Utvidgat lärarkollegium – inte om lärarna får välja?

Posted by Monica on augusti 5, 2010 · 14 kommentarer 

Meningen med livet av Jari Schroderus. Från flickr.com, CC-by-nc-nd.

”Eeeeh… Jag kommer inte på det just nu, men jag kan ta reda på det.” Det kommer att bli en av mina standardrepliker i höst.

Morrica skriver ett läsvärt inlägg (med tillhörande läsvärd diskussion) om hur viktigt det är att som lärare ha grundliga ämneskunskaper. Jag kan inte annat än att hålla med. En del av den ”chock” som det innebär att komma ut i skolan och jobba är just insikten om hur mycket man läst men hur lite man kommer ihåg.
För några dagar sedan satt jag och Janis och planerade moment om språkstruktur inför hösten. Vi fick i lugn och ro tillfälle att prata igenom betydelsen av grammatik, olika grammatiska regler och våra egna attityder till just grammatiken. Vi gjorde tillsammans olika dokument med språkregler, språklekar osv. som vi sedan kan gå tillbaka till och hämta inspiration ur. Vad skönt det var! Vi kunde vara helt ärliga med vad vi tyckte, vad vi kunde och vad vi inte kunde. Ingen prestige, vi ville bara framåt. Vi tyckte också att man under den sista terminen på lärarutbildningen skulle få ägna sig åt att läsa om kurslitteraturen, och verkligen fördjupa sig inom olika områden som man bara snuddat vid under de många och korta kurserna. Det hade vi behövt.

I Morricas inlägg skriver hon: ”Och slutligen, den fråga som känns viktigast av allt, hur kan vi, som utvidgat lärarkollegium, stötta varandra och dela med oss av de kunskaper vi har så att vi tillsammans höjer den allmänna ämneskunskapsnivån hos svenska lärare? Kan vi det? Vill vi det? Bör vi det?”.

Skulle jag våga gå till någon av mina äldre kolleger och säga: ”Du, det här med adverb – hur förklarar man det på ett enkelt sätt?” eller ”Kan du förklara det här med predikativ för mig, för jag förstår inte”. Om jag ska vara ärlig: nej, det skulle jag inte. Det är larvigt, men det skulle kännas som att jag blottar mina svagheter. Vissa saker har jag inga problem med att fråga om, hur enkla eller dumma saker det än är, men just när det kommer till ämneskunskaper så blir det känsligt. Där kanske vi har en orsak till att diskussionen om våra ämnen uteblir. Många gånger pratar man om elever utifrån vad de inte kan, deras svagheter och det vi ser som brister. (Det gäller förresten inte bara elever.) Jag är rädd att det där kan smitta av sig på mig. Att jag ska bli betraktad som en sämre lärare bara för att jag inte kan vissa saker, eller har lyckats komma ihåg allt jag pluggat.

Bilden "Separated" av hansol, via Flickr.com. CCA-licens. Klicka på bilden för att komma till källan.

En annan orsak kan vara att en del faktiskt tycker att de lärt sig färdigt. Eller att de har sina (bekväma) källor och så räcker det med det. Morrica hänvisar till Anne-Marie Körlings ord ”utvidgat lärarkollegium” och jag tycker att det låter så bra. Bara den här bloggen har betytt jättemycket för mig, både under studietiden och som nybakad lärare. Men vissa av mina kolleger hatar bloggar. Det spelar ingen roll vad bloggarna handlar om, de HATAR bloggar. Vad ska man göra av det?
Visst måste man inte älska bloggar (ett exempel på det utvidgade lärarkollegiet, eller lärarrummet), men oviljan tycker jag tyder på att man vill undvika vissa sammanhang där lärarprofessionen och ämneskunskaper diskuteras. Var går de istället? Jag har hört talas om lärare som är trötta på att lära sig saker, att de inte orkar läsa mer om språk eller teknik eller vad det nu kan vara.

Och ämneskonferenser som bara rinner ut i ett enda långt, tråkigt och luddigt blajande, bara för att folk vill gå därifrån så att de kan planera sin undervisning själva… Överhuvudtaget verkar det som att många lärare ogillar all interaktion med andra lärare om det inte serveras tårta samtidigt. Under utbildningen pratade vi ofta om den ensamme läraren. Man ingår i ett arbetslag, ja, men väl inne i klassrummet måste du själv styra skeppet. När jag står där inne kan kan inte gå ut till arbetslaget och be om tips hela tiden. Kanske gör det att man mer eller mindre omedvetet vänder sig bort från kollegerna. Vi fick höra att vi var de nya lärarna, de som förstod hur viktigt det var med arbetsLAG och kommunikation. Men hur lätt är det att kommunicera med en vägg av prestige, ointresse och otrygghet? Det är klart att jag också ägnar mig åt ensamplanering (såvida man inte hittar en ung eller prestigelös kollega).

Så, Morrica. Jag har inga svar på dina frågor just nu, men jag lovar att fundera på saken och göra allt jag kan för att bidra till en lösning.

Arkiverad under Bakom skolkulisserna, Monica, ny som lärare, Skola · Tagged with ämneskunskaper, bloggande, ny som lärare