Om: ADHD

s.

ADHD – uppmärksamhetsstörningar och impulsivitet/hyperaktivitet (attention deficit hyperactivity disorder)

ADHD-eleverna i skolan. De som har koncentrationsproblem, beteenden som ses som störande och särskilda behov som behöver tillgodoses.  (Men som förstås inte alla är stöpta i samma form. Jag tycker det är svårt med det där med bokstavsdiagnoser som i mycket  handlar om ett särskilt (i klassrummet ”störande”) beteende, det kan alla visa upp oavsett orsak. Jag som pedagog ska förhålla mig lösningsinriktat vare sig det är en bokstavsdiagnos, eller bara vanligt mänskligt, och inte alltid gott, (skol)beteende.)

Att pedagogens förhållningssätt till en elev med ADHD är extra viktigt, så mycket vet jag, men hur jag förhåller mig till en elev med ADHD i en klass med 25 andra kamrater som också behöver mig, det vill jag veta mer om. Därför har jag  försökt lära mig mer, på nätet. Hoppades hitta mer om vad jag som pedagog ”kan göra”, än vad ADHD ”är”. Vilket hittills lyckats sisådär.  Metoden jag använt är googla, ”kopiera och klistra in” och ”highlighta det jag kopierat genom radbrytningar, kursiveringar och färgmarkeringar”.

För att sammanfatta det jag hittills läst, och som återges här nedan med länkar för vidare läsning: Börja med dig själv och ditt förhållningssätt som lärare  –  irritation och negativt bemötande är (som alltid) inte fruktbart. Inse också att du själv, en lärare i en klass med 25-30 elever som  alla behöver dig inte kan göra ALLT. Din uppgift blir att i första hand försöka göra ditt bästa; hjälpa eleven förbi dennes största svårigheter och få hen att känna att hen kan och inte alltid är den som misslyckas. Här kan du som lärare stödja inlärningen genom att strukturera det som skall läras. t.ex. specificera möjliga och överblickbara delmål, och inte minst berömma! Undvika (som alltid) förödmjukande misslyckanden inför kamraterna, värderande omdömen, offentlig kritik.

ADHD-elever behöver struktur, en möjlighet att kunna överblicka  vad som ska göras, möjlighet att förutse vad som skall hända. Mer specifikt vad detta kan gälla är att regler och instruktioner som eleven själv har svårt att minnas tydliggörs med signaler eller nedskrivna minneslappar, t.ex. kan kortsystem där uppgifterna stegvis presenteras vara ett sätt att konkretisera uppgiften. Elever med ADHD behöver snabb, tät och tydlig återkoppling och handling, i  stället för tjat. Miljön i klassrummet behöver granskas och placeringen i klassrummet tänkas över.

Elever med ADHD har svårigheter med koncentration, motivation, uthållighet, att kontrollera humör och känslor, och det är fler pojkar än flickor som har ADHD. Vilket kanske inte är alldeles sant, för flickors ADHD visar sig visst inte genom ett lika utåtagerande beteende  – mer om detta i  Socialstyrelsens information nedan (pdf-länk). Att som ensam lärare tillgodose alla behov är inte lätt eller ens möjligt, och det är därför viktigt att läraren inte lämnas ensam med att stödja eleven; kräv därför de resurser som behövs och fortsätt kräva även om de inte tillgodoses, medan du fortsätter göra så mycket du själv kan och i möjligaste mån samarbetar med elevens föräldrar. Detta mitt första försök att lära mer om ADHD känns inte tillräckligt och gav inte många nya insikter, men är alltid en början. Tipsa gärna om webbsajter, litteratur eller egna erfarenheter!

Riksförbundet Attention

har lättöverskådlig information och förklarar också skillnaderna mellan ADHD och ADD, DAMP och DCD, och ger information om andra neuropsykiatriska funktionshinder. Deras medlemstidning går också att läsa på nätet. Klickbar länk till Attention.

Socialstyrelsen informerar:

”För många barn med ADHD blir problemen särskilt tydliga i skolan. Inlärningssvårigheter och bristande skolframgång är en mycket vanlig följd av de koncentrations- och beteendeproblem och de kognitiva svårigheter som finns vid ADHD. Det kräver förståelse och tillrättalägganden. Barnen behöver en väl strukturerad skoldag med en pedagogik som anpassas efter barnets förutsättningar. Det är angeläget att barnens svårigheter uppmärksammas tidigt under skolgången så att det inte sker först när en rad andra problem tillkommit. I ett sådant uppspårande arbete har skolhälsovården en viktig roll. En skolmiljö som inte anpassats till barnets förutsättningar kan vara en allvarlig riskfaktor som kan förstärka barnets problem.”

  • ”Man har beräknat att ungefär tre till sex procent av alla barn i skolåldern har ADHD. Det är ca två till tre gånger vanligare med ADHD hos pojkar än flickor.
  • Huvudsymtomen vid ADHD är uppmärksamhetsstörning, impulsivitet och hyperaktivitet/överaktivitet.
  • Barn med ADHD har svårt att vänta, att kontrollera känslor och humör.
  • Många har ett oförutsägbart beteende.
  • Flertalet har problem med att planera och organisera sin tillvaro – har brister i vad som kallas hjärnans exekutiva funktioner.
  • En betydande andel barn med ADHD har svårigheter i samspelet med andra. De kan ha svårt att finna meningsfulla fritidsaktiviteter.
  • Det är mycket vanligt att barn och ungdomar med ADHD är ängsliga, osäkra och saknar tilltro till sin förmåga. Många misslyckanden ökar risken för uppgivenhet, oro och depression.”

Källa: Socialstyrelsen. På Socialstyrelsen webbsajt kan man också ladda ned information i pdf-format, dels en sammanfattande kunskapsöversikt (direktlänk) eller en bok om ADHD hos barn och vuxna (direktlänk), och det går även att lyssna till informationen.

Information från Uppsala landsting:

”Personer med ADHD

  • behöver en väl strukturerad vardag präglad av tydlighet, förutsägbarhet och åskådlighet.
  • I umgänget är det viktigt att uttrycka sig kortfattat, enkelt, entydigt och konkret, att inte moralisera och att ge tät och påtaglig feedback.
  • Klart uttryckta förväntningar, gränser och konsekvenser underlättar.
  • Typiska problemsituationer kan många gånger undvikas om man är tillräckligt förutseende.
  • Hänsyn behöver tas till den bristande uthålligheten och beroendet av motivation.
  • Samband och sammanhang kan behöva förklaras och åskådliggöras.
  • Krav och förväntningar behöver anpassas och miljön tillrättaläggas så att man undviker ständig stress och överbelastning.
  • Vägar förbi svårigheter och kompensatoriska förmågor behöver uppmuntras och utvecklas.
  • Tekniska hjälpmedel som handdator, bandspelare och minneshjälpmedel kan underlätta.”

”Det finns idag mycket kunskap om verkningsfulla pedagogiska metoder för barn med adhd men den är ännu inte tillräckligt spridd bland lärare. Också här kommer mycket av kunskapen från USA och övriga Nordamerika och bygger på beteendeterapeutiska principer. Ofta behöver barnet också särskilda specialpedagogiska eller andra elevvårdande insatser. Ett personligt vuxenstöd i form av en assistent är nödvändigt för vissa barn. Vissa kan också ha behov av undervisning i liten grupp.”

Källa: Diagnostik, stöd och behandling vid ADHD, Landstinget i Uppsala län

Ur Socialstyrelsens ”Om ADHD hos barn och vuxna” (enligt ovan) har jag hämtat avsnittet som handlar om adhd-elever i skolan:

För många barn med ADHD blir problematiken särskilt tydlig i skolan (Gillberg, 1996; Kadesjö, 2001a). Den yttrar sig som koncentrationssvårigheter med inverkan på barnets inlärning, andra beteendeproblem som stör undervisningssituationen, svårigheter i relation till kamrater och specifika inlärningssvårigheter. En skolmiljö som inte anpassats till barnets förutsättningar kan vara en allvarlig riskfaktor för förstärkt problematik.
En lägsta ambitionsnivån för skolans förhållningssätt till barn med
ADHD är att förhindra att onda cirklar uppstår, och se till att barnet
åtminstone inte far mer illa än nödvändigt av många misslyckanden. En
sådan pedagogik, som kan vara nog så krävande, syftar i första hand till att
hjälpa barnet förbi sina största svårigheter.

En högre ambitionsnivå innebär att man utvecklar ett arbetssätt ihop
med barnet som gör att barnet blir bättre på att lära och att kontrollera sina
beteendeproblem. Detta gör man genom att hjälpa barnet hantera sina
grundläggande svårigheter.
Onda cirklar med dåligt självförtroende och ineffektiv inlärningsstil är ofta typiska för barn med ADHD. För att kunna bryta detta mönster krävs att barnet får en konkret upplevelse av framgång genom eget självständigt arbete. Om man kan uppnå det, kan barnet få bekräftelse på att det kan påverka sin inlärning och att det kan lita till sin egen förmåga. Detta förutsätter dock att kraven ställs utifrån barnets egen förmåga, och att dess prestationer bedöms i relation till denna förmåga.
Läraren kan behöva strukturera det som barnet ska lära sig, genom att t.ex. specificera delmål
som är överblickbara och möjliga för barnet att klara och för läraren att berömma. Förödmjukande misslyckanden inför kamrater, liksom värderande omdömen och offentlig kritik, måste på alla sätt undvikas.
Några basala faktorer bör vara uppfyllda för en välfungerande skolsituation för barn med ADHD (se Barkley, 1998a; Kadesjö, 2001a; Levine, 1994).
Läraren kan behöva hjälp att bli medveten om sitt förhållningssätt till barnet, så att inte irritation och negativt bemötande dominerar. Barnen behöver en väl strukturerad skoldag som de har lätt att överblicka, med möjlighet att förutse vad som skall hända. Regler och instruktioner som barnet har svårt att hålla i huvudet och efterleva bör tydliggöras med signaler eller nedskrivna minneslappar. Kortsystem där uppgifter stegvis presenteras kan vara ett sätt att konkretisera uppgifterna. Det här är barn som genomgående behöver snabb, tät och tydlig återkoppling och handling, i stället för tjat. Miljön i klassrummet måste granskas och barnets placering i rummet tänkas över.
Placering i liten grupp ses många gånger som en lösning på skolsituationen för barn med svår ADHD-problematik. Den lilla gruppen ger färre störningsmoment, liksom att barnet inte stör andra. Den lilla gruppen möjliggör dessutom en individuell planering av den pedagogiska situationen, med en anpassning till barnets förutsättningar och därmed bättre möjligheter för barnet att uppleva framgång. Under sådana förhållanden finns också möjlighet till mer specifik träning (se nedan).
Men den lilla gruppen har också nackdelar. Barn med likartade problem påverkar varandra negativt, och de kommer att sakna ”vanliga” barn som förebilder. Det kan också finnas en risk för en alltför låg ambitionsnivå vad gäller inlärning, eftersom trivsel och kamratrelationer betonas. Den pedagogiska personalen måste därför vara speciellt utbildad för uppgiften. Det har inte gått att finna några utvärderingar om betydelsen av sådana generella insatser eller pedagogiska tillrättalägganden.
Däremot finns det mycket omfattande litteratur om skolbaserade behandlingsinsatser för barn och ungdomar med ADHD, vilka har målsättningen att påverka beteendeproblem i skolan och bristande inlärningsförmåga (Barkley, 1998b).
Flera väl utprövade program används framför allt i Nordamerika och England. Några exempel på sådana program är utformade av DuPaul och Stoner, 1994; Pfiffner, 1996; Swanson, 1992a ochWalker, 1993). DuPaul och Eckert har nyligen gjort en metaanalys av resultatet från 70 skolbaserade interventionsprogram för barn med ADHD (DuPaul och Eckert, 1997). De fann en effektstorlek på 0,60 för en minskning av beteendeproblem vid program som bygger på förstärkningsmetoder (”contingency management procedures”), och en ännu större effekt vid insatser för att öka inlärningsprestationerna. Man sammanfattar att skolprogrammen kan vara mycket effektiva för att påverka beteendeproblem och prestationer i skolan hos barn med ADHD, även om de inte ger ”en normalisering”, och
deras inverkan på barnets beteende i hemmiljö är begränsad.
Det finns också utvärderingar av många skolbaserade program som syftar till att minska utagerande och social problematik hos barn och ungdomar (Behan och Carr, 2000; Brosnan och Carr, 2000; LeMarquad m.fl., 2001).
Gemensamt för programmen är att de utgår från beteendemodifierande teknik som lärare lär sig och använder i samvaron med barn i sin grupp. Fokus för insatserna är barnets beteende i klassrummet, kamratrelationer och inlärning.
Grundförutsättningen för framgång är att det finns väldokumenterade program med detaljerade manualer (Wilson, 1996) så att de kan användas utanför det initiala forskningsprojektet (DuPaul och Eckert, 1997). Men först måste en rad basala organisatoriska förutsättningar finnas (bland annat sådana som beskrivits ovan) utan vilka framgång är omöjlig. Framför allt måste det finnas lärare som är villiga och har tid att arbeta med denna omfattande process (Tingstrom, 1994). Det är förstås omöjligt att klara detta om man är ensam lärare för en klass med 30 elever. Men desto större är möjligheten för lärare i små grupper. Lärarens attityd till och
kunskap om ADHD – dess natur, förlopp och orsak – är kritisk för framgång (Welsh m.fl., 1997). Insatserna skall dessutom ske i de miljöer där problemen uppträder, eftersomde har begränsad spridningseffekt (Bloomquist m.fl., 1991).
Samarbetet mellan hem och skola, och en någorlunda gemensam uppfattning om barnet och dess sätt att fungera, är viktiga faktorer för framgång. Det kräver regelbundna träffar mellan skolpersonal och föräldrar. Många program involverar föräldrarna i sitt upplägg (se t.ex. Burcham m.fl., 1993) för att lära dem samma tekniker som skolans personal använder. Rapportkort för daglig information mellan hem och skola är en vanlig metodik (Kelley, 1990).
Comments
5 Responses to “Om: ADHD”
  1. La vie et moi skriver:

    Hej!
    Jag hittade nyss hit från Skrivarmamma. För tillfället intresserar adhd mig mycket – jag hade nämligen aldrig kunnat tro att jag själv hade det! Min blogg har mer och mer kretsat kring adhd och en sak som upprör mig är att så få av oss lärare vet vilka konsekvenser oupptäckt adhd kan få. Kul att du intresserar dig för det!

  2. Morrica skriver:

    En rätt bra sak att hålla i minnet är att elever med ADHD ofta är rätt intelligenta, och ofta stökar i skolan helt enkelt för att de är understimulerade. Utmana dem, ge dem något att bita i och låt dem då och då få briljera med sin intellektuella kapacitet, utan att ständigt dominera gruppen – det växer de av!

  3. metabolism skriver:

    Ibland undrar jag om elevers diagnoser vore så särskilt ”intressanta” om lärare hade mer tid, dvs mindre grupper att undervisa ..?
    Och om en elev kan agera som om hen hade en diagnos bara för att det är ”en naturlig reaktion” på att inte bli sedd tillräckligt …

    Nattsvart kommentar, tror det är dags att sova nu!

  4. La vie et moi skriver:

    Jag är väldigt cynisk efter att vistats i ”verkligheten” ett antal år. Jag tvivlar också på att mindre grupper ökar vissa lärares intresse. Jag tror också att många elever mår väldigt dåligt för att de inte blir sedda. ”Kan man inte få uppmärksamhet för något bra, får man det ofta genom att göra något dålig.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: