Jag hade behövt några poäng i hur att räcka till

Jag vet inte hur man gör. Hur man gör när man ska räcka till för 125 elever. Se dem. Varenda en. Tala med dem öga mot öga. Stödja det som behöver stödjas, och uppmuntra det som behöver uppmuntras.

Jag vet inte hur man gör. För att hålla alla händelser och relationer och lektionsinnehåll i huvudet. Allt på en och samma gång och inte missa något.

Jag vet inte hur man gör för att vända in och ut på sig och både ha lektionerna planerade (utvärderade är inte ens att tänka på! Farväl kära reflektion, min egen lilla specialkompetens!)  och elevrelationerna uppdaterade och konflikterna mellan eleverna lösta. På en och samma dag.

Jag gör mitt bästa, och mer kan jag inte, men det är utarmande att aldrig riktigt räcka till. Att säga till eleven som dröjt sig kvar att nu måste jag springa iväg för nu väntas jag på annat håll. Och att vi ses i morgon eller nästa vecka.

Jag försöker hålla reda på allt, men nej, jag glömmer och glömmer. Och det är inte alltid hela världen, men ibland tar de små illa upp att jag glömt just det där. Det som gällde dem.

Jag har missat saker jag inte borde ha missat, saker jag borde ha sett. Mitt förnuft säger att det är inte konstigt. Men känslan säger annat. Klockan tre på morgonen känns det allra mest.

Det blev dystert det här. Kanske för dystert, det är tröttheten som talar också. En annan dag skulle det kunna låta mycket gladare. Men detta är dagens lägesrapport.

Annonser
Comments
8 Responses to “Jag hade behövt några poäng i hur att räcka till”
  1. Morrica skriver:

    Kom ihåg att du är en människa. Bara en. Försök inte hinna allt, då hinner du ingenting, andas emellanåt och så lek med eleverna då och då, skit i att vara superseriösa läraren nån gång emellanåt och gör något riktigt fnissigt. Det är väl investerade minuter, jag lovar dig!

  2. Marie skriver:

    Vet du…om jag får ge ett litet råd trots att jag ännu inte är klar med min utbildning, men jag har ju erfarenhet av att ha haft MYCKET känsliga tonåringar i min närhet. Många gånger räcker det med att man som vuxen är närvarande och denna närvaro behöver inte vara så märkvärdig. En stressad vuxen flackar ofta med blicken lite för snabbt och det kan räcka för att känsliga barn och ungdomar inte ska känna sig sedda. Var stadig och utforskande i blicken när du talar med dina elevr…ger du dessa korta men genuina sekunder av dig själv gör det inte så mycket om du måste rusa iväg eller har glömt något. Du kommer att lämna kvar en känsla av att vara sedd och denna känsla kan dessa känsliga elever leva på hela dagen….och jag är säker på min ska…

    Jag vet inte hur många gånger jag tänkte när tjejerna var i sina värsta tonår: Om bara lärarna visste hur lite det skulle behövas för att ungdomarna ska trivas lite bättre och känna sig bättre till mods när de är i skolan…men det var många som inte visste det. Ett glatt hej , en utforskande och stadig blick, ett vänligt hur är det eller en lätt klapp på axeln alternativt en vänlig dunk i ryggen kan verkligen göra underverk och allt detta tar i stort sett ingen tid alls från arbetet. Det har bara en sak gemensamt…eleverna känner sig sedda och välkomna…

    Jag vet inte hur många gånger jag sett lärare som varit så stressade att de flackat lite för fort med blicken så att man upplever att de inte ser någon individ alls, det ser bara gruppen. De proffsigaste lärarna/retorikerna kan ju till och med få en hel aula att känna sig sedda trots att de står på en scen där de mer eller mindre bländas av strålkastare så att det kan vara svårt att ens se publiken…

    Oj, det blev långt och förmanande, så var inte min tanke. Det var mer ämnat som ett tips från en mamma med erfarenhet av att SE sin omgivning 😉

    • metabolism skriver:

      Kloka ord! Att SE är det viktigaste av allt, och det var en viktig påminnelse. När jag stressar för att hinna då blir SEENDET lidande. I går hade jag en kanondag – 5 lektioner på raken och de var inte så väl genomtänkta och didaktiska som de borde ha varit, och jag sprang mellan lektionerna och sprang en och två ggr till för att hämta det jag glömt, men jag var där i stunden hela tiden och kände mig som en riktig människa igen! Och det vi inte hann struntar vi i eller tar igen en annan gång, för det där tramset med att hinna med x antal uppgifter/kapitel per vecka, det kan göra en undervisning urusel!
      Men problemet kvarstår, tiden räcker inte till! En sak är att hantera detta och fortsätta vara en seende vuxen medmänniska. En annan sak är att få tid till att vara den goda pedagog man vill och ska vara! Och bägge sakerna måste man få en chans att hinna med! När det är svårt även för de erfarna och beprövade är det ju inte enkelt precis för de nyexade. En lärares första år skulle nog behövas ses över! I Skottland finns det något slags start-år, har jag för mig. /Janis

  3. Man gör så gott man kan. Och så gör man lite till.

    Marie ovan skriver något viktigt och att det är ju detta med att det viktigaste faktiskt är att vi finns där. Att vi ser. Glömma kan vi alla göra och hinna med allt vi vill/måste göra är omöjligt. Men att se alla. Det måste vi.

    Jag skrev ett inlägg om detta för ett tag sedan: http://nyisvenskaskolan.blogspot.com/2009/02/att-racka-till.html

    När det gäller konflikthantering mellan elever har jag ju tänkt om en hel del. Förut tyckte jag det var en jobbig tidstjuv att lösa konflikter, numera tycker jag så här: http://nyisvenskaskolan.blogspot.com/2009/01/konflikter.html

    Något jag verkligen känner att jag skulle behöva ha mer tid till är reflektion. Där räcker jag inte till.

    • metabolism skriver:

      Tack för länkar och kloka ord! Konflikthanteringen har jag läst om tidigare, jag tror jag länkat också!

      Att räcka till-inlägget tar upp något så viktigt, men som är så svårt som ämneslärare. Jag kan inte tala med all på det sättet på de 40 minuter jag möter dem åt gången, men dina ord påminner mig om att jag kan iaf prata MER på detta sätt, och försöka nå alla på en vecka.

      Det är skönt att ha så kloka människor som kommenterar (det gäller er alla!). När man är mitt i virvelvinden kan man glömma bort det mest väsentliga och behöva bli påmind!
      /Janis

  4. janne skriver:

    Hej. Om man bränner ut sig är man till ännu mindre nytta, men det kan räcka med att man hälsar på sina elever varje gång men träffar dem. En komplimang ibland eller så (speciellt till dem man vet är lite ”nere”)… På min dotters dagis hade personalen varsin lista med alla namnen på. Sedan kryssade man för med en smiley på alla som man sagt eller bemött med positiv respons under veckan. På fredagen såg man vilka man missat. Ett bra tänk faktiskt.
    Men det är inte lätt…
    Jag har nu fyra grupper á 30 elever, vilket gör en frustrerad ibland då man inte hinner se alla i ögonen under veckan. Jag förstår din vånda…

  5. Janis skriver:

    Janne, jag gjorde en sådan där lista, eller 5 olika rättare sagt. Och första veckan gick bra, sen föll det. Ska inte ge upp dock.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: