårt att inte bli smittad när man läser.

Skolan får inte återspegla samhället, utan ska snarare vara en modell för hur samhället borde vara.

När jag funderar på vad det är jag gillar med boken så är det att den så tydligt visar att alla förändring inom skolan kan göras om alla är med på tåget. Monroe visar att om det finns visioner, och om alla kan komma överens om några grundläggande riktlinjer så kan man faktiskt nå väldigt långt. Det finns en oerhörd kraft i det. Det tar jag med mig från Monroe.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: