Höstterminens lägesrapport nr 1

"Gungfly är farligt att gå på eftersom man inte vet var det bär och inte bär." (Wikipedia)

Nu när terminen startat och grundplaneringen är klar och undervisningen just börjat brottas jag med samma fråga som jag brottades med under mitt första år som lärare, en fråga jag ännu inte blivit klar över (om jag nu någonsin blir det?).

Det är det här med ansvarskultur och lydnadskultur i skolan. Jag läser två böcker parallellt och det går långsammare än jag önskat (det är ju så mycket annat som måste gå före, lektionsinnehåll till exempel). Tills vidare får boktitlarna vara onämnda, jag hoppas att jag kan återkomma till dem och fördjupa mig, men den ena handlar i alla fall om arbetsro i klassrummet grundad på behaviourism (även om det aldrig sägs rent ut, undrar varför?) och den andra bottnar i humanismen. Bägge böckerna lutar sig också mot psykologin.

Anledningen till att jag brottas (och inte bara avfärdar den förstnämnda och njuter fullt av den andra) är att det i den första står saker som jag kan hålla med om. Även om det chockerar mig lite grann, så kan jag inte förneka att här beskrivs en verklighet jag mött och metoder som jag, trots att de egentligen går emot allt jag står för, tror är metoder som fungerar, ibland, för vissa elever.

I den behavouristiska modellen finns också en grundläggande tanke om varför och vart man är på väg – en tanke om mänsklig utveckling som, tror jag, en humanist kan instämma i.

Saken är också den att jag ensam inte kan bestämma fullt ut hur jag förhåller mig. Dels för att jag ännu inte vet, inte provat mig fram, inte har tillräckligt med erfarenhet för att kunna säga att det här är mitt förhållnings- och arbetssätt. Dels för att vi på skolan har en gemensam modell att följa, där ett gemensamt förhållningssätt är en av grunderna.

Under min studietid var behavourismen ett rött skynke för många  – jag var lite mindre kategorisk, men luktar det behavourism blir jag genast lite obekväm, även om jag funderar över om det kan finnas något gott i metoden. När jag funderar över behavourismen och skolans fostrande roll generellt, då blir det så obekvämt att jag oftast inte orkar tänka tanken ut.

Ett gungfly befinner jag mig på, det är höstterminens första lägesrapport sammanfattat i några få ord. Men inte ett farligt gungfly, bara lite skakigt.

Jag tror ändå att  jag ser något slags ljus i tunneln, även om jag än så länge bara svagt skönjer det. Jag tror också att det är hur jag kommer att arbeta i klassrummet framöver som kommer ge mig svaren på frågorna; learning by doing goes for the teacher, too.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: