Tack för i dag, slut för i dag

Okänd jonglör. Med nästan lika många bollar i luften som jag, och Sveriges lärarkårs alla lärare, håller i luften - at any given moment. More or less.

Fredag kväll och ännu en skolvecka är till ända. En vecka som har innehållit både en utanför kroppen-upplevelse och en nära döden-upplevelse. Dock inte samtidigt, fullt så dramatiskt var det inte.

Den underliga utomkroppsliga upplevelsen tog plats i ett klassrum i början av veckan. Eleverna i engelskaklassen jobbar i mycket olika takt, så jag har myriader av uppgifter för att hålla dem som springer 100 meter på 9,59 sysselsatta och nöjda. (Att få snabba harar att förstå vitsen med att vara en långsammare sköldpadda, det är svårt. Att språkliga aktiviteter med fördel kan ges tid, det är inget explosiva sprinters så gärna vill lyssna till.) Jag går runt i klassen så där som en lärare går runt i klassen. Svarar på frågor, ställer motfrågor, peppar och påminner. Plötsligt ser jag mig själv från ovan. Jag står omgiven av elever, säger något till någon medan jag tar fram material till en annan och samtidigt pekar på ett bord där det ligger grejer som en tredje behöver. Jag har med andra ord många bollar i luften – och jag tappar ingen. Skön känsla med tanke på att jag brukar säga att en av mina styrkor just är att hålla många bollar i luften. För vissa dagar tappar jag ju enkla bollar, även med tvåhandsfattning, men som tur är har ingen utanför kroppen-upplevelse slagit till just då. Den här var mycket bättre, och jag lägger den på minnet.

När döden-upplevelsen börjar lite smått då jag slocknar tidigt i soffan på torsdagskvällen (jag somnar i soffan högst 2-3 gånger per år, jag är ingen somna i soffan-typ, så ni kan förstå att här handlar det mer om trötthet och mindre om försoffning). På fredagsmorgonen är nära-dödenupplevelsen total. Jag hasar mig upp, somnar som en stock på bussen – och vaknar två stationer för sent.  Jag klarar dagen bra ändå förutom ett smärre surhetsutbrott klockan 14 (låt bli min smartboard!) , men när jag kommer hem slocknar jag klockan 18. Klockan sex en fredagskväll. Rena döden.

Det tar på krafterna det där jonglerandet. Nu ska jag vara kulturell och förhoppningsvis också lite spirituell i helgen, så kan jag fortsätta jonglera på måndag  igen. The show must go on!

scanned image

Klicka på bilden för att läsa Aisopos fabel "haren och sköldpaddan" på runeberg.org

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: