Kanske dags att ta sig i skräck-kragen…
Mitt förhållande till skräckgenren har varit ett slags icke-förhållande. Det har varit nödvändigt eftersom jag på något underligt sätt ”tror” på det jag ser. Därför blir det svårt för mig med splatter och motorsågar. För några år sedan såg jag den japanska The grudge på bio för att jag inte vågade säga till min kompis att jag är rädd för skräck.
Det är liksom inget kul att behöva se vissa saker. Men därigenom går jag miste om det terapeutiska drag som finns i all skräck. Kanske skulle jag klara av det om jag gick bakvägen, dvs. läste avhandlingar och teori. Det kallas intellektualisering och är en typ av psykologiskt försvar (i klass med tex. projicering), men vad ska man göra när bilderna är äckliga?
Det gick bra att läsa Frankenstein, för den är ju rätt harmlös, likaså och andra böcker där man liksom döljer det som är läskigt. Jag är nog mer en terrortyp än en horrortyp.
Nu verkar det som att skräcken är inne igen, och då kanske det är dags att jag skärper mig lite. I över ett år har jag varit sugen på att läsa Mattias Fyhrs avhandling De mörka labyrinterna och i höst kommer Skräckministeriet på SVT.
metabolism
Janis
Lina
Monica
Och så finns Eskapix…skräck och annan subversiv kultur i digest-size;-)