Det är nästan så att jag gråter

Inte trodde jag att jag skulle få använda det redan nu , det där ålderdomliga ordet jag skrev om tidigare i dag (se nedan).

Men i ungdomligt fåvitsko har en mig nära besläktad ung man bokat tid hos tatueraren.

www coolopticalillusions dot com

A piece of art to carry with you. For ever. And ever.

.

.

.

Behöver jag säga att jag bävar?

Advertisements
Comments
5 Responses to “Det är nästan så att jag gråter”
  1. Morrica skriver:

    Oroa dig inte, går han till en etablerade tatuerare är de vanligt erfarna, kloka och synnerligen konstnärliga människor. Du kommer att tycka om den, och kom ihåg att så skarp som den är de första dagarna är den inte när skorpan väl fallit av.
    Hälsningar Lydia the tattoed lady

  2. Monica skriver:

    Om tatueraren är bra eller inte spelar mindre roll än ungdomars ombytlighet och omognad. Om jag hade tatuerat mig när jag var 18 år hade jag valt att ha rymdmonstret ur Alien-filmerna på ena vaden. Hu!
    En vän till mig har en stor tribaltatuering som hon ångrar, men som var the shit när hon skaffade den. Det borde nog vara 30-årsgräns på tatueringar…

  3. Janis skriver:

    Om tatueringen inte var så omfattande hade jag kanske kunnat ta det lugnt och förlita mig på att det blir bra. Nu tycker jag bara att 18 är väl tidigt att bestämma sig för att ”göra om en kroppsdel” för resten av livet … Varför kan man inte göra en liten en och känna efter, innan man tar nästa steg? Från noll till 100 på tre (plågsamma?) timmar – och utan den där omtalade frontallobsfunktionen … ”Forever” är ett ord lätt att uttala och tro på när man är 18, svårare att leva med …

  4. Morrica skriver:

    Tatueringen kommer alltid att berätta något om den han är idag, även om motivet inte är vad han väljer när han gör sin trettioårstatuering. Tatueringar blir som en slags dagbok, ofta väldigt symboliska på många sätt och när man ser på dem, eller någon frågar en om just den tatueringen, så minns man den man var då.

    Går den vid behov att täcka med vanliga kläder? Det är skillnaden på en praktisk tatuering och en opraktisk.

    • metabolism skriver:

      Ja, det tar jag till mig som tröst – en dagboksanteckning som ett minne av vem han var vid 18 … för tatuera sig ska han, och jag måste respektera vad han gör. Inte minst för att det är så många dumma saker han INTE gör, verkligt dumma grejer som många tonåringar gör. Och fin kommer han att bli, han är fin hur han än pyntar sig, han är underbar rakt igenom! Jag hoppas bara fördomsfulla människor ser förbi tatueringarna … och ja, långärmat täcker! Han är så hänsynsfull så han respekterar att vi absolut inte vill se en tatuering på halsen. Ett givande och tagande. Och han har lovat att aldrig, framledes, komma och fråga hur 17 vi kunde ”låta” honom göra vad han nu ska göra. 😉
      /Janis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: