SkolKRIS på RIKTIGT IV

Jag skulle bara ta en kort lunchpaus från studier och platsansökningar, men fastnar i skolkrisen –  det blir ännu ett inlägg på samma tema i dag:

Det är ett resursslöseri att säga upp lärare, skriver Lärarförbundets Eva-Lis Sirén i sin krönika på Lärarförbundets hemsida. Hon påminner om att de många nedskärningarna i skolan under 90-talet har haft stor betydelse för dagens brister i skolan, och om vad de samhällsekonomiska konskevenserna kan röra sig om när man sparar på skolan.

Det kan handla om kostnader för att barnen får sämre resultat, blir mer otrygga och om kostnader för det som händer när det inte finns tillräckligt många lärare och andra vuxna som ser, exempelvis klotter, mobbing och skadegörelse. Arbetsmiljön för de som är kvar blir än mer pressad. Det är inte otänkbart att det leder till sjukskrivningar och andra hälsoproblem. Allt detta sammantaget kostar samhället enorma summor.

Ett slöseri på resurser att inte låta lärare arbeta, ett resursslöseri med barnen som är vår framtid. Det är också ett resursslöseri att utbilda nya lärare som inte ges möjlighet att arbeta som lärare, tycker jag som ser fram emot min examensdag med blandade känslor. 

Finanskrisen är bara några månader gammal, men redan är pengarna slut, meddelar statsministern. Förra årets 135 miljarder i överskott har vänts till ett underskott på 135 miljarder i år, skriver Lena Mellin i Ab i dag. Höstens förhandlingar om statsbudgeten kommer att gå ”blixtsnabbt”, meddelar Reinfeldt ”med någon slags galghumor”. Eftersom ”utrymmet är noll”, ”pengarna är slut”. Lena Mellin uttrycker sig otydligt; jag förstår inte om hon talar budget eller den faktiska mängden pengar i moder Sveas kassakista, och jag hade önskat något annat än ett konstaterande av vad statsministern säger – problematisera det sagda tycker jag vore en bra sak av en politisk kommentator att göra.

Så nu alla statsvetare, nu får ni hjälpa mig: budgetutrymmen är väl ändå inte samma sak som den faktiska pengamängden i landets kassakista? Kassan är väl inte tom för att en lagd budget överskrids? Vad är det som är slut – de faktiska pengarna eller vad? Viljan? Förmågan att räkna långsiktigt och se till de totala samhällskonsekvenserna?

 

Comments
18 Responses to “SkolKRIS på RIKTIGT IV”
  1. Tweedelee skriver:

    Långsiktighet… Det känns bara väldigt sorgligt när verksamheter man har lagt ner mycket jobb på och som uppskattats av många plötsligt försvinner. Att vandra i fjällen kan ge vinster långsiktigt för många men kortsiktigt är det lyx. Tänk att få se barn och ungdomar i andra miljöer än den vanliga, att de får utveckla förmågor och upptäcka att de klarar av saker som de aldrig trott att de kunde. Det är sorgligt.

  2. Janis skriver:

    ”Det här är riktigt sorgligt”, sa också rektorn på skolan i Strängnäs som läggs ner i höst (pga av andra orsaker, finanskrisens konsekvenser har inte ens börjat visa sig, det blir nästa sorg) (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2842469.svd).

    Ska den svenska skolan nu, ist f att vara ”en skola i kris” som den så populistisk kallats en längre tid, bli en skola i sorg? Ja, det är tungt, det är sorgligt. Många kommer väl ändå klara det på något sätt, tack vare alla hängivna lärare – men till vilka kostnader? Jag HOPPAS många ändå kommer klara det bra, men det är på en skola som ännu inte hämtat sig från 90-talets nedskärningar som det ska sparas, så man undrar. Nu beror det mycket på i vilken kommun man bor, och hur kloka politiker där finns, hur illa det blir.

  3. Jonas Vlachos skriver:

    Neddragningarna i exempelvis Stockholm började ett bra tag innan kommunerna började få ekonomiska problem. Det tyder på att en betydande (?) del beror på minskat elevantal, snarare än budgetproblem.

    En fråga som då måste ställas är dock om vi verkligen ska ha fler lärare per elev när barnkullarna är små än när de är stora? LR föreslår utökad användning av halvklasser under perioder av vikande elevunderlag. Rimligen borde det föra med sig ökad anvädning av helklasser när det finns många elever i systemet. Alltså blir barnens utbildningskvalitet beroende av hur många som räkar födas samma år som de själva.

    Är det rimligt?

    • Janis skriver:

      Vad neddragningarna beror på är egentligen ointressant – finanskriser, mindre barnkullar, minskat elevunderlag beroende på friskolereformen. Det viktiga är att undervisningen inte försämras (ytterligare – vi har ju inte hämtat upp 90-tals-krisens effekter ännu).

      Självklart ska inte barnkullarnas storlek påverka utbildningskvaliteten. Ökad undervisning i halvklasser är ett mål att sträva efter, alltid – inte för att sysselsätta lärare, utan för att det har påtagliga fördelar för kunskapsin-hämtandet.
      Se till exempel Christermagister här, om hur matteresultaten sjönk dramatiskt när halv- blev helklasser
      http://christermagister.wordpress.com/2009/05/04/ballader-om-konsekvenser/
      /Janis

      • Jonas skriver:

        Vi är helt ense om att mindre klasser/halvklasser med största sannolikhet är bättre. Men om barnkullarna minskar så måste ju lärarkåren minskas, annars påverkar barnkullens storlek utbildningskvalieteten. Alltså spelar det extremt stor roll vad neddragningarna beror på. Åtminstone om det är barnens utbildningskvalitet som står i centrum.

  4. Janis skriver:

    Att lärarkåren minskar till följd av minskade barnkullar är en legitim orsak till att minska lärarkåren – OM man tar hänsyn till en lärartäthet som motsvarar en god utbildning (bl a möjlighet till undervisning i halvklasser).
    Om man ser till Lärarförbundets rapport så handlar neddragningarna knappast om en nödvändig minskning av lärarkåren, då den minskade personaltätheten iom 90-talskrisen ännu inte hämtats upp. Jag citerar:

    Lärdomar från 90-talskrisen
    Skolverket utvärderade 2007 det statsbidrag som tillfördes kommunerna för att genomföra personalförstärkningar under åren 2001-2006. Pengarna följde på de kraftfulla nedskärningar som skedde på 90-talet, då andelen elever som inte nådde målen ökade dramatiskt. Under perioden 2001-2006 skulle enligt den ursprungliga planen 17,5 miljarder tillföras skolan. Delar av dessa medel fördes senare över till det generella statsbidraget till kommunerna. Personaltätheten i svensk skola har trots denna omfattande satsning fortfarande inte nått samma nivå som 1992. http://lararforbundet.se/web/ws.nsf/documents/004E1A2E?OpenDocument

    Jag vidhåller att det ändå, egentligen, inte spelar någon roll vad neddragningarna beror – när undervisningen försämras vilket många nu ger uttryck för, och också länge har uttryckt. När vi har en svensk skola som är riktigt, riktigt bra – då kan vi diskutera ”att det spelar roll vad neddragningarna beror på” – men där är vi ännu inte.
    För det är väl inte så att du menar att för att en tidigare generation haft en för låg lärartäthet (som 90-tals-elever) och därmed en sämre undervisningskvalitet (om inte dålig (det är galet att generalisera, att säga att hela den svenska skolans undervisning är på ett sätt) så ändå sämre än den kunnat vara) så ska nästa generation inte ha det bättre pga rättviseskäl?
    Sedan beror ”en riktigt, riktigt bra” skola inte enbart på lärartäthet – men det är en annan och mycket lång och mångfacetterad diskussion.
    /Janis

  5. tråkmagistern skriver:

    Man kan inte kategoriskt påstå att mindre barnkullar alltid är bättre. Är fyra barn bättre än 16? I speciella grupper kanske det måste vara fyra. Annars är 15 en ganska bra grupp, men med rätt regelverk går det bra med 40. (Jag talar nu inte från ett svenskt perspektiv.)

    OM ekonomi: visst är det ett resursslöseri att låta lärare vara arbetslösa. Men så länge ni inte vill arbeta gratis verkar det vara nödvändigt, erbjuder ni gratis undervisning? Läxläsehjälp till att börja med? Tutoring?
    Det saknas inte långsiktighet hos politikerna men nu måste man rätta munnen efter massäcken, d.v.s. kommunerna har inte råd med mera.

    • Janis skriver:

      Självklart är ”mindre barngrupper” inte alltid bättre än större. Underförstått (det är ändå under rubriker ”skolkris” jag skriver) talar jag inte om grupper om 4, utan om de gruppstorlekar som är det vanliga i skolorna. Och 25,28, 30 och 34 elever (de klasstorlekar jag möter, i min verklighet) är ofta alldeles för stora om man vill nå alla (iaf om det alltid undervisas i helklass).

      ”Nödvändigt” och ”saknar inte långsiktighet”, ”rätta mun efter matsäcken” och ”har inte råd” – det är kanske en sanning för dig, men inte för mig. Det finns, även i kristider, pengar i ett samhälle.
      Frågan är vad vi lägger dem på? Är de statliga medlen tillräckliga? Använder kommunerna dem till det de ska? Satsar den enskilda kommunen först och främst på skolan eller lägger de pengar på tex arenor som kunde vänta tills efter krisen? Hur hanterar de enskilda skolorna och de enskilda kommunerna sin ekonomi? Kan skolan göras mer kostnadseffektivt utan att pedagogiken försämras (är det fel saker som kostar i skolan?), eller har skola och (ev) kommun redan i många år trollat med knäna?
      Är skattelättnader för medelklassen och uppåt viktigare än skolan?

  6. Jonas skriver:

    Konstigt att det ses som självklart att den maximala lärartäthet Sverige någonsin haft självklart ses som den optimala. I Sverige har vi idag 8,2 heltidekvivalenta lärartjänster per 100 elever. Det är dels väldigt högt i en internationell jämförelse, dels är det obegripligt för oss icke-lärare. Med tanke på klassernas/gruppernas storlek måste man ställa sig frågan var tusan alla dessa lärare är? Hur används svenska lärare egentligen?

    Men din slutsats är att vi ska anställa fler lärare när kullarna är stora och sedan låta dem ha mindre klasser när kullarna är små. Instämmer med tråkmagistern att en sådan lättsinnig hållning till ekonomiska frågor inte känns särskilt konstruktiv.

    • Janis skriver:

      8,2 heltider per 100 elever, ja , det låter mycket. Förvånansvårt mycket – som om det gick 12 elever på varje lärare. Men så är det ju inte. Så hur svenska lärare används är en mycket bra fråga. Sysslar lärare i andra länder mer med undervisning och mindre med annat (administration etc) än i Sverige?

      ”Obegripligt för oss icke-lärare” är kanske mycket av lärarens arbetssituation – lektionsplaneringen, undervisningen, efterarbetet (utvärderingen, reflektionen, responsen/bedömningen etc) är bara en del av yrket. Se listorna nedan. Det är långa listor, och hög- och lågfrekventa uppgifter blandas – men det viktiga är att de ger en bild av hur mycket annat än pedagogik som upptar pedagogernas arbetstid.

      Min slutsats är inte att lärare med nödvändighet jobbar kvar när barnkullarna minskar, det har jag redan sagt. Självklart är skolan inte till för att skapa arbetstillfällen åt lärare. Jag anser att lärartätheten ska vara så stor så att undervisningen blir den bästa tänkbara – att där det behövs ska undervisning i halvklasser alltid ska vara möjlig, och att detta ”behövs” inte är ett minimikrav.

      Betr. lärares arbetsuppgifter:

      På bloggen Freon ( http://www.freonfilm.com/blog/ ) skrev Fred en gång om allt kringarbete i samband med de nationella proven:

      Jag är snart klar med rättandet av de nationella proven i Engelska. Berget av papper har varit ovanligt högt i år och laviner är inte ovanliga. Nu tar följande procedur vid:

      Fyll i statistik för de nationella proven på särskild blankett
      Lämna en digital kopia på det ena stället
      Lämna en papperskopia på det andra stället
      Ta kopior på hela provet för elever som är födda den 31:e januari, juli, december (Engelska A)
      Ta kopior på resultatdelen för elever som är födda den 31:e mars, maj, augusti, oktober (Engelska A)
      Ta kopior på hela provet för elever som är födda den 25:e januari, mars, maj, juli, september, november (Engelska B)
      Ta kopior på resultatdelen för elever som är födda den 25:e februari, april, juni, augusti, oktober, december (Engelska B)
      Fyll i lärarenkäter (en för EnA, en för EnB)
      Skicka kopior och enkäter till Göteborgs universitet
      Gå in på Statistiska CentralByråns sajt och logga in
      Fyll i all statistik, både för EnA och EnB, en elev i taget (i mitt fall 145 elever)
      Glöm inte att fylla i kurs för varje elev (En tidsbesparande knapp som fyller i samma kurs för alla elever i en klass? Nix!)
      Glöm inte att fylla i vilket ämne de skrev om på Writing-delen (Bläddra igenom alla proven en gång till)
      För Engelska B, glöm inte fylla i vilket slutbetyg de hade på Engelska A (Gå och be och få en utskrift av förra årets betyg – eller gissa.)
      Spara, skriv ut, logga ut
      Lämna en papperskopia på det tredje stället

      Allt detta ska göras i samma veva som man måste koncentrera sig på att sätta rättvisa och likvärdiga slutbetyg. Och alla dessa arbetsuppgifter är pålagda på en lärartjänst utan att handla om undervisning, eller något annat man är utbildad för. Höja lärarnas status? Hur vore det med att först se till att lärare har relevanta arbetsuppgifter som ligger i linje med deras utbildning?

      *

      Kettil Mannheimer på bloggen Dagens skola listar diverse arbetsuppgifter:

      Administrativa/obligatoriska uppgifter som tar fruktansvärt mycket tid (ofta mkt mer än för ca tjugo år sedan):
      – Individuella utvecklingsplaner
      – Kontinuerlig uppföljning av IUP
      – Utvecklingssamtal
      – Bedömning och analys av elevernas prestationer utifrån kriterier (vs poäng och sifferbetyg) något många lärare iofs skiter i utan kvantifierar istället för att de inte hinner.
      – Överklagan av betyg
      – Upprepade ggr motivera och diskutera varje elevs betyg utifrån kriterierna.
      – Noggrann dokumentation av alla elevprestationer, tex portfolio och bedömning prydligt nedskriven systematiskt
      – Göra extrauppgifter till de som ej når målen (dvs privatundervisa de man hade mage att underkänna)
      – Logistikfrågor som tidigare låg på adm. enheter: Fixa salar, lägga scheman för projekt, ringa fem lärare om man ska göra det minsta som bryter schemat.
      – Mejlkorrespondens har inneburit en ökad kontakt med elever, föräldrar (som nu vill ha mer tät och personlig uppdatering) och kollegor. Jättebra men det tar mer tid att svara på 20 föräldramejl i veckan än ett telefonsamtal i månaden.
      – Skriva veckobrev
      – Högre krav på och mindre hjälp med elevvård nu än förr
      – EVK
      – Spontana eller inplanerade möten med elevhälsovården ( i de fall det finns en elevhälsovård – annars får man göra allt själv)
      – Antimobbinginsatser, allt från mer strukturerade till att ta ett rejält snack när något händer.
      – Rastvakt på vissa skolor.
      – Lunchvakt.
      – Produktion av egna läromedel eftersom man inte har råd att köpa
      – Kopiering av desamma
      – Försöka trolla fram cd-skivor och alternativa lösningar åt elever med dokumenterade lässvårigheter
      – Alla dessa möten…om sånt som inte berör undervisningen. APT, konferenser, diskussioner om ekonomi och budget, samarbete över laggränserna, skolans långsiktiga utveckling.
      – Gå och lyssna på välbetald guru som föreläser om något som man inte alltid ser nyttan med när man har fem lektioner att detaljplanera till morgondagen.
      – Marknadsföring av skolan t.ex. göra käcka foldrar
      – Inför öppet hus, öppet hus, efter öppet hus
      – Stå och frysa i en regnig skog på friluftsdagar
      Ja, nog har vi lärare att göra, rektorn, och föga har det med själva undervisningen och planeringen av densamma att göra. Jag har säkert glömt något. Komplettera gärna listan!

      Och Filippa Mannheimer fyller på:

      Glöm inte det där med att administrera åkkort, anmäla till CSN, redovisa elevernas närvaro genom att programmera om den i staplar (ett rent helvete för kännedom), kopiera 32 stapelpappersdiagram åt varje elev (då kan du ge dig 17 på att 15 av dessa blir kajko), göra om 15 stapeldiagram, dela ut dem på nytt, tjafsa vidare med 13 elever som känner sig felaktigt frånvaroregistrerade…
      Och glöm inte det här med att samla in loggböcker varje vecka och tänka ut och skriva en individanpassad kommentar i slutet typ “Jättefint tänkt, Lena”, “Vad roligt du verkar haft det, Bertil!”
      Ordna med inlogg till elevernas datorer. Något av ett ständigt pågående arbete: -Frööööken, jag har glömt bort mitt lösenord!!!”
      Ursäkta att jag låter gnällig, men jag utbildade mig till pedagog! Tror jag det var, tralala.. 🙂

      Läs diskussionen om arbetsuppgifter i sin helhet på http://www.dagensskola.se/kronikor/aemnesoevergripande-arbete-kraever-nya-tankesaett

  7. tråkmagistern skriver:

    ””Nödvändigt” och ”saknar inte långsiktighet”, ”rätta mun efter matsäcken” och ”har inte råd” – det är kanske en sanning för dig, men inte för mig. Det finns, även i kristider, pengar i ett samhälle.”

    Men om du har råd att arbeta gratis – vad är då problemet?

    • Janis skriver:

      Självklart har jag inte råd att arbeta gratis. Självklart för mig är också att det faktum att utsikten till ett lärarjobb inte är den bästa är ett stort problem för mig, och ger mig en oerhörd ångest. Jag tycker din kommentar är väldigt provocerande, och som någon som eventuellt står utan möjlighet att försörja mig och mina barn, tar jag väldigt illa upp av ditt sätt att ”argumentera”.
      Men om vi går ifrån min privata ekonomi som inte hade något med det du citerar att göra utan med landets ekonomi: Det kan väl inte vara så att du inte förstår att den finanspolitik som regeringen för ifrågasätts av fler än mig? Även regeringens eget finanspolitiska råd kritiserar regeringens ovilja till att satsa på nödvändiga offensiva krisprogram, att stimulera den nationella ekonomin genom bl a extra anslag till kommuner och landsting. Enligt Tankesmedjan Bruegel satsar Sverige bara hälften så mycket som som genomsnittet i de viktigaste EU-länderna. Det är ett problem, och det är inte endast jag som anser det, och det är inte mitt enskilda problem (även om det kanske drabbar mig personligen).
      Om du inte ser några problem, so fine, det måste vara skönt att tycka att allt är toppen som det är och inte ska ifrågasättas. Annat än jag, då. Håller du inte med mig, kan du åtminstone visa mig ett minimum av respekt och argumentera på riktigt, och inte på jävelskap.
      Ja, jag är arg, riktigt arg. Och kommer inte lägga ner någon energi på att besvara liknande kommentarer. Jag har nog med ”problem”.

  8. Jonas Vlachos skriver:

    Janis: Även om jag håller med finanspolitiska rådet i denna fråga så är det faktiskt möjligt för kommunerna att höja skatten. Detta är kanske inte makroekonomiskt önskvärt, men det är å andra sidan statens sak att bekymra sig om.

    För det andra har Breugel fel eftersom de inte räknar in att väldigt mycket av stimulansen i Sverige kommer via automatiska stabilisatorer, dvs inte av konkreta beslut. Räknas dessa in (vilket de bör göra) så stimulerar Sverige mest i världen. Dessutom går det inte att komma ifrån att lärare hade blivit uppsagda även i de bästa av tider eftersom elevkullarna minskar.

    Slutligen håller jag med om att lärarna förefaller vara felanvända på många skolor och med 8.2 heltidstjänster (tjänst- och barnlediga är inte inräknade) per 100 elever borde det gå att göra rätt bra saker. Men om vi ska förbättra undervisningen så kanske det är lämpligt att börja där. Det är alldeles för många intressenter som ser lärarnas tid som gratis varför man utan problem kan lägga på ytterligare en xyz-plan.

  9. christermagister skriver:

    Jonas, det här med statistik är bedrägligt och jag är ingen expert, vilket jag antar att du är, så titta gärna närmare på siffrorna som finns här:

    http://www.skolverket.se/sb/d/1639#paragraphAnchor2

    Det jag ser vid en snabb titt är att lärartätheten är väldigt olika i landets kommuner och att den sjunker snabbt i förortskommunerna om man räknar bort modersmålslärarna. Den sjunker ytterligare om man räknar bort SYV-personalen (Botkyrka är nu nere i 6.62 lärare/100 elever). Jag vet inte om t ex skolbibliotekets personal eller kuratorer är medräknade, men kanske finns det ytterligare grupper som ”drar upp” den totala siffran? Jag menar absolut inte att dessa grupper av personal/lärare är överflödiga, men det kan ju till viss del förklara skillnaden i den ”vanliga” lärarens uppfattning om gruppstorlek och vad siffrorna visar. (En annan sak som bidrar till stora grupper trots höga siffror i lärartäthet tror jag är att slöjd och hemkunskap i stort sett alltid bedrivs i halvklass.)

    Sedan är det ju inte bara gruppstorleken som är påfrestande, även om det är det viktigaste. Ämnesspecialiceringen i de högre åldrarna gör ju t ex att dessa lärare ofta har ansvar för långt över 100 elever; visserligen inte samtidigt och i samma klassrum, men de ska ändå lära känna alla dessa elever och bedöma deras kunskaper och färdigheter.

    Så, visst är det viktigt att undersöka hur personalen används. Vissa saker kanske är ofrånkomliga, men då kan man ju redovisa dem separat, och jag tror nog också att det går att effektivisera en hel del. Kanske främst genom att låta lärarna arbeta med eleverna i stället för med pappersarbete som borde vara ett sekreterarjobb.

    • Janis skriver:

      Ja, Christer, att statistik inte säger så värst mycket om verkligheten, det visar sig gång på gång. Viktigt att du tar upp hur många elever en enskild lärare undervisar. Enligt min erfarenhet, 6 klasser, i år 7-9, betyder det närmare 150 elever. Sex klasser att planera lektioner för, 150 elevers prov och uppsatser att läsa och bedöma – det tar tid, och undervisningstiden är alltså (förstås) inte allt man kan titta på. Även om man tar bort stora delar av administrationen återstår ändå många timmars för-och efterarbete utanför undervisningen. Om man inte minimerar tiden med det slags prov som man bara kan svara på enstaviga svar, (och mer av det vill vi INTE ha, Björklund får ursäkta) så tar en rättvis bedömning och respons tid att författa.
      /Janis

  10. Jonas Vlachos skriver:

    Christer: Sett i riket faller lärartätheten från 8,4 till 8,0 heltidsekvivalenter när man räknar bort undervisning i modersmål och SVA. Varför man skulle räkna bort SVA förstår jag dock inte (men jag är å andra sidan inte lärare). I vilken mån man bör räkna bort modersmålet beror på om denna undervisning ersätter annan undervisning eller om hemspråkseleverna går fler timmar i skolan. Om dessa elever inte går fler timmar i skolan finns ingen anleding att justera siffrorna.

    I siffrorna är bara ”lärartjänster” medräknade och jag tror därför inte att skolkuratorer och bibliotekarier är medräknade. Om utgångspunkten är att en heltid räcker för all undervisning i en klass så borde man kunna ha halvklass hela tiden med dagens personalstyrka. Med tillräckligt många administrativa uppgifter är det dock inget som hindrar att det krävs både två, tre eller fyra heltider per klass.

    En skola som anställer en lärarsekreterare (finns det sådana) och två lärare som därmed helt kan ängna sig åt undervisning kommer att ha samma lärartäthet som en skola där två lärare får sköta administrationen själva. Därför är lärartäthet ett dåligt mått på det vi egentligen vill mäta.

    Även om jag fullständigt håller med om att det vore önskvärt att befria lärare från en massa administration kan jag konstatera att detta även gäller väldigt många andra grupper: läkare, poliser, åklagare, forskare (faktiskt)…

    Specialisering och arbetsdelning ger effektivitetsvinster. Och en hel del arbetsglädje skulle jag tro.

    • Janis skriver:

      JOnas V: Att det är något galet med statistiken – alternativt hur lärare används (men finns det verkligen så många lärare utan eller med väldigt liten undervisningstid att det skulle ge utslag i statistiken?) – visar ditt antagande att dagens lärartäthet skulle räcka till att arbeta i halvklass hela tiden. För så är det ju inte. När man kommer ut som lärarstudent så gläds man åt att ens närvaro åtminstone möjliggör just halvklassundervisning emellanåt – det är inget lärare och elever är bortskämda med, enligt min erfarenhet. Och vilken skillnad det är att undervisa 25-30 än 12-15!
      Specialisering och arbetsdelning som ger pedagogerna mer tid att vara pedagoger skulle säkert både ge mer arbetsglädje och verka kunskapsfrämjande, det har du säkert alldeles rätt i.
      Sen är det kanske synd att vi så ensidigt diskuterar lärartäthet som ett mått på en bra skola – det finns så mycket mer som betyder något. T ex resurser i form av datorer på skolan, och kompetensutveckling för lärare etc. Men det är en annan diskussion – själva grunden är ju tillräckligt med lärare och vuxna i skolan för att alla elever ska bli sedda och få personlig handledning, och det är grunden som gungar f.n.
      /Janis

  11. Jonas Vlachos skriver:

    Janis: Vi är nog ganska ense, men notera att det är heltidsekvivalenta lärartjänster vi talar om. Därför är frågan, skulle tro att det är en central fråga för utbildningspolitiken, varför klasserna är så stora och halvklasserna så få, trots att det finns så många lärare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: