Bloggande elever – hur hantera?

Bloggaren Alex Schulman sa i TV-programmet Babel att han tyckte att det var bra med bloggar, eftersom det får fler människor att skriva. Om jag inte minns fel så san han något om att det var alla svensklärares dröm att folk faktiskt tycker att det är kul att skriva. Men det kan ha varit en efterkonstruktion från min sida.

Många av mina elever bloggar. De vill att alla ska läsa dem. Så jag har gjort det och blir lite chockerad över hur, inte bara hur personliga de är, utan hur privata de är. Det är fulla förärldrar hit, jag mår dåligt dit, min flickvän är elak hit, och varför låter jag folk trampa på mig dit. De är helt öppna med sitt bloggande och är, när man frågar dem, fullt medvetna om att nästan alla i hela världen kan läsa det de skriver. Visserligen kan man fråga sig om de verkligen har förstått vidden av det hela. Ibland när jag läser om vad de gör och känner så tänker jag ”men lilla vän, så där kan du inte hålla på”, och jag blir ledsen för deras skull, eller orolig. De skriver ju mest om negativa saker.

Det gör mig glad att de skriver, och jag tror att deras bloggande är bra både för deras språk och deras tänkande. Men från min position som lärare undrar jag ibland: Vad sjutton ska jag göra med all information?

Även om de är totalt öppna med sitt bloggande så känns det som att jag snokar i deras privatliv. Det beror på att i min värld skriver man sådant som de skriver i sin privata dagbok. Inte i sin privata (totalt öppna och för alla tillgängliga) blogg. Efter att ha läst inlägg om hur ledsna de är och hur dåligt de mår så ska jag möta dem i skolan. Då har jag valet att ta upp det jag läst, eller att låta det vara. Och det är här det blir svårt.

När elever lämnar ut sig så där på sina bloggar, för det tycker jag att de gör, så undrar jag om det är för att de inte vet något annat. Det är så de växt upp, i ett samhällsklimat där man är öppen med allt. Det känns så mossigt att skylla på dokusåpor, och jag tror heller inte att de är roten till allt ont. Men någonstans har de fått för sig att man kan bli någon genom att blotta sitt inre. Men jag tänker också, speciellt när de lånar min dator och lägger till sina bloggar som favoriter, att det inte bara handlar om att blotta sig. Det kan ju vara så att de gör det i förtroende. Ett märkligt sådant, kan tyckas, eftersom det inte är samma sak att prata i enrum eller att viska i någons öra som att skriva/skrika ut det för hela världen. Men det kan ju höra ihop med att det faktiskt är svårt att föreställa sig att hela världen kan läsa. Det vet jag ju sälv, när folk har sagt att de läst här på bloggen. Det är först då man inser att en blogg inte är samma sak som ett block.
Så: om det nu är så att de har förtroende för mig så måste jag ju göra något av det.

En kollega och jag bestämde oss för att ta elevbloggspaus. Inte läsa deras bloggar alls. Det var så skönt. För då kunde man fråga dem hur läget är utan att behöva låtsas att man inte visste vad som hänt dem i helgen. Nu var frågan helt öppen. Och jag fick försöka tolka deras svar och kroppsspråk. På något sätt så tycker att jag lär mig mer om dem genom att göra det.

Annonser
Comments
4 Responses to “Bloggande elever – hur hantera?”
  1. Morrica skriver:

    Jag väljer att hantera det jag läser på elevers bloggar ungefär som det man ibland råkar höra i matsalskön eller på morgonbussen – som något både jag och eleven vet att jag vet men som det är upp till eleven att ta upp.

  2. Lina skriver:

    Men är det inte det eleven gjort genom att ge sin lärare en adress och sen berätta saker där? Tagit upp det alltså.

    Skrivande i all ära, men jag vill (möjligen lite djärvt) påstå att det inte per automatik är utvecklande. För utveckling krävs också en god responsmiljö och den trygghet i självet som är nödvändig för att man ska kunna ha distans till sin text. Skrivande gemenskaper kan vara minst lika destruktiva som andra sammanhang där man går ner sig och trampar runt i samma gegga i evighet.

    En bra sak med elevbloggande kan jag tycka är att det avdramatiserar skrivandet som sådant.

  3. Morrica skriver:

    Det är långt ifrån säkert, enligt min erfarenhet är det ibland så att eleven gett läraren adressen för ett speciellt inlägg, eller en speciell period, och ibland för att glimta lite på dörren till sitt privata jag. Mer sällan för att visa upp sin skrivförmåga.

    Som du skriver, det handlar mer om en gemenskap och en umgängeskultur dit man som lärare blivit inbjuden och där man förväntas ta seden dit man kommer. Därmed inte sagt att seden på något vis är tydligt deklarerad i alla sammanhang, man får ofta finna sig fram och trampa på en del minor innan man hittar rätt.

  4. Monica skriver:

    Ett annat dilemma, om man nu kan kalla det så, är ju att jag i min betygsättning måste ta hänsyn till allt eleverna visar upp. Hur fasiken ger man respons på en blogg som är väldigt privat?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: