Om ansvar

För en tid sedan fick jag ett MMS av en vän. Bilden han skickade föreställde en kopp svart kaffe och den satanistiska bibeln. ”Läsmys!” skrev han. Mitt svar var att skicka tillbaka en bild med vad jag höll på med, nämligen att dricka kranvatten och läsa ”Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar” av Ann Heberlein. Inget ont om satanism och kaffe, men i det läget tror jag att jag var lite mer samhällsnyttig än min vän.

Omslaget till "Det var inte mitt fel!"

Redan i första kapitlet av boken skriver Heberlein:

Överallt finns också de välmenande människor som möjliggör massflykten från ansvar. de brer ut sig på tidningarnas ledarsidor och i kulturdebatten, de är psykologer, lärare, terapeuter och politiker. De tycker synd om människor; sådana människor som inte är som de själva är, vill säga, alltså kompetenta, upplysta och toleranta. Mest synd är det om dem som gör fel, som gör andra människor illa, som misslyckas.

Redan här måste jag alltså läsa defensivt, tänker jag, men märker snart att jag köper det mesta Heberlein skriver.

Anledningen till att jag ville läsa boken är att jag varje dag möter människor som upplever att de är offer för situationer. De tycker inte att de själva har någon del i det som de gör, eller som händer dem.
Får de sparken beror det på väckarklockor och tåg.
Är deras föräldrar arga på dem så beror det på att föräldrarna är dumma i huvudet, inte att föräldrarna tvingas betala deras böter när de är ute och busar.
Får deras barn sparken/döms till böter så beror det på att den andre föräldern är för slapp/för hård.
Misslyckas man med någonting så beror det på att man alltid varit misslyckad, så då man kan ju lika gärna…

Det är tröttsamt att försöka bemöta sånt här med peppande. För det går inte. Ju mer stöd jag ger, desto mer övertygade blir de här människorna om att de behöver stöd för att de är så misslyckade och då är man tillbaka där man började. Nu ska jag försöka med klarspråk. ”Att betrakta människor som ansvariga är att ta dem på allvar”, skriver Heberlein, något annat är en kränkning.

Ansvar blir alltså höstens melodi.

Här finns recension (med mer djup och substans än min text. Det är faktiskt svårt att tänka när det är sommar och varmt och mitt gurkvatten nästan har tagit slut och mina föräldrar är skilda) från SvD.

Comments
One Response to “Om ansvar”
Trackbacks
Check out what others are saying...
  1. […] inte mitt fel  – Om konsten att ta ansvar av Ann Heberlein som jag blev tipsad av hos metabolism (länk). Hon hjälper mig att separera skuld och skam och menar liksom Normell att skammen är destruktiv. […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: