Res dig inte!

situation: lektion

Nu finns den oerhört våldsamma, men ack så viktiga Res dig inte! på UR Play. Fram till 13 december kan man se den på UR:s hemsida, efter det kan man säkert låna den via mediecentraler och så. Bara titeln är värd en fundering, en uppmaning till den som ligger ner och tar emot sparkar och slag? En uppmaning till mig att sitta kvar och titta?

Under en av mina första praktikperioder träffade jag en klass med grabbar. Inte grabbar som i killar, utan grabbar som i babyfirma. Jag hade inga som helst verktyg att hantera mötet med dem, trots att jag under ett par år hade umgåtts i kretsar där huliganism förekommit. Det gick inte att komma igenom muren. Nu var jag ju en ny och okänd person och det är klart att man inte öppnar sig då, men när de här killarna satt och designade tröjor att ha på sig, när de pratade om slagsmålen då hade jag ingenting att möta dem med. Det var på våren 2007. På hösten det året misshandlades Riccardo Campogiani till döds och plötsligt gick det inte längre att inte diskutera våld och glappet mellan vuxenvärlden och ungdomsvärlden. Men ändå tyckte jag att det var svårt att göra annat än att få moralpanik och det är inte särskilt konstruktivt.

Nu finns filmen Res dig inte! som man kan jobba med. Temasajten aktahuvudet.se innehåller en hel del material att använda, bland annat texter om hur våld påverkar kroppen och hur dt känns att vara offer eller förövare.
Häromdagen stod det i DN om Kronobergsmodellen, ett sätt för polisen att arbeta för att försvåra ungdomsfylla. Detta sätt att jobba på ledde till att ungdomsvåldet minskade. Nu hittar jag inte den artikeln, men här är en annan på samma tema.

Det finns mycket material om våld, men jag vet inte riktigt hur jag ska närma mig området. Jag får en klump i magen när det blir tal om fysiskt våld och genast vill jag fly. Vi kan väl prata om något annat istället, tänker jag. Inte för att ämnet ine är viktigt, utan för att jag är så rädd för våld. Hur ska jag som vuxen (=trygghet, stabilitet, erfarenhet) kunna diskutera våld när jag blir rädd av blotta tanken? När personerna jag ska diskutera med förmodligen har långt mer erfarenhet av våld än jag?

Om man lyfter detta så är det här samma sak som funnits länge, att vuxna inte har koll på unga och tvärtom. Lyfter man det en nivå till blir frågan: hur möter man en värld man inte själv har så stor erfarenhet av?
Då blir svaret att man tittar, lyssnar och luktar sig fram. Man frågar om hjälp på vägen om man inte har en karta med sig. Man observerar och kommunicerar. Det är väl bara att ge sig in i smeten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: