Profiklasser och bollsportsmetaforer

Varför skriva om något som någon annan redan skrivit så bra om? Hänvisar därför till Christermagister och Morrica som diskuterar profilklasser. De har olika åsikter, vilket också är ett skäl för mig att citera dem i stället för att skriva själv – för jag håller med dem bägge två på en gång. Det är verkligen inte en lätt fråga!

Måste jag ändå välja, så ser jag det väl ändå så att det är nackdelarna som överväger. Och jag tror att i en skola där den individualiserade undervisningen verkligen fungerade fullt ut så hade vi inte  behövt ha den här debatten.

Tänker också på att det är svårt det där, med begåvning. I en idrottsprofilklass är det kanske lätt att avgöra om eleven har talang för att räknas in bland de utvalda eller inte.  Den mindre begåvade på det fältet tillför kanske inte så mycket till det gemensamma idrottsutövandet och -utvecklandet. Och om alla i en klass har en slags särskild mattebegåvning, så tillför det förstås undervisningen i specialämnet något. Men i de andra ämnena, då? En mattebegåvning behöver kanske möta en humanist i samtalet om en litterär text? En särbegåvning  behöver kanske höra något ur en helt annan synvinkel? Vi är inte bara olika begåvade, vi har också alla förmågan att tillföra andra något, något annat. Oavsett vår specialbegåvning på en skala. Jösses, en gammal lärd litteraturvetare kan ju få en ny och intressant tolkning av Strindberg från en tonårskille på bygg!

För att återgå till idrotten: även där handlar det egentligen inte om EN slags talang,  inom t.ex. bollsporten behövs olika slags talanger; teknik, taktiskt kunnande, målsinne, kämpaglöd etc. Jag kan inte riktigt följa min egen tankegång här  (ingen särbegåvning här inte!) –  men säger inte det också något om hur olika slags begåvningar tillför något på det gemensamma specialiserade kunskapsfältet?

Advertisements
Comments
6 Responses to “Profiklasser och bollsportsmetaforer”
  1. christermagister skriver:

    Jag håller också med oss båda på en gång! 😉

    Jag måste bara tillägga att tiden för urvalet är avgörande för min del. Som du skriver är det lättare att avgöra om en elev har talang för att räknas bland de utvalda inom idrotten (eller är det egentligen ett intresse? Och håller det i så fall pall under den intensiva fokuseringen i profilklassen?), men framförallt; vad är det som säger att de som är”talanger” i tioårsåldern är de enda som är värda specialiserad undervisning senare i livet? Kan man inte utveckla en talang i tonåren? Vad händer då? Ligger man ohjälpligt efter och är utestängd från högre studier? Jag är rädd för det…

  2. Janis skriver:

    Mycket viktigt det du säger! Tiden för urvalet är avgörande! Om jag fortsätter med att jämföra med sporten så är den tidiga gallring som görs förödande för många individer och för sporten i helhet. 10-åriga ”katastrofer” på plan kan vara meste målgörare när de är 16, om de inte gallrats ut dessförinnan vill säga! Och intensiteten i profilklasserna, ja! Har själv en son som valde elitidrottsprofil – och tröttnade TOTALT! Inte pga av uteblivna ”segrar”, utan på att leva idrott, idrott, idrott hela veckan lång!

    Nu höll jag med dig en gång till, och det två gånger! 🙂

  3. Morrica skriver:

    Vi är tillbaka vid en av mina käpphästar (hälsa fint, Flexi): flexibilitet. Det måste finnas möjligheter för elever att byta skola, att byta till profilerad skola eller till icke profilerad skola, fram och tillbaka i mån av förkunskaper och plats. Det måste också finnas möjlighet för elever i de icke profilerade skolorna att utvecklas, liksom för eleverna i de profilerade skolorna att utveckla även andra talanger än just den som profileras.

    Tiden för urvalet är viktig, men jag vill höja ett varnande finger för att göra barnen mindre än vad de är. En tioåring är inget hjälplöst litet knyte, det är en ung människa på väg in i förpuberteten med långa steg. Att underskatta deras förmåga gör lika stor skada som att överskatta den.

  4. Janis skriver:

    Morrica: Ja, flexibilitet är en god sak, men i själva tanken om individualisering ligger ju just flexibiliteten.
    Att flytta fram och tillbaka mellan skolor, ja, det ska väl finnas rimliga möjligheter, om eleven så vill/behöver – men det får inte riskera att bli en karusell, det gynnar ingen. Samtidigt är är väl också stabiliteten, att tillhöra en skola/klass/grupp något som står för trygghet, vilket är viktigt för kunskapsutvecklandet. Fram- och tillbaka-flyttande tror jag inte är den bästa skolgången, kontinuitet behöver både eleven, och den planerande läraren och skolan.
    Jag tror inte ett varnande pekfinger behöver höjas, jag har inte uppfattat några tendenser att underskatta/överbeskydda eleverna i diskussionen runt profilklasser, men kanske har jag missat det. Självklart kan 10-åringar vara mycket kompetenta barn, och självklart ska deras förmåga tillåtas utvecklas även om den ligger högt över ”det normala”. Ingen elev ska behöva sitta av tiden i skolan, vare sig det är för att de inte kan eller för att de är understimulerade. Men eftersom en fullt ut individualiserad skola förefaller svår att uppfylla, främst av ekonomiska orsaker, så kanske profilklasser är det mest pragmatiska – det som enklast och billigast att införa. På vissa skolor, märk väl, det kommer ju knappast bli att denna möjlighet erbjuds alla elever, runt om i hela landet. Ännu en anledning till att satsa mer på individualiseringen, på fler specialpedagoger och vidareutbildning av lärare i att individualisera sin utbildning. Och resurser så klasserna inte är för stora.
    Flexibiliteten kanske inte behöver bestå i profilklasser, utan i en flexiblare organisation av undervisningen, en mindre stelbent timplansindelning av ämnen och lektionspass, med mindre helklassundervisning etc.

  5. Jman skriver:

    Att vara förälder till ett särbegåvat barn kan vara riktigt frustrerande. Jag skulle själv vilja se det nästan ur ett neuropsykiatriskt perspektiv. Detta trots att jag är skarpt kritisk till den debatt som förts av medicinarna. Särbegåvning skulle nämligen kunna ses som en speedad hjärnfunktion där man snappar upp mycket mer än andra, och man gör associationer mycket snabbare och mycket mer ”olinjärt”. Det är då lätt att inse att en traditionell skolsyn med mycket repetition (läs läxor) och strikta timplaner är oerhört frustrerande.
    Det är här som diskussionen om profilklasser spårar ur för den bygger på en pedagogik som inte alls är nyskapande, utan bara innebär mer av samma vara. Detta kommer ur en grundsyn på skolan att den är till för samhället och inte barnen. Detta blir extremt tydligt för de särbegåvade barnen som man ”skall ta vara på för samhällets skull” eller ”vi har inte råd att missa dem”.
    Profilklasser är inte optimalt. Så länge vi inte radikalt tänker om skolan och gör den mer flexibel, tror jag mer på att man hoppar över årskurser i ett eller flera ämnen. Jag är trött på att höra hur min som inte kan få hoppa ett år eller två eftersom han inte är ”socialt mogen”. Men han umgås helst med de äldre eleverna vilket är uppenbart för alla.
    Tack vare en stödjande lärare på den internationella skola (vi är utlandssvenskar) han går på, gjorde vi ett WISC-IV test som har hjälpt oss att synliggöra hans situation för andra lärare. Det borde vara lika naturligt att testa för begåvning som för andra bokstavsdiagnoser. Det skulle höja medvetenheten om vad ”särbegåvning” eller ”giftedness” faktiskt är i skolan (särbegåvning är också vanligare än funktionshinder).

  6. metabolism skriver:

    Jman: Ja, ju mer jag tänker så tänker jag att det är den traditionella skolans strikta timplaner som antagligen är vad som stoppar nyskapandet! Inte så lätt att vara flexibel om man är ämneslärare och styrd av att träffa eleverna en timme måndag fm och en timme tors em…
    Intressant det du skriver om att ”diskussionen om profilklasser spårar ur för den bygger på en pedagogik som inte alls är nyskapande, utan bara innebär mer av samma vara”.
    Medvetenheten om särbegåvning borde absolut höjas! under min 5 år långa utbildning har den då egentligen aldrig nämnts (annat än som inkluderad i talet om den individualiserade undervisningen – den som vi egentligen aldrig getts särskilt många redskap att utforma!).
    Som så ofta gäller det att man har ”rätt” lärare, en som förstår och stödjer, och det är ett lotteri! Mer information och fler specialpedagoger skulle göra skolan mer likvärdig för alla – ”särbegåvade”, ”bokstavsbarn” eller alla som bara inte trivs i konformiteten. Speciellt tills vi har en ny flexiblare, kreativare skola!
    /Janis

    /Janis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: