Det flödar och flyter
Nu när nästan allt kan hittas på nätet och ”Vad som helst! När som helst! Var som helst!” susar som slagord i bakgrunden är det lätt att bli en aning stressad över allt man kan se, höra och uppleva framför skärmarna. Men så kommer lösningen. ”Vi är inte längre beroende av tid” läser jag i artiklar om dagens digitala värld. Jaså inte, tänker jag, då kan jag ju plugga i morgon istället. Allt jag behöver veta finns ju på nätet. Då kan det ligga kvar där och skvalpa tills jag får tummen ur.
Det är någonting med allt det där flödandet och flytandet som inte känns riktigt bra, men jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Ibland kommer jag på mig själv med att tro att jag kan någonting bara för att jag vet var jag kan hitta det.
Förr (läs noga nu barn när tant Monica skriver) när tex. program i radio och på TV bara sändes några gånger gällde det att man planerade, eller spelade in (om man hade kommit ihåg att köpa kassett dvs.) för man hade inte så många chanser på sig. Kan det ha gjort att man skärpte sig under sändningen?
Vetskapen om att man kan ladda ned poddversioner av radioprogram, eller titta på playkanaler, eller spara på hårddisk kanske gör att man tänker ”jaja, jag kan titta sen.” Men tittar man sen?
Isberget lånat från Rghrous, och gubben är nästan gjord på fri hand.
metabolism
Janis
Lina
Monica
metabolism 
Sällan mycket sällan tittar man ‘sen’, och ännu mera sällan ångrar man att man inte gjorde det. Kan det vara så att det är ett slags gammalt tänk i nya sammanhang som gör att det inte känns alldeles bra? Man kanske är rädd, för att använda blomstrande bildspråk, för att man ska missa ett guldkorn eller två när floden brusar förbi så fort och man står där med sin lilla vaskpanna, och så stirrar man sig förtvivlad på floden snarare än att glädjas åt de korn man har i sin panna?
När jag skrev c-uppsats handlade en del av litteraturen om konvergens och divergens. Många medieformer konvergerar, tex. så kan vi se på TV i datorn och i mobilen, vi kan surfa med TV:n osv. Samtidigt gör mångfalden av utbud och former att det sker en divergens. Valfriheten gör tex. att alla inte ser samma program samtidigt, om vi ens väljer att se det eftersom vi har så många kanaler. Istället för en stor gemenskap så bildas många små gemenskaper. Man kan fråga sig om det alltid är så bra. Samtidigt så kan det ju vara bra med många små gemenskaper, eftersom mångfalden och valfriheten gör att vi kan fördjupa oss i saker vi är intresserade av utan att vara beroende av tex. tid eller andra människor. Men det blir ju ett problem om man som jag väljer att inte lära sig det man behöver, utan nöjer sig med att veta var man hittar saker.
Kanske är det det som knorrar… Det här glappet mellan informationen och personen, glappet mellan de olika små gemenskaperna…