Människans bästa vän

DSC00354Alltiallon skriver om sorgen efter sin hund, en sorg som många av oss känner igen oss i. Det är en djup sorg. 

Det finns de som inte förstår sorgen efter en fyrbent kamrat. Som inte tycker att man kan sörja ett djur så som man sörjer en människa som gått bort. Jag har upplevt bägge sorgerna, och tycker det är fel att säga att den ena sorgen är mer på riktigt, eller den andra mindre ”värd”. När någon som stått en nära inte lever längre – då sörjer man.

Min första hund följde mig från barndom till vuxenliv, hon var min syster. En livsledsagare från 10 års ålder och tolv år framåt till vuxenliv. Min andra hund var mitt första ”barn”, och det första levande liv jag hade ansvar för. Det var honom vi matade med köttfärs och äggulor när han var bebis, det var för hans skull vi skruvade av benen på sängen så att han kunde hoppa upp och ner från sängen (jo!). Det var han och jag som var barnlediga och ”vallade” familjens förstfödde i skogen. Det var tack vare ”storebrorsan” som ”lillbrorsan” var en baddare på att gå i skogen, över rötter och grenar, redan när han var ett år – kanske han sjusärdeles balanssinne hör ihop med hans många tidiga skogspromenader. ”Titti” kallade han brorsan, som egentligen hette Oggi, men Oggi tog alls inte illa upp. Inte ens när lillebror drog i pälsen, han tittade bara lite plågat på oss: ”Kan nån hjälpa mig här?” och väntade tålmodigt tills vi lossat på två små hårda nävar.

De stod mig nära och följde mig åt varje dag, mina hundar. Min ”bebis” följde mig till och med till jobbet, vi levde dygnet runt med varandra. Vaknade tillsammans, sov tillsammans och levde alla timmar däremellan tillsammans. Känslomässigt är det få människor man kommer lika nära som sin hund. Och aldrig finns det någon lika lojal, som tycker man är världens bästa, som blir överlycklig bara av att se en. Och som håller med en om allt! Och tröstar så bra! Helt ordlöst. Det är något hundar är bra på, att trösta – de vet att ord inte hjälper så värst mycket, bara att vara nära.

Det är det som gör sorgen om möjligt än större. Att ens bästa vän och tröstare inte finns där för att trösta.

Comments
2 Responses to “Människans bästa vän”
  1. Alltiallon skriver:

    Ja…du förstod vad jag menade….

  2. Stråhatt skriver:

    Ja, det är så,…man älskar dem så mycket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: